Herrefolk

av Anna Simberg

Anna Simberg

Alla minoriteter i Finland har inte ett eget språk, och många som har egna språk har inte använt dem i skrift särskilt länge. Man kan knappast tala om en stor litteratur på kaale, finsk romani. Däremot har mitt språk en litteratur, till och med min dialekt. Det här med att uttrycka sig i skrift är inte neutralt, vi har olika förutsättningar att komma ut. Man kanske börjar skriva därefter. Om mitt språk är ”ärans och hjältarnas språk”, som Tegnér föreslog när han tyckte att man skulle sluta tala tyska och franska i officiella sammanhang i Sverige, kanske jag omedvetet är självsäkrare och tar mer plats. Medan den som skriver på samiska, meänkieli eller kaale, för att inte tala om de minoriteter som osynliggjorts på alla språk, kanske skriver ur ett trängre perspektiv och har andra historier att berätta. Berättelser om förtryck och förföljelse som inte är så smickrande för dem som står för majoritetstänkandet. Som därför sällan får plats i bokhandlar eller på teaterscener.

När våra berättelser äntligen berättas så vill vi gärna göra det själva.” Jag sitter på ett möte för Nätverket för tillgänglighet på teatern. Vi planerar ett seminarium i Vasa om sexuella minoriteter på teatern. Jag förstår att jag inte förstår utan ska lyssna.

Den svenska skådespelaren Nour El Refai gästspelar på Wasa Teater med sin föreställning En komisk depression och hon berättar om vilka olika roller hon fått göra på film i Sverige. På grund av sin libanesiska och syriska härkomst har hon ofta spelat våldsoffer i kriminalfilmer, våldtagna, misshandlade arabiska kvinnor. Ofta offer för rasistiska svenska mördare, och alltid död, liggande på olika bårhus.

Jag träffar två vänner och kolleger som jobbar med samisk teater. De planerar en föreställning om hur det våld som begåtts mot deras folk internaliserats och blivit som ett inre gift. Långt flera unga samer tar sina liv än bland majoritetsbefolkningarna i alla de tre nordiska länderna. Om ens folk anpassat sig till huvudbefolkningen i generationer, mist sin frihet, sina namn, sina land, sina näringar så mister de också känslan för att det är något värdefullt de skadar när de skadar sig själva.

Jag minns det som igår när nästan alla kvinnoroller på teatern var skrivna av män. Jag visste vad kvinnorna skulle säga, det var bara upprepningar av vad samma gamla kvinnoroller alltid sagt, sällan nånting som för mig var värt att lyssna på. De bara servade medan männen slog rakt på bollen.

Det är också pinsamt att se grova förenklingar av finlandssvenskar. Det känns som att missförstånden bara växer. Om finlandssvenskarna inte hade egna teatrar skulle skådespelarna ibland få spela baroner och godsägare med ridpiska och ridbyxor som talar dålig finska som i gamla Suomi-filmer eller kapitalister med segelklubbskavajer och seglarskor som tar en drink uppe på båtens groggveranda och säger hejsan hejsan. Fast nu är det ju inte alls så utan tvärtom, det var vi som ägde landets proffsteater först och finnarna som representerades i våra pjäser av busar, pigor och puligubbar.

Ska faktiskt just jag med min okunniga uppfattning skriva mina klichéer om skräddarfamiljen borta i österlandet med en slarver till son som hittar en lampa med magiska krafter och gifter sig med Sultanens dotter? Ur deras perspektiv är ju jag en förtryckare, smygrasist, kolonisatör och makthavare, som sitter på min mentala groggveranda och inte har mycket mer att säga än hejsan hejsan.

Anna Simberg
är författare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.