Sprött liv

av Mats O. Svensson

I naturlyriken ges inte sällan naturen kvinnliga egenskaper, och kvinnliga subjekt framställs som närmare naturen, medan mannen fått representera kulturen. Denna tradition har inte minst förts vidare av manliga författare, men de senaste decennierna har dikotomin allt mer skrivits fram ur ett kvinnligt perspektiv. Senast i våras i Jenny Kalliokuljus debutsamling Rodinia och nu i En sång som kommer underifrån av poeten Jessica Andersson Jonson som liksom debuten Den vita staden (2010) publiceras på det lilla Irrlicht förlag.

Andersson Jonsson ställer kvinnan och naturen, och mer specifikt växtfröet och livmodern, i juxtaposition – med ett avskalat språk vävs de samman, de gemensamma nämnarna tas tillvara tills de uppgår i varandra: ”Dina små händer är genomlysande. / Håller jag upp dem mot ljuset syns fina trådar under huden./ Den mjuka bladfoten.”

I dikterna är det är alltså två parallella tillblivelser, växtens och barnets, som korsar och går isär. Språket tar emellanåt formen av en saklig introduktionsmanual för odling: ”olika arters frön har väldigt skiftande krav för att gro, så det är viktigt att följa instruktionerna på påsen.” Andra gånger skiftar det till ett nästan religiöst idiom. Förlaget kallar diktsamling ”en besvärjelse, en bön om att det sköra livet ska få fortsätta leva”: ”Du är en hemlighet. Talar jag högt om dig är jag rädd att du ska gå förlorad. / Rinna ur mitt liv.”

Det är ömsint, och däri ligger en klar kvalitet, som också finns i de förtätade skildringarna av växtlivet, de som kan få en att tänka på ekopoesi, men där ekopoesin decentrerar människan hamnar hon hos Andersson Jonson åter i centrum. Det frö som gror är hos Andersson Jonson en metafor, men som sådan fungerar den bra.

Mats O. Svensson

Jessica Andersson Jonson:
En sång som kommer underifrån. Irrlicht, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.