Tröttsam rundgång kring äktenskapet

1,5K

Det var knappast många som tänkte sig att motståndarna till könsneutrala äktenskap skulle lägga sig på rygg och ge upp efter att riksdagen godkände äktenskap mellan personer av samma kön efter många om och men i december 2014. Man kan knappast heller klandra dem för att de använt den demokratiska rätt som den nya praxisen med medborgarinitiativ ger dem för att försöka omkullkasta en lag som de anser går mot finländarnas intressen. Om man hyllar de finländska hbtq-aktivisternas långa arbete med att få en lagändring till stånd i riksdagen, bör man samtidigt acceptera meningsmotståndarnas rätt att med lika stor övertygelse driva sin sak med alla demokratiska medel som står till deras förfogande. Det betyder ändå inte att kampanjen mot könsneutrala äktenskap står över kritik.

En annan sak är huruvida det är i demokratins intresse att genom medborgarinitiativ tvinga riksdagen att ta upp frågor som knappast har några realistiska chanser att överleva en omröstning i plenum. Ända sedan De Grönas riksdagsledamot Oras Tynkkynen 2006 för första gången lämnade in en motion om könsneutral äktenskapslag, har den allmänna opinionen talat för en dylik. Sedan det förra decennieskiftet har diverse åsiktsundersökningar, valmaskinsresultat och rundringningar visat att stödet i riksdagen också varit stadigt på den könsneutrala äktenskapslagens sida. Att det tagit så länge för lagen att ändras beror på att konservativt dominerade lagutskott torpederat tre olika motioner om en lagändring.

Låt vara att lagändringen inte gick igenom med någon förkrossande majoritet. I den första pleniomröstningen fick lagändringen stöd med rösterna 105-92, och i den andra med 101-90. Men tröskeln är betydligt högre för att ändra en nyligen stiftad lag som varit tio år i görningen, en lag som enligt de senaste opinionsmätningarna har ett folkligt stöd på mellan 60 och 70 procent.

Vidare har motståndarna i sin iver att omkullkasta den nystiftade lagen slagit knut både på sig själva och juridiken. Medborgarinitiativet är instiftat för att göra förändringar i existerande lagar. Men den nya äktenskapslagen träder inte kraft före 1 mars 2017. Medborgarinitiativet Aito avioliitto är alltså i strikt juridisk mening inte ens lagligt. Än mindre borde det vara uppe i riksdagen för debatt. Men det var det ändå förra torsdagen.

Om det nu skulle gå så att initiativet mot alla odds skulle godkännas av riksdagen, och lagen de facto skulle ändras, skulle ändringen hursomhelst inte träda i kraft innan den redan stiftade nya äktenskapslagen trädde i kraft, eftersom man inte kan ändra lagar som inte är i kraft. Den första mars skulle alltså den nya äktenskapslagen träda i kraft, och på samma gång annulleras. Men det i sin tur skulle antagligen betyda att någon skulle föra ärendet till Europeiska människorättsdomstolen, vilket Saku Timonen förklarar i sin blogg, eftersom det då skulle handla om en inskränkning av en medborgerlig rättighet – i det här fallet skulle det falla under rubriken kringskärning av en rättighet baserat på könstillhörighet. Domstolen har visserligen slagit fast att äktenskap inte är en mänsklig rättighet som sådan, men att frånta en folkgrupp en rätt som den redan en gång har beviljats kräver enligt domstolen en särdeles vägande motivering.

Och det är här som debatten blir tröttsam, eftersom motståndarna till den nya äktenskapslagen inte har lyckats framföra någon särdeles vägande motivering till varför personer av samma kön inte skulle få gifta sig med varandra. Det enda rationella argumentet som förts fram har varit barnens välmående, och det är också det halmstrå som Aito avioliitto-kampanjen klamrat sig fast vid. Problemet med detta argument är att det finns en samstämmig vetenskaplig konsensus som konkluderar att barn som växer upp med homosexuella föräldrar mår precis lika bra som (om inte bättre än) barn som växer upp med heterosexuella föräldrar. Man kunde här länka till ett antal undersökningar och metaundersökningar, men saken är så entydig, att inte ens Wikipediasidan om ämnet har några som helst brasklappar.

Ändå envisas motståndare till könsneutrala äktenskap att försöka förklä sitt motstånd i vetenskapliga termer, och man hittar flertalet personer, till och med akademiker som professor Tapio Puolimatka vid Jyväskylä universitet, som citerar tiotals källor som enligt dem påvisar hur illa barn far i familjer med homosexuella föräldrar. Puolimatka var en av personerna som ombads lämna in ett expertutlåtande om Aito avioliitto-initiativet till lagutskottet, och hans utlåtande är ett praktexempel på hur vetenskapliga resultat förvrängs och felciteras för att passa argumentet. Han citerar en lång rad källor, som i huvudsak faller inom tre kategorier: 1. essäer med källhänvisningar som inte ens gör anspråk på vetenskapliga meriter. 2. försök till vetenskapliga undersökningar, som har underkänts av det vetenskapliga samfundet på grund av metodologiska brister. 3. Legitima vetenskapliga undersökningar som däremot inte ger några svar på de frågeställningar som Puolimatka hävdar att de ger svar på. Se till exempel den gröna bloggaren Lilja Tamminens utmärkta sågning av Puolimatkas källhänvisningar här. Genom att upprepade gånger citera forskare vars manipulativa feltolkningar och bristfälliga metoder leder dem till de slutsatser de vill nå, skapar motståndare till könsneutrala äktenskap således en skenbild av att det föreligger oklarhet i barnens situation i familjer med homosexuella föräldrar, när det i verkligheten finns en entydig konsensus.

Resten av argumenten är sedan gammal konservativ skåpmat, där man blandar äpplen med päron och hundar och katter. Här förvrängs juridiska faktum, som att barn har rätt att känna till sina biologiska föräldrar till att betyda att alla barn skulle ha någon absolut och oinskränklig samhällelig rätt att uppfostras av de samma. Här börjar man i amerikansk anda tala om ”grundprinciper” på vilka den finländska staten grundats, som det nötta ”koti, uskonto ja isänmaa” (hem, religion och fädernesland). Någon sådan princip har aldrig ingått i några som helst grundande statsdokument eller i grundlagen (uttrycket torde ha sitt ursprung i kejsarinnan Augusta Victoria av Schleswig-Holsteins beskrivning av de tyska kvinnornas värden som Kirche, Kinder und Küche). Religionen är ett vanligt argument som släpas fram i debatten, och speciellt då den religionstolkning som gör gällande att äktenskapet är avsett att uteslutande ingås mellan män och kvinnor. Också detta argument är grundlöst, eftersom stat och kyrka är separerade, och lagen inte tvingar kyrkan att ändra på sitt äktenskapsbegrepp.

Då de här argumenten inte lyckas övertyga motståndarna tar man till ytterligare känsloargument, det ena mer förvirrade än det andra. Tack och lov har till och med de mest rabiata homofoberna i riksdagen lärt sig att undvika att jämföra homosexuella förhållanden med pedofili och bestialitet, men också under torsdagens riksdagsdebatt hördes inlägg som varnade för att könsneutrala äktenskap skulle leda till ”västerländska samhällets kollaps”, ”könsanarki”, ”omstörtande och revolutionär aktivitet”, ”rasera könssystemet”, ”gå emot allmänmänskliga värden”, samt diskriminera heterosexuella, kristna, konservativa, och av nån bisarr orsak homosexuella som inte vill gifta sig.

Sitt strå till stacken drog biskopsmötet som diskuterade huruvida Finlands evangelisk-lutherska kyrka skulle börja viga par av samma kön då lagen träder i kraft. Diskussionen fördes bara dagar innan debatten i riksdagen. Biskopsmötet kom fram till att kyrkans äktenskapsbegrepp inte i detta skede förändras, bland annat hänvisar man till kyrkohandboken där det står klart och tydligt att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna. Det vill säga: nej, kyrkan kommer officiellt inte att godkänna kyrklig vigsel mellan två personer av samma kön, även om vissa präster redan i dag gått mot kyrkans praxis och välsignat par av samma kön.

Man avundas inte biskoparnas situation. Ärkebiskop Kari Mäkinen, samt biskopar som Björn Vikström och Irja Askola har uttalat stort stöd för homosexuellas lika rättigheter i samhället, och försökt skaka av kyrkans rykte som ett homofobt och bakåtsträvande samfund. Samtidigt visade en medlemsundersökning från 2014 att klart fler av kyrkans präster motsätter sig kyrklig vigsel för homosexuella par än de som förespråkar dylik (50 mot 35 procent).

Björn Vikström hör till dem som förespråkat en kompromiss, som ändå skulle vara en rejäl omvälvning inom kyrkan: det vill säga att kyrkan skulle frånsäga sig den juridiska vigselrätten helt och hållet och endast välsigna gifta par i kyrkan. Ur en humanistisk synvinkel skulle det vara ett sätt att både äta kakan och ha den kvar: om kyrkan och det beslutsfattande sekulära samhället har olika syn på begreppet äktenskap, backar kyrkan och säger att om samhället inte längre omfattar Bibelns (och kyrkohandbokens) syn på vad ett äktenskap är, är det i demokratins namn bäst att kyrkan helt enkelt inte längre befattar sig med äktenskap. En sådan lösning skulle också kringgå den oundvikliga schism som uppstår vare sig om kyrkan bestämmer sig för att viga homosexuella eller inte. Å andra sidan är äktenskapet och vigseln tillsammans med dop och begravning en av de starkaste institutionerna i kyrkan, och det känns lite som om man genom att avsäga sig vigselrätten skulle sopa ett problem under mattan i stället för att ta itu med det. Dagens finländska kyrka har redan rört sig ganska många mil från Bibelns bokstavliga ord, och kyrkohandboken är väl knappast huggen i sten.

Alla har rätt till sin åsikt och det finns ingen lag som säger att man måste gilla att homosexuella får gifta sig. Men i en rättsstat hör det till att om man ska driva sin åsikt i beslutsfattande organ, bör man också kunna motivera dem rationellt. Förändringar ruckar ofta på vår världsbild, och det kan vara skrämmande. Men om man i värde- och moraldebatten finner sig på den konservativa sidan av staketet, kunde man göra gott i att granska historien. I Helsingin Sanomats månadsbilaga för september påpekar Harvardprofessorn Stephen Prothero att alla kulturkrig i USA har förlorats av de konservativa krafterna, på lång sikt. Samma mönster går igen i Europa. I ett västerländskt samhälle som med start i den franska revolutionen stadigt strävat till att utvidga de förtrycktas rättigheter är detta den enda logiska riktningen. Samtidigt lever vi – på gott och ont – i ett samhälle där individuell frihet och identitetsfrågor tränger ut breda folkliga ideologier och värdegemenskaper. Så länge värdereformer inte har bevislig skadeeffekt på de personer de direkt eller indirekt berör, finns det få rationella argument för att inte genomföra dem, och historien visar att med tidens lopp inser också majoriteten av mänskligheten detta. Om motståndarna mot samkönade äktenskap lyckas komma över sin irrationellt personliga indignation över laglig och kyrklig acceptans av homosex, märker de att världen för de flesta av oss fortsätter att rulla på alldeles som förut också efter att homosexuella fått gifta sig, och att deras egna heterosexuella äktenskap är precis lika bra eller dåliga som de var innan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT: 12.9.2016 kl. 11.18: Oras Tynkkynen representrar naturligtvis De Gröna och inte Centern.
EDIT: 26.9.2016 kl. 14.37: I en tidigare version av ledaren stod att kyrkan godkänner välsignande av par av samma kön. Något officiellt ställningstagande från biskopsmötet eller kyrkohandboken finns dock inte om detta, även om många församlingar godkänner att enskilda präster välsignar homosexuella par.