Twitterpolitik

av Martina Reuter

Martina Reuter.

Twitterpolitiken nådde sin kulmen då Sveriges tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt besvarade USA:s president Donald Trumps angrepp på Sveriges invandrarpolitik med orden ”Sverige? Terrorattack? Vad har han rökt?” (Hbl 20.2.2017). Det är omöjligt att tänka sig att Bildt hade uttryckt sig så för fem år sedan.

Problemet med de så kallade sociala medierna är inte i första hand att populister som Trump ges möjligheten att sprida sina oneliners globalt, utan att det växande kravet att uttrycka sig snabbt, slagkraftigt och inom ramen för ett begränsat antal tecken fördummar också dem som i princip vet bättre. Bildt kom säkert också med mera nyanserade kommentarer, men då var det redan för sent. De första kommentarerna är avgörande för vilken vändning en politisk debatt tar och dessa kommentarer görs i allt högre grad på Twitter.

De sociala mediernas karaktär aktualiserar frågan om populismens strukturella förutsättningar. Den populistiska retoriken, med sin tendens att förenkla och åberopa människors känslor snarare än deras förnuft, är lika gammal som den politiska debatten, men dess frekvens varierar och denna variation har att göra med vilken typ av offentliga forum som står till buds. Vissa forum, såsom Twitter, verkar ha en tendens att göra populister också av dem som inte medvetet strävar efter att förenkla sin argumentation. Retoriken på Twitter styrs av ett krav på att uttrycka sig snabbt och kort, och då det finns sådana rent strukturella omständigheter som hindrar en från att motivera sina åsikter blir det allt mer legitimt att låta bli att göra det.

Då de sociala medierna var nya såg många dem som en möjlighet att föra en öppen politisk debatt, som inte reglerades av statliga eller ekonomiska intressen. Detta löfte verkar inte ha infriats. En politisk dialog förutsätter att olika åsikter möts och motiverar sig, men de sociala medierna består i hög utsträckning av segregerade åsiktsgemenskaper, som möts enbart genom ”troll”, med avsikten att störa, inte kommunicera.

Det finns värdefulla virtuella forum där likatänkande kan mötas, men dessa får politisk betydelse bara då de utmanar avvikande åsikter och påverkar beslutsfattandet. Detta sker sällan virtuellt. Den långvariga demonstrationen mot Finlands asylpolitik utgör ett gott exempel. Här hjälpte de sociala medierna mobiliseringen, men demonstrationen utspelar sig på ett reellt torg, där den möter motdemonstrationer och, som händelserna utvecklade sig, försvaras av ytterst reella polishästar, noggrant övervakade av de traditionella medierna och politiska beslutsfattarna. I skrivande stund har inrikesminister Paula Risikko meddelat att hon vill höja Finlands kvot av flyktingar som väljs direkt från flyktinglägren, så att de som i hennes tycke verkligen behöver asyl kan ta sig tryggt till Finland. Detta är politik. Inte det demonstranterna eftersträvar, men en kompromiss, som i sin tur lett till en reell konflikt mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.