Brev från en ö

Tina Nyfors.

Ett halvår har gått sedan jag kom tillbaka till Finland efter att ha tillbringat ett år i Nya Zeeland. Vid det här laget känns tiden med volontärjobb på ekogårdar, månaderna på hostellet, de storslagna bergen och Stillahavsstränderna samtidigt både avlägsna och nära. Landet som är i stort sett så långt borta från Finland som en kan komma på det här jordklotet har gjort avtryck inuti. Men till de fysiska realiteterna hör att bara kunna vara på ett ställe åt gången.

Jag återvände hem i mitten av december. En kylig och klar kväll stod jag ute och tittade upp i stjärnhimlen. Om det var något Nya Zeeland lärde mig var det att stanna upp och se det som finns omkring en. Stjärnhimlen på landsbygden var fantastisk, tyst och mörk välvde den sig över en, med tydlig vintergata. Nya Zeeland må vara långt borta, men det är samma stjärnor vi ser här, tänker jag där jag står, om än i lite annan vinkel. Och molnen som drar förbi känner inga landsgränser, de formas och upplöses i samma atmosfär. Och havet, också vårt Östersjön, är kopplat till de stora världshaven. Allting hänger ihop. På något sätt kände jag då en kontakt till jorden som helhet, där jag stod under den klara natthimlen. För en stund var det som att hålla jorden i mina händer, ena handen där borta och den andra här. För nu vet jag vad som finns där på andra sidan planeten. Då det är natt här vet jag var dagen är, och då det är som mörkast och kallast här uppe i norr så vet jag hur hett det är där borta, och vice versa.

Vartefter veckorna gick gjorde vardagen här intåg.

Och jag gjorde en intressant upptäckt. Jag såg hemstaden med nya ögon. Det är 15 år sedan jag flyttade härifrån och då kändes småskaligheten mer trång och begränsande. Men nu insåg jag att om jag hade råkat på den här staden under året som traveller så hade jag älskat den. Gamla stan med kullerstensgatorna och trähusen, varje hus är sitt eget.

Det jag tyckte så mycket om med Nya Zeeland, de vänliga människorna, upplevde jag nu också här. Människor som är hjälpsamma och som har tid att stanna och prata. Och att möta sin historia och träffa på människor en känt hela sitt liv kändes nu fantastiskt på ett helt annat sätt än det gjort tidigare. Kanske är det åldern, kanske är det året på andra sidan jordklotet.

Men jag märkte också hur bråttom vi ofta har i vårt samhälle. Och hur mycket som händer i huvudet, hur mycket av livet som är abstrakt. Planerande, att sköta saker online. I Nya Zeeland var internet inte lika tillgängligt och det var ofta långsammare, på hostellen var det inte ovanligt att få en begränsad kvot per dag. Resultatet var en del frustration, men också mer närvaro.

Jag märkte också att längtan efter att vara nära naturen, som var drivkraften för mellanåret i Nya Zeeland, den finns kvar. Och tänkte då varför inte göra samma sak här hemma som jag gjorde där? Så, över sommaren ska jag jobba på en gård i skärgården. Bo i en stuga utan el och rinnande vatten, med utetupp – en dröm jag haft i många år (har jag insett att det är bra att tillägga, innan folk börjar tycka synd om en!). Nu sitter jag här på verandan. Det har regnat under natten och doften från den fuktiga tallskogen är mjuk och frisk, fylld av löften om sommar.

Jag hade kanske inte trott att jag skulle hamna ute i skärgården i hemtrakterna. Det påminner mig om ett citat som fanns på ett hostell vid västkusten på Nya Zeeländska Sydön: ”Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka nya landskap utan i att se saker med nya ögon”, signerat Marcel Proust.

Det finns en charm i det småskaliga. Att någon ger en vägbeskrivning som lyder ”sväng till höger vid den stora stenen som ser ut som Mårran”, eller bjuder en ut till holmen och kännetecknet för var en ska ro i land är att de har ”den nyaste bryggan på ön”.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist. ”Brev från Nya Zeeland” publicerades i Ny Tid under år 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.