På nätterna medan zombien vilar en stund brukar jag tala med Barack Obama. Bästa president Obama, säger jag respektfullt: No, you couldn’t. Du var revolutionen, vägskälet, hoppet om en förändring. Hur kunde du sitta i åtta år i Vita Huset och inte veta vilket stort missnöje det fanns ute bland väljarna? Jag börjar tro att du visste det men litade på att ni skulle vinna valet och alltså kunna fortsätta som förut. Du som var hela den liberala världens offentliga ansikte, hur gick det till? Du som var den leende presidenten, den gråtande presidenten, den coola presidenten. Du som var de vackra ordens president, de förtvivlade ögonens president. Det du stod för nådde inte folket den här gången. Blev du bländad av vitheten i huset där du bodde? Barack, jag älskade dej och du svek mej. Jag var som du: bländad.
Varje morgon går jag till bibliotekets läsesal. Den är min arbetslust, min källa till lugn och ro. De andra platserna med sina dofter av rädsla och ångest får inte vara med här. Unga studerande delar dagarna med mej, böjda över sina böcker.
Två pauser tar jag under dagen och går då ner för trapporna och in mellan hyllorna. Sätter mej en stund bland böckerna och lyssnar på bibliotekets alla diskreta ljud, på ryggarnas viskningar om berättelser från hela världen, men jag orkar inte ta emot något just nu. Jag vill bara läsa barnböcker och beskrivningar av en värld jag förstår. Om hur Emil hissade upp lilla Ida i flaggstången så hon kunde se ända till Mariannelund, få ett nytt perspektiv på saker och ting.
Sen går jag till cafeterian och hoppas att också idag få se den lilla flocken rosa, vita och blekblå lågstadieflickor som på eftermiddagarna flaxar in i här. Det kvittar och skvattrar om dem när de kommer, rödbrusiga och glittrande. De hjälper varandra: skriver, räknar, frågar och fnissar. Jag blir rörd av att se dem hjälpa varandra, höra dem jobba.
På natten talar jag med Barack igen. Du borde kanske också ha blivit upphissad i en flaggstång, Mr President, säjer jag, du och dina kolleger i Europa. Kanske ni inte bara kunde ha sett Mariannelund, utan ända in i väljarnas vardagsrum och missnöjet som växte där.
Barack ler mot mej. Så talar han till mej: Yes, we can, säjer han. Have you got the contact information to this guy? Sen tar click zombien mej mot nya klick, nya fasor.
I morgon igen Mr President. I morgon igen.
Sabine Forsblom
är författare