Vänstern och svenskan

av Janne Wass

Har vänstern övergett finlandssvenskarna? Det var frågan som I dag-kolumnisten Mikael Sjövall – implicit – ställde i Hufvudstadsbladet (och Östra Nyland) 2.9. Vänstern och svenskan har med ojämna mellanrum debatterats också i Ny Tid under de senaste decennierna, och det är en viktig fråga för den finlandssvenska minoriteten, inte minst på grund av den demografiska representationen i den finländska politiken.

Att den parlamentariska vänstern – vare sig vi talar om Vänsterförbundet eller SDP – har problem är ingen nyhet för någon. Historiskt har vänstern inte varit så här impopulär någonsin tidigare i Finlands historia. Orsakerna är många och har diskuterats rätt genomgående, så vi ska inte gå in på dem nu. Men det är åtminstone bra att hålla vänsterns trångmål i bakhuvudet då man funderar på rörelsens inställning till Svenskfinland. Det är inte bara finlandssvenskar som anser att vänsterpartierna inte representerar dem, utan förtroendet har krympt bland befolkningen i stort.

Samtidigt är det viktigt att hålla isär begreppen. Att en folkgrupp inte känner dragning till en viss politisk inriktning, behöver inte nödvändigtvis betyda att denna inriktning inte i sin politik driver denna folkgrupps intressen, och vice versa. I så fall skulle vår närhistoria se mycket annorlunda ut.

Jag ska inte uppehålla mig allt för länge vid Sjövalls kolumn, men den kan fungera som en utgångspunkt. Sjövall talar om ”vänstern”, men verkar i första hand mena Vänsterförbundet och i förlängningen dess föregångare DFFF. Hans tes är att vänstern, om inte aktivt, så åtminstone passivt, fört en politik som fått den finlandssvenska arbetarklassen att överge svenskan som vardagsspråk. Han antyder att vänsterrörelsen till och med aktivt på 1970-talet förde en politik som uppmanade arbetarna att byta språk till finska. Sjövall illustrerar det med att finlandssvenskarnas antal i huvudstadsregionen minskat sedan 1970-talet och framför anekdotbevis för att merparten av dem som bytt språk skulle ha hört till arbetarklassen och vänstern. Han tycker sig se tendenser bland nuvarande representanter för den finlandssvenska vänsterrörelsen till att förringa språkfrågans betydelse i politiken och talar om ”kameleonter” som inte rakryggat försvarar finlandssvenskheten i det offentliga (Claes Andersson, Li Andersson och undertecknad nämns vid namn).

Sjövalls första tes bygger delvis på okunskap om de verkliga orsakerna till att vissa finlandssvenskar ”övergivit” svenskan. Det var inte ideologi som spelade in, utan rent praktiska orsaker. De flesta upplevde helt enkelt att de inte hade något behov av svenskan i vardagen eller arbetet, så enligt Erik Allardts och Christian Starcks forskning från 1981. Hans andra tes bygger snarast på hans personliga tolkningar (i vissa fall feltolkningar) av uttalanden och hans egen inställning i språkpolitiken (Sjövall är en anhängare av den taxellska paradoxen).

Men trots att Sjövalls argument inte i sig håller för närmare granskning, sätter han fingret på en öm punkt. Efter Claes Anderssons sorti från rikspolitiken saknade Vänsterförbundet länge en finlandssvensk fixstjärna, då tvåsspråkiga Annika Lapintie inte på samma sätt lyckades bli en politiker som nådde över partigränserna. Här har vi dock under de senaste fem åren sett en förändring. I dag är flera av Vänsterförbundets mest synliga politiker svensk- eller tvåspråkiga.

Ett kanske större problem i dag är den kontinuerliga nedmonteringen av Vänsterförbundets svenska administrations- och informationsverksamhet. I början av 1990-talet hade Vänsterförbundet en svensk sekreterare på heltidstjänst. Under 1990-talet slogs den tjänsten ihop med en informatörstjänst, för att 1999 helt avskaffas. ”Vi som framhärdar i vår envisa tro på att det finns ett liv på svenska, vänsterom socialdemokratin och de gröna, är kanske inte längre så himla många – men är just därför helt beroende av att det rent konkret finns nån på partiet som håller i trådarna och ger verksamheten den kontinuitet och stadga som behövs”, skrev då Thomas Rosenberg i Ny Tid.

Kvar fanns då endast Vänsterförbundets svenska landsstyrelse, vars medlemmar till största delen bestått av yrkesverksamma personer som vid sidan av arbetet också sysslat med politik. Landsstyrelsens budget har varit ytterst begränsad och dess arbete har ofta gått obemärkt förbi. Landsstyrelsens låga status understryks av att ingen av Vänsterförbundets fem mest synliga svenskspråkiga politiker – Lapintie, Anderssson, Veronika Honkasalo, Dan Koivulaakso eller Silvia Modig – sitter med i den år 2015. Raseborgs socialsekreterare Birgitta Gran har tappert lett landsstyrelsen det senaste decenniet och många gånger efterlyst större fokus på den svenskspråkiga informationsverksamheten inom partiet.

Den senaste stöten kom i april i år, då Vänsterförbundet efter nederlaget i riksdagsvalet ytterligare tvingades se över sina informationskostnader och beslöt sig för att dra in stödet till Ny Tid, som på sätt och vis varit den sista livlinan för Vänsterförbundets svenska information (även om Ny Tid i den rollen svajat lite av och an under olika chefredaktörer).

Nedskärningar inom partierna är oundvikliga efter valnederlag, och för Vänsterförbundet har så gott som hela dess moderna historia varit ett långt valnederlag. Men då man ser på var det skurits, får man åtminstone intrycket av att partiets svenska verksamhet inte haft speciellt hög prioritet under de senaste 20 åren. Den tvåspråkiga medlemmen av partistyrelsen Joonas Leppänen förklarade efter Ny Tid-beslutet i Yle att Vänsterförbundets svenska informationsverksamhet numer sker ”på frivillig basis”.

Inget av detta ska ändå blandas ihop med hur Vänsterförbundet i sin politik behandlat svenska frågor. När man talar om partier som försvarat svenskan vid sidan av SFP nämns ofta SDP och, av någon orsak, Samlingspartiet. Ex-statsministern Paavo Lipponen och den långtida utrikesministern Erkki Tuomioja har varit synliga försvarare av svenska frågor. Samlingspartistiska Kimmo Sasi och president Sauli Niinistö lyfts ofta fram som förkämpar för det tvåspråkiga Finland. Men då man ser på den verkliga politiken, hur partierna röstat i riksdagens plenisal, är det få partier vid sidan av SFP som så mangrant stött till exempel den obligatoriska skolsvenskan som Vänsterförbundet (om man nu vill använda den frågan som något slags måttstock). Även i andra frågor både på riks- och kommunalplan har Vänsterförbundet stött de svenskspråkigas intressen.

Ett problem då det gäller svenskan i den politiska diskussionen är att de svenska frågorna är så kopplade till ett enda parti, eller som Birgitta Gran uttryckte det inför riksdagsvalet 2011: ”SFP försöker ta monopol på språkfrågan”. I praktiken har det betytt att alla förslag för att förbättra svenskans ställning som inte gått hand i hand med SFP:s officiella linje har skjutits i sank utan vidare diskussion, och automatiskt stämplats som försämringar. Till denna kategori hör förslag som innefattar tvåspråkiga snarare än enspråkigt svenska lösningar. Att som SFP:s Mikael Sjövall stämpla Li Andersson, och i förlängningen Vänsterförbundet, som någon form av språkförrädare för att hon ställer sig positiv till att utreda möjligheter för tvåspråkiga lösningar är ett exempel på denna inte särskilt konstruktiva hållning.

I Helsingforspolitiken är det länge sedan Vänsterförbundet hade en så stark ställning bland unga svensk- och tvåspråkiga. Modig, Honkasalo och Koivulaakso är tre tvåspråkiga kandidater som är populära över språkgränserna och som alla också är goda exempel på den tvåspråkiga verklighet som råder i huvudstadsregionen. Man kan visserligen önska att de till exempel på sina bloggar oftare skrev på det andra inhemska, men å andra sidan är det mer sällan som SFP-politiker bloggar på finska trots att partiet på sistone försökt marknadsföra sig som ett parti utöver Svenskfinland. De politiska realiteterna leder naturligt till att man i offentligheten använder sig av det språk som förstås av största delen av publiken.

Vänstern har alltså ett visst problem med svenskan, men det är snarast ett administrativt och imagemässigt problem. En komponent i problemet är SFP och den taxellska paradoxen, som blivit en sanning som huggits i sten. Däremot är det svårt att hitta några övergripande politiska argument för att stöda bilden av Vänsterförbundet som ett svenskfientligt parti. Partiets agerande i beslutsfattandet har i regel stött starka minoritetsrättigheter, bland dem även finlandssvenskarnas.

Janne Wass

1 kommentar

Profilbild
Christer 9 september, 2015 - 23:29

Tyvärr verkar dumheten nästan alltid segra. Jag har inte något mot finska språket, men det är ett fruktansvärt litet språk, som gör det ofta svårt att komma ut med sina tankar!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.