Ryssland samlar Europas brokiga ytterhöger

av Peter Lodenius

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Så sa man förr, men kanske inte längre. Nyligen såg vi ett foto av den franska högerextremistiska politikern Marine Le Pen som skakade hand med Vladimir Putin. Hur i Herrans namn har de mötts?

Det är inte alls så konstigt. De representerar båda snarlika ideologiska strömningar, de styr dem i Herrans namn. Vi har kanske inte alla följt med utvecklingen i vårt östra grannland. Men redan innan Putin tog makten på Krim deklarerade han offentligt:

– En annan allvarlig utmaning mot Rysslands identitet utgörs av det som sker i världen. Här finns både utrikespolitiska och moraliska aspekter. Vi kan se hur många de euroatlantiska länder är som inte accepterar sina rötter, bland dem de kristna värden som utgör grunden för den västliga civilisationen. De förnekar moraliska principer och alla traditionella identiteter: nationella, kulturella, religiösa och till och med sexuella. De följer en politik som jämställer stora familjer med samkönade äktenskap, tro på Gud med tro på Satan.

Sådana konservativa, moralistiska värderingar präglar också många högerextrema rörelser i väst.

Ukraina, brytningen

Putin hade, liksom säkert den stora majoriteten av Rysslands befolkning, sett Ukraina som en mycket nära allierad, med gemensam historia och så gott som gemensam befolkning. När det vintern 2013–14 visade sig att en stor del av ukrainarna ville ta vara på det tillfälle att närma sig EU som uppenbarat sig, kände Putin detta som ett svek. Han lade fram ett fördelaktigare anbud med ett stort lån och medlemskap i den Eurasiska ekonomiska unionen. Han fick med sig president Viktor Janukovytj, men inte ukrainarnas majoritet och efter sammanstötningar på Maidan flydde presidenten till Ryssland.

Som hämnd för detta annekterade Putin Krim och började stöda separatister i gränsdistrikten Donetsk och Luhansk som ville överföra sina områden till Ryssland. Men samtidigt inledde han en diplomatisk offensiv för att vinna nya allierade i väst. Reaktionen på annekteringen av Krim hade ju varit stark, man hänvisade till Helsingforskonferensen 1975 som förbjöd gränsändringar i Europa, och införde sanktioner mot Ryssland.

Ryssland inbjöd då europeiska partier och rörelser att sända observatörer till folkomröstningen på Krim för att godkänna anslutningen till Ryssland. Till dem hörde bara ett vänsterparti, tyska Die Linke, men däremot ett antal partier och rörelser på ytterhögerkanten. Den enda deltagaren från Finland var Johan Bäckman. Med detta möte befästes den situation som nu råder:  Ryssland är den starkaste kraften bakom den högerextrema rörelsen i Europa.

Krim i centrum

Om detta möte rapporterade Anton Sjehovtsov, som senare haft orsak att återkomma till dessa frågor många gånger. Han är född och uppvuxen i Sevastopol, den ryska militärbasen på Krim, men ville inte bli ansluten till Putins rike. Han har i stället verkat som forskare och debattör i Centraleuropa. Eftersom man på ryskt håll så ofta angripit Ukraina eller ukrainska kretsar för nynazism har han ryckt in för att precisera begreppen och hyfsa till debatten.

Sjehovtsov ser det ryska stödet för extremhögerkrafter i Europa framför allt som ett led i Putins strävan att splittra EU, alltså som maktpolitik. Men sinsemellan utgör högerextremisterna, speciellt i Ukraina, en salig blandning av oliktänkare. Sjehovtsov citerar en kommentar om läget i Odessa: där finns ”dyrkare av Stalin och beundrare av fader Tsaren, ryska nazister och låtsaskosacker, ortodoxa fanatiker och och äldre kvinnor som nostalgiskt saknar Brezjnev och sådana som kämpar mot rättsbehandlingen av ungdomar, mot samkönade äktenskap och mot influensavacciner”. De religiösa fanatikerna är en stor grupp som extremhögern uppvaktar.

Följande steg togs i mars 2015 i Sankt Petersburg där ett konservativt forum samlade ett par hundra aktivister från olika delar av Europa på inbjudan av det ryska partiet Rodinas (”Fosterlandet”) lokalavdelning och den likaså högerextremistiska organisationen Rysslands kejserliga rörelse. Från Finland deltog Johan Bäckman och riksdagskandidaten Jukka Davidsson från Självständighetspartiet.

Vid mötet bildades Nationellt-konservativa Världsförbundet WNCM. Enligt dess manifest domineras världen nu av liberalismens, multikulturalismens och toleransens ideologier. WNCM:s mål är en konservativ revolution som skulle föra högerextrema partier till makten i väst. WNCM har bjudit in 58 organisationer, från Finland regeringspartiet Sannfinländarna, högerextrema Suomen Sisu och nynazistiska Finska motståndsrörelsen.

Kampen mot modernismen

Ett syfte med konferensen var att stöda Putin och hans Ukrainapolitik och att motarbeta EU:s sanktioner mot Ryssland. En del av gästerna såg Ryssland som det sista hoppet när det gäller att bevara Europas kristna värden.

– Konstantinopel har varit och farit. Rom och romarna har försvunnit på samma sätt. Det är oundvikligt att det under de flesta närvarandes livstid i Västeuropa uppstår antingen ett islamiskt kalifat eller ett förfärligt inbördeskrig, eller båda, sade den brittiske ytterhögerpolitikern Nick Griffin, som betonade kampen mot modernismen. Det enda som enligt honom kan rädda den kristna världen är ”det tredje Rom, det vill säga Moskva”.

Den ukrainska socialvetaren Maryna Romanets har i en intressant essä studerat maskulinitetens och sexualitetens roll i den ryska propagandan mot Ukraina. Hon konstaterar att maskuliniteten helt dominerar över femininiteten i ryska sociala och andra medier, liksom i Putins propagandamaskin – det kommer också fram i de många bilderna av en barbröstad Putin. Lämpliga bilder har samlats i en bildbank i den ryska trollarméns högkvarter i Sankt Petersburg. I kontrast till det virila Ryssland framstår Ukraina naturligtvis som feminint, till och med så att president Petro Porosjenko på trollbilderna framställs som en transvestit i kvinnounderkläder. Till råga på allt väntar han ivrigt på ett samtal från Barack Obama i en antydan om betald sex.

Symptomatiskt är att den tydligaste motpolen till det allmänna tänkesättet i Ryssland utgörs av den feministiska punkgruppen Pussy Riot. Den har nu gått emot inte bara Putin utan också Donald Trump. Detta är den modernism som högerextremisterna i och utanför Ryssland vill stoppa.

Biktfaderns bud

Men Pussy Riot är ett ytterst marginellt fenomen, och man kan undra om deras punkfeministiska samhällsvision ens är möjlig i dagens puritanska Ryssland. Putins personliga biktfar biskop Tichon Sjevkunov predikar gärna om Västs dekadens och hans bok om vardagens helgon var den mest sålda boken i Ryssland 2012. Kyrkan åberopar gärna den lag mot kränkning av troendes religiösa känslor som antogs efter Pussy Riots protest i Frälsarkatedralen 2012. I fjol tvångsomhändertogs en man som skrivit ”Gud existerar inte” på det ryska sociala mediet Vkontakte. Under en dryg månad genomgick han undersökningar på ett psykiatriskt sjukhus innan han ansågs frisk nog för att kunna ställas inför rätta.

Rysslands snabbast växande TV-station Tsargrad (det vill säga Konstantinopel) låter ofta biskop Tichon lägga ut texten. Populär är också filosofen Aleksandr Dugin som formulerat en politisk teori om Eurasien. Den religiöst patriotiska kanalen startatdes av investeringsbankiren och Putinvännen Konstantin Malofejev, som även bidragit starkt till det separatistiska upproret i östra Ukraina. Två av hans tidigare anställda innehar centrala poster i folkrepubliken Donetsk, Igor Strelkov blev försvarsminister och Aleksandr Borodai premiärminister. Informationschef är för övrigt finländaren Janus Putkonen.

I ett av sina inlägg i Tsargrad sade Dugin att ”all modernism – tanken om framsteg, utveckling, den så kallade vetenskapliga världsuppfattningen, demokrati och liberalism är en satanisk tanke som innebär en dödsdom för mänskligheten. Det enda försvaret är att respektera Gud, kyrkan, kejsarriket, de troendes församling, staten och folkets traditioner.”

IS som sionisternas verktyg

Rysslands kejserliga rörelse, den ena arrangören bakom WNCMs stiftande möte, leds av Stanislav Vorobjev. När Nordiska motståndsrörelsen (som Finska motståndsrörelsen utgör en del av) samlades i Sverige höll Vorobjev ett tal där han förklarade att ett krig i full skala nu pågår mot den västerländska civilisationens traditionella värden. Sionisterna kommer att tillämpa den taktik de använt i Främre orienten mot Europa och dess folk för att styra dem och till slut förinta dem, som exempel på denna taktik nämnde Vorobjev IS.

Rörelsen grundades av Vorobjev i Sankt Petersburg 2002 med målet att återupprätta det ryska imperiet inom dess gamla gränser och återställa den ryska monarkin. Den har upprätthållit ett militärt utbildningsläger i Sankt Petersburg och sänt hundratals frivilliga för att kriga i Ukraina. Rörelsen samarbetar också med Konstantin Malofejev. 

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.