I förändringens tid

av Henrika Andersson
Profilbild

Henrika Andersson.

I förändringens tid knyter sig en näve i magen. Orosfågeln fladdrar i mitt bröst. Framtiden är oviss, som alltid. Men i förändringens tid är det svårt att lita på någon. De som skulle leda vårt land, de utvalda invalda; hur ska vi kunna lita på den som bryter sitt löfte? Knappt att jag längre litar på mig själv. Därför skyndar vi allt snabbare, jobbar allt mer, för att slippa frågorna. Barnen jagar pokemon och vi ropar att det är så bra att de äntligen rör på sig.

Orosmolnen hopar sig. Senast på natten tvingas jag stanna upp. Hotbilder som flimrar förbi: förfall, ensamhet, staden som krigszon, de som har och tar och de som inte hör till. De vilsna och rädda förvandlade till vargar.

En annan hotbild: Hur jag själv glöms bort. Underordnas, inte räknas, inte behövs i ett samhälle där kulturen och litteraturen blivit förströelse. Där kunskap ersatts med tävlingar och ett aldrig sinande behov av att tillfredsställa egot. Där döden inte får synas och allt som avviker är fel och fult. Det kollektiva samvetet har ersatts av glansbilder på selfiegenerationen.

I förändringens tid matar vi rädslan och stänger vår dörr. Också vi som vet att det är fel. Pengar göms undan, för varför skulle just jag betala skatt då alla andra …

Vi avslutar inte längre våra meningar. Vi glömmer vad vi menade.

Det är mycket vi glömmer i förändringens tid. Snart knackar främlingen på vår dörr. Snart sveper mörkret in och vi måste skynda oss. Skydda oss. Från vad? För vem? Livet självt?

Jag packar ryggsäcken och reser runt i lågstadier. Berättar historier och läser högt ur Nagu-nalle. Barnen sitter tysta, vi finner tröst och glädje i berättelserna. Deras ögon lyser och när jag frågar vad följande bok kunde handla om, har deras entusiasm och fantasi inga gränser. Jag hinner inte ens äta på matpauserna. Att möta barnen är utmattande men framför allt balsam för min oroliga själ.

Annat som helar: Vänner. Poesi. Att stanna. Att våga gråta. Försöka påverka. Inte ge upp. Bejaka och se verkligheten som den är. Och därefter skratta. Påminnas om att vi trots allt är stjärnstoft.

Henrika Andersson
är författare och regissör
Bild: Under vågen utanför Kanagawa av Hokusai

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.