Syriens hopplöshet

av Janne Wass

Det finns en scen i Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond (2006) där en utrikesreporter spelad av Jennifer Connelly sitter i en skolsal i Sierra Leone och skriver på sin laptop. Hon beskriver ett hjärtskärande möte mellan en av huvudpersonerna i filmen och hans familj i ett flyktingläger. Frifräsaren och diamantsmugglaren DiCaprio läser över hennes axel och skrattar sarkastiskt åt hennes klichéartade och melodramatiska framställning av situationen, varpå Connellys karaktär utbrister:

”Du har rätt, det är skit! Det är som en av de där informationsreklamerna med afrikanska barn med uppsvullna magar och flugor i ögonen. Se, här har jag döda mammor, jag har avhuggna armar och ben, men det är ingenting nytt. Visst, det får kanske någon att börja gråta då de läser det, någon kanske till och med skriver ut en check. Men det är inte tillräckligt för att få det att sluta! I’m sick of writing about victims, but it’s all I can fucking do!

Jag kommer att tänka på scenen då jag läser de senaste nyheterna från Syrien, och funderar att vi borde lyfta upp frågan i Ny Tid på något sätt. Men vad ska vi skriva som inte redan har skrivits? Vad hjälper det att vi igen uppmärksammar de 6 miljoner människor som är på flykt inom landet? Om krigsreportrarna som besökt Aleppo och beskriver situationen som den värsta de sett under sina karriärer? Om valet mellan pest och kolera: ett diktatoriskt styre under Bashar al-Assad eller ett islamistiskt ”kalifat” under Islamiska staten? Om västs lama stöd till kurdiska YPG och Turkiets schizofrena inställning till hela konflikten? Rysslands militära stöd till al-Assad-regimen och USA:s och Natos beröringsskräck efter fiaskona i Irak och Afghanistan?

Visst, det får kanske någon att börja gråta då de läser det, någon kanske till och med skriver ut en check. Men det är inte tillräckligt för att få det att sluta.

I Hollywood är det mesta enkelt och svartvitt. När Jennifer Connellys reporter till sist får de uppgifter hon behöver för sin artikel, leder det till att handeln med blodsdiamanter regleras. I verkligheten är det få konflikter som får sin lösning tack vare ett scoop.

Situationen i Syrien är emblematisk för vår tids kriser. Liksom många andra länder i Eurasien, Mellanöstern och Afrika är Syrien resultatet av underliggande religiösa och klanbaserade spänningar, kolonialism och stormaktspolitik. Bashar al-Assad är en i raden av ledare som genom auktoritära metoder och terrorbalans upprätthållit ett spänt lugn i sitt land med hjälp av diplomatiskt, ekonomiskt och militärt stöd från någon av stormakterna; USA, EU, Ryssland eller Saudiarabien. Drar du snöret i ena ändan, blir det kortare i den andra.

Vi ser de senaste fotografierna av blodiga barn, läser artiklar om sjukhus och daghem som bombarderats, och klickar på hashtaggen #HolocaustAleppo. Och står där och känner oss handfallna och maktlösa. För det känns som att det inte hjälper, hur mycket vi än skriver och klickar och delar. Kriget rasar på, och världen står bredvid och suckar. Syriens befolkning har fastnat i brännpunkten för ett stormaktsspel, där Kina, Ryssland och Iran står på ena sidan och matar ammunition åt al-Assad medan de blockerar resolutioner i FN. Nato, USA och EU vill varken trampa dessa länder på tårna eller dras in i ytterligare ett hopplöst inbördeskrig i regionen. Situationen känns hopplös. Så jag delar den senaste artikeln om att minst 30 personer dödats i ett bombattentat mot ett bröllop. I’m sick of writing about victims, but it’s all I can fucking do.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

2 kommentarer

Jack 4 november, 2016 - 22:40

Visst är Aleppo en tragedi. Men varför använder inte människorna vapenvilan till att fly därifrån, eller är det möjligen så att rebellerna struntar i vapenvilan? Vem är annars rebellerna egentligen, vad vill de och vem betalar deras krig? En hel del som är oklart.

Reply
Ny Tid 8 november, 2016 - 17:51

Jack, du har rätt i att det är ett invecklat scenario. Till din första fråga finns det flera olika svar, beroende på vem man frågar. Många är rädda för att de humanitära korridorerna öppnade av regeringen inte är säkra. Rebellgrupper har upprepade gånger brutit mot olika eldupphör. Andra vill inte lämna staden de bott i i hela sina liv. Vissa kan helt enkelt inte – de är gamla eller sjuka, de har inga pengar eller är ansvariga för stora barnaskaror. Vart ska de ta vägen utan inkomst, tak över huvudet eller annan trygghet? Trots belägringen, fungerar någon slags samhälle fortfarande inom stadens gränser, folk håller sina affärer öppna, det finns skolor och sjukhus. Folk har sina hem. För många är det att föredra framför ett osäkert liv på flykt i ett krigsdrabbat land. Bland annat ryska RT och New York-baserade News Deeply har artiklar om varför folk inte lämnar staden: https://www.rt.com/news/356770-people-stay-aleppo-war/ , https://www.newsdeeply.com/syria/articles/2016/05/09/those-who-remain-in-aleppo-the-worlds-most-dangerous-city .
Då det gäller rebellerna vet vi rätt väl vilka rebellerna är och vem som finansierar dem, även om situationen förändras hela tiden. Just nu är den största och mest aktiva rebellgruppen Fatah Halab, en paraplyorganisation som innefattar både mer eller mindre sekulära grupper som stöds av USA och Väst, och islamistiska grupperingar med kopplingar till terroristorganisationen Ansar al-Islam. Fatah Halab eftersträvar dock inte en islamisk stat eller införandet av sharia-lag, utan ligger samtidigt i strid med konservativt islamistiska grupper som Al-Nusra-fronten och Islamiska Staten. Det andra stora aktiva rebellparaplyet är Jaish al-Islam, en islamtistisk gruppering bestående till största delen av de terroriststämplade al-Nusra och Ahrar al-Islam, som båda kämpar för shariastyre och har kopplingar till al-Qaida. Fatah Halab stöds bland annat av Turkiet, USA, Qatar och Saudiarabien. Jaish al-Islam stöds av Turkiet, Qatar och Saudiarabien. I Aleppo finns också en liten fraktion av Syriska Demokratiska Trupperna, en samling sekulära miliser med bas i Rojava, som bekämpar både regimen och de islamistiska rebellerna, och eftersträvar sekulär demokrati. Denna grupp har dock inte tagit del av de senaste veckornas strider, utan hållit sig till vapenvilan. //Janne

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.