En stor fråga i den offentliga debatten i 2010-talets Svenskfinland är hur det kan vara möjligt att Konstsamfundet, med en drygt 500 miljoner euros förmögenhet, vars jobb är att dela ut pengar till konst, journalistik och annan ”gullig verksamhet” (som vd:n Kaj-Gustaf Bergh uttrycker det) lyckats göra sig så grundligt illa omtyckt? Konstsamfundet har även beviljat Ny Tid 10 000 euro för 2016, men det känns ändå svårt att känna sympati för föreningen. Även i näringslivet skulle väl ett imageproblem av den kalibern vara skäl nog för allvarlig introspektion.
Nu har Grävgruppen, bestående av åtta frilansande journalister, kommit ut med den gräsrotsfinansierade publikationen Amos arv, där de på drygt hundra sidor går igenom Konstsamfundets historia, styrelse och verksamhet, med fokus på de personer som fattar besluten.
Det kan avslöjas genast i början: utgivarna Lina Laurents och Annica Lindströms hett inväntade publikation Amos Arv kommer inte med några stora avslöjanden om Konstsamfundet eller dess vd Kaj-Gustaf Bergh. Vilket är både intressant och nedslående, det skulle kanske kännas bättre om de uppdagat en dold agenda eller konspiration. Men orsaken till Konstsamfundets imageproblem verkar vara en banal cocktail av arrogans, bristande kommunikation, en oförmåga att lära sig av sina misstag, och något som lätt kunde uppfattas som förakt för verksamheter som stora delar av den finlandssvenska befolkningen upplever som konstituerande för sin kulturella identitet.
Konstsamfundet hamnar i skottlinjen år 2011 då föreningen är med om att fusionera förlagen Schildts och Söderströms till Schildts & Söderströms (Sets). Strax följer hårda nedskärningar och ett krav från ägarna på nollresultat, missnöje bland de anställda, författarna och läsarna, och en upprivande debatt i offentligheten. Sets lägger ner dotterbolaget Edukustannus år 2014. Det skulle börja ge ut finskspråkiga läromedel men satsningen misslyckades. Nedskrivningen drar ner resultatet till minus 3,3 miljoner euro, och därtill har de brutit en outtalad överenskommelse om att de svenska förlagen ger ut läromedel på svenska och de finska förlagen på finska.
Så fortsätter mönstret. År 2012 är Konstsamfundet med om att köpa upp det anrika svenska förlaget Atlantis, och driver en hård moderniseringslinje där personal sägs upp och andra lämnar bolaget i protest. Resultatet störtdyker, ägarna måste skjuta till miljonbelopp, och i december 2015 säljer de bolaget till Natur & Kultur.
KSF Media grundas 2008, och köper upp tidningarna Västra Nyland, som utkommer sex dagar i veckan och går med vinst, Borgåbladet och Östra Nyland som går med en liten förlust, samt Loviisan Sanomat och Hangötidningen. Hufvudstadsbladet gör en årlig förlust på 3 miljoner euro. Barbro Teir tillträder som bolagets första gemensamma publisher 2014, och då sätter nedskärningarna igång ordentligt. Koncernen sparar in 2 miljoner euro, men prenumerationerna och annonseringen minskar i motsvarande grad så resultatet förbättras inte. Den onda cirkeln fortsätter med uppsägningar, försämrad kvalitet, sjunkande upplagor, försämrade resultat, nya uppsägningar … Stora digitala satsningar lanseras med buller och bång, men då de ekonomiska resultaten uteblir så överges de eller tynar bort i tysthet. Samtidigt utlyser Kaj-Gustaf Bergh papperstidningens död i offentligheten.
Även i personintervjun med Bergh i Amos arv lyser det igenom hur oförstående han är inför dagstidningsbranschen. Lina Laurent frågar honom om hans visioner, men Bergh har helt enkelt inga. Den enda vägen han ser är fusioner, centralisering, sänkta kostnader. På sikt tror han inte att den har en framtid.
Det är smått galghumoristisk läsning att följa med hur Konstsamfundet lämnar efter sig ett spår av brända broar, bitterhet och havererade storprojekt. Konkurrerande förlag och tidningar segar på, många av dem har sina egna bekymmer inför framtiden, medan andra som tidningen Åland har helt lysande resultat. Och Konstsamfundets ledargestalter upprepar sitt mantra, vi ska inte se bakåt utan vi ska se framåt. Älta inte det som har varit, det lönar sig inte att söka syndabockar …
Det är någonstans där som Konstsamfundets problem verkar ligga. Som Bergh säger måste man förvalta pengarna professionellt, sedan kan de användas ideologiskt. Av allt att döma har han varit effektiv på att förvalta Konstsamfundets tillgångar. Om grundaren Amos Anderson berättas skrönan om hans för- och eftermiddagshumör: på morgonen tjänade Anderson pengar, på eftermiddagen och kvällen spenderade han dem. Kanske Amos Anderson var den stora mecenaten för att han hade ett sinne för hur han kunde använda pengar så att de bar frukt, men den förmågan verkar numera ha gått förlorad inom Konstsamfundet.
Konstsamfundets styrelseordförande Christoffer Taxell poängterar att det knappast finns någon tidningsägare i Norden som satsar lika mycket pengar på att upprätthålla information på svenska, och det stämmer säkert. Lika tydligt är det att KSF Media inte är något välmående bolag, och dess nuvarande kris kan inte skyllas på tidningskrisen i allmänhet.
I sitt beslutsfattande verkar Konstsamfundet utgå från näringslivslogiken att ett bolag måste växa, eller dö. Om en marknad är mättad och saknar expansionsmöjligheter så bör man gradvis överge den och raskt hitta nya marknader att expandera inom. Att låta ett tidningshus utveckla sin verksamhet enligt sin inre logik och producera sitt samhälleliga mervärde i lugn och ro, förefaller vara en främmande tanke.
I Svenskfinland har vi kommit att lita på att resursstarka fonder kan bära oss genom alla kriser. Men som Bergh konstaterar är Konstsamfundet ingen ”finlandssvensk grej”. Det är Amos Andersons pengar, föreningen har tolv medlemmar som definierar fondens uppgift, de har sina stadgar och ingen annan kan säga någonting. Det är kanske skäl att minnas att fonder inte är några offentliga instanser, och att det kan vara farligt att en så liten grupp får så stort inflytande över finlandssvenskhetens centrala institutioner. Tänk om de fattar dåliga beslut?
Text: Lasse Garoff
Illustration: CC/R.Rindell/Hufvudstadsbladet
Amos arv. Utgivare: Lina Laurent,
Annica Lindström. Layout Julius
Uusikylä. Medverkande: Robert Seger, Karl Vilhjálmsson, Elina Rajala, Jens Finnäs, Johan Orre.
