Fångad i det förflutna

av Axel Vikström

Axel Vikström.

En novemberdag i fjol åkte jag upp till Göteborg i jakt på boende inför min kommande praktik i staden. På kvällen satt jag och drack te hemma hos två tjejer som jag kommit i kontakt med via Blocket. Vi klickade otroligt bra och när jag efteråt satt på bussen kände jag mig bergsäker på att jag skulle få hyra deras extrarum. Nästa dag fick jag till min förvåning veta att de valt någon annan. I stället fick jag hyra in mig hos en arbetssökande arkeolog – en härva som slutade med att jag lurades på några tusenlappar och i ett och samma sms blev kallad både ”journalistsvin” och ”finskt rövtroll”.

På min 25-årsfest häromdagen berättade min sambos nya pojkvän att han är kompis med tjejerna från Göteborg som dissade mig, och att orsaken till dissen var att de hittat en video på mig på Facebook från en konsert som såg frikyrklig ut. Jag, vars enda erfarenhet av frikyrklighet är en närmast traumatiserande kommendering till ett ungdomsläger under militärtjänstgöringen, scrollade förvånat igenom mina bilder, innan jag hittade klippet. Det var från när jag som 16-åring såg min morbrors band uppträda på Höstdagarna i Tammerfors. En nio år gammal filmsnutt låg alltså till grund för deras uppfattning att jag skulle bli svår att dela kylskåp med.

Den franske filosofen Michel de Certeau skrev på 1980-talet om hur människan använder sig av arkivering för att ge sin vardag mening. På de Certeaus tid var inte offentlig arkivering något som gemene person hade möjlighet att ägna sig åt – för att din livshistoria skulle bli hörd ur just ditt perspektiv krävdes det att du hade de ekonomiska och kulturella verktygen för att skriva en självbiografi och sedan få den spridd. I dag har sociala medier bidragit till en demokratisering av den publika självbiografin. Alla med tillgång till internet kan publicera sin historia och se hur den med åren skapar ett eget narrativ. Visst är det en polerad berättelse där vi aktivt väljer vad som utelämnas, men det är väl inte direkt så att självbiografin någonsin kan sägas ha varit en alltigenom ärlig genre.

Det som gjorde mig mest ledsen när jag fick höra om varför jag inte fick det där rummet var att de inte ens frågat mig om klippet. Jag kunde ju ha förklarat att jag aldrig varit frikyrklig. Och oberoende av detta: om jag så hade varit megafrikyrklig för nio år sedan, varför skulle de automatiskt dra slutsatsen att jag fortfarande var det i dag? Det är ju inte som om vår identitet blivit mer statisk bara för att omvärlden i dag tror sig kunna analysera vår historia genom några klick.

Nu finns det såklart ingen som kräver att jag ska visa upp en version av mitt liv på sociala medier. Men likt många andra har jag trots upprepade försök aldrig lyckats hålla igång dagboksskrivandet. För mig är Facebook det bästa arkivet för att minnas vad jag haft för mig det senaste decenniet. Där finns 17-årige Axel som skrev att U2 var världens coolaste band, 19-årige folkhögskole-Axel som mest berättade att han spelade munspel, 22-årige Axel som var studentikos och festade hårt. Ingen av dessa är Axel anno 2016. Men jag vill inte radera eller förfina delar av mitt förflutna för att det ska representera den jag är i dag.

Med det sagt tycker jag det är värt att diskutera huruvida museum och liknande institutioner bör se över sina inventarier för att bättre kunna förklara vår samtid. De har ett helt annat ansvar för att kontextualisera. Däremot känns det fånigt att jag skulle behöva bifoga förklarande kommentarer till varenda Instagrambild jag någonsin lagt upp.

Killen som tjejerna i Göteborg gav rummet åt istället för mig kom de förresten i slutändan inte alls överens med. Han visade sig vara frikyrklig.

Axel Vikström
är journalist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.