Kritiken

av Trygve Söderling

Trygve Söderling

En paradox som förbryllar mig: rent statistiskt har vi idag mera utbildning, fritid, fyrk än, säg, för 50 år sen. De yttre ramarna finns för allt flera att gå in i den typ av reflektion och resonemang kring livet som konsten, teatern, litteraturen, filosofin jobbar med.

Och visst ”konsumerar” vi kultur. Med väldig fart dessutom: kanske just ordet ”konsumtion” faktiskt här är det rätta, tyvärr. Men hur är det med reflektionen?

Tatjana Brandt sade det vackrare i Tomas Janssons radioessä om kritiken nyligen (Radio Vega 24.1.):

”Konsten är den rikaste diskurs vi har, ett område där allt vårt tänkande möts i en otroligt dynamisk och dramatisk smältdegel, och för att det här ska nå ut i samhället och börja verka och förändra och störa och bryta ner och bygga upp så krävs det en kritik som är konsten värdig.”

Logiskt sett tycker man att det borde finnas en växande ”marknad” för denna reflektion, kritik, essäistik. Men istället syns tecken på att kritiken förtvinar. Många som har skrivit i dagstidningar har gett upp, fick man veta i programmet. I TV finns sen länge ingen kritik alls.

Jo, vi vet. Digitaliseringen skickar de fordom stora printmedierna på bantning. Men då vore väl just den kompetenta recensionen och essän – de där snäppet skarpare texterna som inte finns någon annanstans – ett trumfkort för medierna?

Idealistiskt svammel, säger du. Folket vill ha sexiga klickrubriker, punkt. Som en gräshoppssvärm med gräshoppshjärnor drar vi fram över mediefältet. Men förklara ändå för mig varför borgerskapet så länge såg konsten som någonting viktigt – så viktigt att recensionen av en ny roman ofta kunde fylla en broadsheet-sida med text. Text alltså, inte ett jättefoto av författaren?

Samma sak inom arbetarrörelsen: kulturen var en resurs värd att erövra, debattera. De egna författarna, de egna tidningarna, de egna kritikerna: bildningen var ett alltför viktigt guld för att det skulle överlåtas åt ”den bildade klassen” (som de ekonomiskt välbeställda kallade sig, med viss komisk överdrift).

Andra tider, andra klasser. Jo. Nu föreställer sig alla att de hör till den diffusa ”medelklassen” och att hela recensionsinstitutionen kan ersättas med tretton ”gilla” på Facebook.

Hypotes 1: reflektion och kritik efterfrågas inte längre av en större publik eftersom det inte finns några problem, varken sociala eller personliga. Vi har uppnått det perfekta livet och allas själar är släta som barnrumpor.

Hypotes 2 (kritisk version av 1): den härskande klassens grepp om vårt tänkande är så fullständigt att vi inte ens kan föreställa oss ett alternativ, en enda ”djupare” fråga att diskutera bland selfies och sushirecept. Världen är visserligen inte perfekt, men vi TROR att den är det.

Hypotes 3: det som kulturen har att berätta för oss om vårt tillstånd är så deprimerande att varken publiken eller de som äger och redigerar våra medier vill eller orkar ge det synlighet. (Faktaresistenshypotesen.)

Den franska sociologen Robert Escarpit formulerade på 1950-talet sin tes om de två litterära ”kretsloppen” – våra två parallella kulturer som sällan möts. En av de viktigaste skillnaderna mellan det ”bildade” och det ”populära” kretsloppet (Escarpits termer) är att det förstnämnda har institutioner för minne och självreflektion: en litteraturkritisk apparat i tidningar, tidskrifter och andra medier; forskning, essäistik; en kanon av klassiker som reproduceras i universitet och skolväsende.

I det populära kretsloppet saknas allt det här. Istället gäller reklam och djungeltelegrafi. Idag funkar såkallade sociala medier som dess kafferum. Populärkulturella fenomen som Da Vinci-koden eller Fifty Shades of Grey är fullständigt oberoende av vad det bildade kretsloppet tycker. Det är två helt skilda världar.

Och i vår sköna nya, nyliberal-populistiska utopivärld är det populära kretsloppet det enda som borde få existera, eftersom klassiker och annan ”elitkultur” bara är vidriga parasiter som lever på våra skattepengar. Måttet på om kultur är bra eller dålig är att bra kultur säljer – massor och genast! Och bara den säljande kulturen borde få finnas. Läser man nätkommentarer t.ex. på Hufvudstadsbladets sajt så stöter man ofta på den här ideologin.

Åt det hållet är vi på glid, sen ganska länge. Men vart tar då alla bildade mänskor vägen, mänskor som trots allt finns och som i teorin snarare blivit flera än färre? Vart tar deras behov av reflektion kring konsten vägen? Och därmed deras ”köpkraft” för kompetent kritik, för att nu tala ekonomi?

Förslag till svar, 1: mycket av det som en välvillig blick kan ta för ”bildning” i till exempel dagens Finland är Potemkinkulisser. Potential finns nog, ett ferment: skolan är inte dålig (vad det nu än är Pisa mäter) och antalet bibliotekslån ligger i topp i Norden. Det som saknas är däremot fora, brännpunkter, debatt – intensitet. (När fördes senast en spontan kulturdebatt i Nordens största morgontidning Helsingin Sanomat?)

Förslag till svar, 2: jag tror inte att det bildade kretsloppet försvinner, men det har förlorat sina fästen i flera centrala institutioner. Det är redan rätt länge sedan hyfsat bildade figurer som Jan-Magnus Jansson och Erik Wahlström kunde avancera till en chefredaktörspost på Husis (1974–87 resp. 1997–2002, för att vara exakt) och idag verkar regeln för ägaren, Konstsamfundet Media, snarare vara att VD:erna alltid ska uttala sig möjligast plumpt och burdust om ämnet kultur. Som tur är skriver VD:erna inte tidningarna, men visst påverkar de tonen. Kanske det är det intressantaste med den postmoderna verkligheten: den härskande klassen härskar nu helt utan självreflektion.

Förslag till svar, 3: ja, vart de tar vägen? Till universiteten, bokcirklarna, tidskrifterna, som alltid. Där de alltid har funnits. Samtidigt som Bonnier-Akademiska bokhandeln slänger ut (de flesta) kulturtidskrifterna, grundade i december bland annat Tatjana Brandt ”IFFF” – Intresseförening för finlandssvenska frilanskritiker – för att grubbla på vad man kunde göra.

För att citera Joe Hill: ”Don’t mourn – organize!”

Trygve Söderling
är doktor i litteraturvetenskap

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.