Kina var temat på Helsingfors festspel i år. Sandra Lindblom bekantade sig med fem av temahelhetens programnummer och upptäckte ett mångsidigt Kina.
Social aktivism genom crowdfunding, en kommunistisk balett och ett videokonstverk om levande döda i Peking. Allt detta möttes i Helsingfors under festspelen. Kinas roll i världen har förändrats och landet befinner sig i ett dynamiskt utvecklingsskede, motiverar verksamhetsledare Erik Söderblom valet av tema.
Den kinesiska staten har satsat på kulturexport för att påverka bilden av Kina i västvärlden. Fei Cheung, som fungerat som kinesisk rådgivare för temahelheten, säger att den kinesiska staten även deltog i planeringen av festivalprogrammet i Helsingfors: festspelen fick förslag på programnummer från kinesiska statliga organ.
I allmänheten diskuterades speciellt om den kommunistiska baletten Det röda kvinnokompaniet var ett programval som gjorts av kinesiska staten. Kontextualiseringen av verket, som visades gratis för allmänheten på en utescen, var bristande. Baletten erbjöd en utmärkt möjlighet att skapa vetskap och diskussion om kommunistiska Kinas historia, men den utnyttjades inte. Det röda kvinnokompaniet är ett möte mellan dels den traditionella västerländska dansformen, dels den kommunistiska ideologin. Baletten spelades en varm sommarnatt på Senatstorget, och vindbrisen fick kommunistflaggorna att vaja storslaget i vinden. Det är naturligtvis inte svårt att se igenom den svartvita propagandaberättelsen om onda kapitalister och goda kommunister. De söta små balettdansöserna, som viftade med knytnävar och leksakgevär, fick föreställningen att ställvis verka ofrivilligt komisk. Av praktiska skäl visades endast utdrag ur baletten, och bristen på en logiskt löpande berättelse gjorde helheten särskilt besynnerlig. Tekniskt var dansarna häpnadsväckande bra och koreografin erbjöd på några dynamiska stridsscener mot slutet av föreställningen.
Konstmaraton
På Kabelfabriken kunde besökarna njuta av visuell konst. Videokonstutställningen Here Out There – Så långt borta men så nära hämtade verk av kvinnliga kinesiska konstnärer till Finland. Höjdpunkterna i utställningen var bland annat ett verk filmad med dold kamera på en toalett och ett stort videokonstverk om våld mot kvinnor. Konstnären Cao Fei var den mest etablerade deltagaren, och samtidigt den intressantaste. Den nyare av hennes två utställda videoverk, Haze and Fog, påminde mycket om filmerna av den svenska regissören Roy Andersson med sin svarta humor och sina apatiska karaktärer.
Det alternativa konstevenemanget 25 x 25 – Close Encounter, en samtidskonstmaraton på 25 timmar, var det mest fängslande av festivalprogramnumren. 25 x 25 – Close Encounter visade den politiska och kontaktsökande sidan av ung kinesisk samtidskonst. I videoinspelningar av live art föreställde konstnärer tjänstemän i ett påhittat statligt organ eller ringde upp främmande nummer och insisterade på att få läsa dem dikter. Under konstmaratonet kunde man även stöta på performanser i Helsingfors. Ett symboliskt möte mellan kulturer skedde då en kinesisk och finsk konstnär klädde sig nakna och bytte klädesplagg sinsemellan.
Konstnären A Lan var länge en vanlig fabriksarbetare, och hör till de unga konstnärer som använt sig av sociala medier för att bli etablerad. Hennes konstnärskarriär började då hon delade bilder på sina tuschmålningar i Wechat, den kinesiska motsvarigheten till Facebook. Hon delfinansierade sin första utställning genom att rengöra öronen på galleribesökarna, något som hon även gjorde i Helsingfors.
Dansgruppen Tao Dance Theatre gav en uppvisning i kinesisk samtidsdans. Den prisade gruppen har erövrat nästan alla stora dansscener i väst. I de repetitiva koreografierna mötte renodlad minimalism en rytmisk ljudvärld med drag av traditionell kinesisk musik. De hårt strävande dansarnas svettdroppar kunde urskiljas flyga i harmoniska banor på scenen. Koreografierna var visuellt dämpade med långsamt växlande belysning, och föreställningen slutade som den började: i totalt mörker.
”Inte representativt”
Tyngdpunkten i programmet låg på nyare kinesisk konst, men även traditionella konstformer kunde ses vid festspelen. Till exempel visades vid Alexandersteatern en traditionell kunqu-opera. Tjut och galande, formella handgester, dekorativa dräkter och små tassande fotsteg tycks vara typiska för konstformen, som härstammar från 1500-talet. Berättelsen som gruppen Northern Kunqu Opera Theatre iscensatt var precis lika melodramatisk som en västerländsk opera med sina ormkvinnor, magiska örter och tveksamma äktenskap. Som överraskningar ingick även akrobatik i föreställningen, inkorporerat som en del av händelseförloppet.
När Fai Cheung frågades om Helsingfors festspels program representerar kinesisk kultur väl var svaret ett bestämt nej. Att lyckat representera den kinesiska kulturen är enligt honom omöjligt. Ur en nybörjares synvinkel har festivalen dock lyckats ge en varierande och mångbottnad bild av det kinesiska kulturfältet.
Sandra Lindblom
