Dahlia Hiwa.
Månad efter månad passerar utan att lönen kommer, grannar dör för de att inte har råd med medicin och sjukvård och sjukhusavdelningarna stänger en efter en. Varningsklockorna ringer då man inte längre uppmanas att ta hand om sin hälsa och kropp för sitt eget bästas skull, utan för att man inte har något annat val då sjukhusen stängs på grund av strejk. Frågan är inte längre om man har råd att leva, utan om man har råd att dö.
Full tillgång till elektricitet, rent vatten och utlovad lön är mänskliga rättigheter. Rättigheter som har försummats sedan urminnes tider i Kurdistan i norra Irak. Det är inte längre något som når över nyhetströskeln att lönen inte betalas ut, utan snarare om fallet är det motsatta. När demonstranter inte längre har råd med demonstrationer för att de inte kan betala för transport till demonstrationsplatsen, då lovar USA:s blivande president ”att bomba skiten ur Irak”. I en intervju för CNN lovar han att Irak, inklusive Kurdistan, inklusive Peshmerga och civila, ska bombas hela bunten.
Martyrers kvarblivna familjer utlovas bidrag. Men vad ska en treårig pojke med en gratis utbildning till om han i slutet av dagen inte får gå hem och berätta för sin pappa om den? Är döden verkligen priset man måste betala för livet?
Mänskliga rättigheter är allmänmänskliga och USA står för frihet, påminner omvärlden mig om. Jag tror det när jag erfar det, svarar jag. Kanske när mormor slutar gråta över sin dotters död. Den som den irakiska regeringen ljög om för att slippa betala ut dotterns sista lön, men som uppdagades då hon fann dotterns guldhalsband då hon grävde bland massgravarna efter bombningarna under Kuwaitkriget 1991. Eller när det läggs in ett veto mot Donald Trumps planerade modifiering av USA:s fjortonde konstitutionella grundlagsändring, som skulle betyda att man inte längre nödvändigtvis räknas som amerikansk medborgare då man föds i USA. Då tror jag på det.
Men inte än. Än så länge är mänskliga rättigheter bara paragrafer i ett dokument. Amerika ett namn på en avlägsen plats. Och Kurdistan det enda land jag aldrig behövt betvivla vad det står för: frihet. Landet där jag aldrig tvingats ifrågasätta min tillhörighet. När omvärlden säger att det inte är självständigt, då säger jag att det i alla fall inte är blott en prydlig paragraf i ett dokument, för att dess befolkning vägrar stå för något annat än just friheten: och jag står hellre för än på ett land, om det nu är en paragraf i en konstitutionell grundlagsändring som validerar dess existens.
Det jag ser när jag blundar är sorgligare än verkligheten. Då man ser fram emot nattens mardrömmar, eftersom de åtminstone inte är verkliga, då lever man inte, man överlever. Om du har råd att leva, då har du även råd att leva upp till, snarare än fram till, framtiden. Den som förhoppningsvis ser ljus ut för dig. Jag önskar att jag kunde säga detsamma om Peshmergas dito.
Dahlia Hiwa
är businesskonsult bosatt i irakiska Kurdistan.
