Den avslutande delen i Susanna Kuparinens och politik-kollektivets andra trilogi om det smutsiga politiska spelet och om allt det som är åt helvete med hur vårt land fungerar, med kapitalismen, konsensuspolitiken och med högern generellt, är tre och en halv timme lång – det är jävligt mycket som är åt helvete, alltså.
Ryhmäteatteris dokumentärteaterpjäs Eduskunta III är, konceptet troget, ofta mer som en andfådd föreläsning i ekonomi och statskunskap och ett referat av de senaste årens politiska händelser, än en teaterföreställning. Replikerna är direkta citat ur riksdagsledamöters, ministrars och lokalpolitikers anföranden, eller ur medier. Dessa läses upp ur manuset, och även berättaren Jari Hanska läser i rasande fart den förklarande texten som kryllar av datum och namn. Det här är, i längden, tungt att lyssna till. Tungt, så klart, också på grund av det förlamande upprörande innehållet. Hur täcks de? Bryta löften, vända kappan. Vara så totalt oempatiska.
De dramatiserade fantasifulla, fiffiga, lagom absurda mellanspelen ger välkomna pauser av vila mellan varven, mellan tragedierna.
Juha Sipilä (Robin Svartström) och hans nedskärningar och pratet om den för varje timme ökande miljardskulden är självskrivna huvudroller i årets satir. Erkki Liikanen (Santtu Karvonen) är den andra stora skurken, skoningslöst förlöjligad med sina Facebookuppdateringar från sommarstugan. Han ihågkoms som mannen som byggde upp välfärdsamhället och innan han gick i pension snyggt nedmonterade det, lämnade bordet rent. Jussi Pajunen (Matti Onnismaa), Jutta Urpilainen (Pihla Penttinen), de anonyma svarthuvade trollen på finansministeriet och de stora medierna är lika stora bovar, medan Antti Rinne (Karvonen) ensam med sann idealism försöker stå upp mot systemet. Vilket är dömt att misslyckas: han körs över och blir gråtande liggande under sitt bord och hans parti förlorar massivt i riksdagsvalet 2015.
Det är ett rasande viktigt arbete Kuparinen & company gjort, med all djuplodande research och otaliga bakgrundsintervjuer med anonyma källor med insyn i maktens innersta boningar. Självaste Yaris Varoufakis har ställt upp på en lång videoinspelad intervju i våras då han ännu var Greklands finansminister. Bland annat här kunde man dock ha klippt ordentligt, för även om det är coolt att ha med Varoufakis, ger intervjun trots allt inte jättemycket, och föreställningen lider av anspråket att få med allt, alla ord, som arbetsgruppen grävt fram. Den avslutande delen om barnskyddets tragiska tillstånd i Helsingfors är också rätt lösryckt i helheten, även om den är den kanske mest upprörande, mest akuta, den som får arga tårar att bränna i ögonen. Men trekvart kortare, och Eduskunta III skulle vara den sprängkraftiga pärla den har alla förutsättningar att vara.
Jag hoppas och antar att det blir en tredje trilogi i sinom tid, för det här med pengar och makt och politik är en bottenlös brunn man kan och bör ösa upp slagg ur och exponera, outröttligt, ständigt, för vad är alternativet – att låta gubbarna (och de några gummorna) hålla på som de behagar?
Text: Sonja Mäkelä
Foto: Ilkka Saastamoinen
Ryhmäteatteri: Eduskunta III.
Regi: Susanna Kuparinen. Dramaturgi: Jukka Viikilä. Föreställningsdramaturgi och scenografi: Akse Pettersson.
Research: Jari Hanska, Susanna
Kuparinen, Olga Palo.
Musik: Kerkko Koskinen.
Video: Anna Paavilainen. Ljud: Markus Bonsdorff. Ljus: Ville Mäkelä. Kostym: Saara Ryymin. I rollerna: Noor Dadu, Jari Hanska, Mitro Härkönen, Santtu Karvonen, Martina Myllylä, Matti
Onnismaa, Piia Peltola, Pihla
Penttinen, Robin Svartström.
