Alla inlägg av Tina Nyfors

”Det som i början kändes omöjligt känns nu möjligt”

Vi lever som om vi hade flera jordklot, i Finland som om vi hade nästan fyra. Att leva inom de planetära gränserna – är en sådan vardag möjlig i i vårt land och hur ser den ut?

31-åriga Mikko Valtonen är doktorand och lärare, bosatt i Jyväskylä, och har i tio års tid jobbat med sin egen klimatpåverkan. Då han började var hans klimatpåverkan i storlek med genomsnittfinländarens, det vill säga kring 10 ton koldioxidekvivalenter per år. Han reste utomlands med flyg någon gång per år, åt kött, ägde en del saker. Inga märkvärdigheter, en vanlig livsstil i Finland. Om vi däremot skulle dela utsläppsutrymmet jämnt mellan alla människor i världen skulle var och en av oss få en andel på 2,5 ton per år. I dag är Valtonens klimatutsläpp nere vid tre ton.

– Jag lever nu ett ”1,2 planets” liv, konstaterar han.

Ett första uppvaknande till klimatfrågorna kom 2006, då Valtonen såg Al Gores film En obekväm sanning. Då insåg han att själva grunden för vår existens var hotad, att naturen höll på att gå sönder. Det ledde till vissa förändringar i hans livsstil, hur han åt och reste. Men i det skedet handlade det inte om någon systematisk och helhetsmässig förändring.

Redan tidigare hade han gjort testet ilmastodieetti (klimatdieten) för att ta reda på hur mycket växthusgaser hans livsstil ger upphov till. Testet ger en detaljerad bild av ens klimatpåverkan från boende, transport, mat och konsumtion. Efter att ha berörts av Al Gores film började han jobba mer helhetsmässigt och målmedvetet med sitt kolavtryck. Utan att ha satt några specifika mål hade han tio år senare minskat sin klimatpåverkan med hälften.

Korta duschar, smart
termostat och utfärder

Vi träffas en kylig och solig februaridag i Mikko Valtonens hem i Jyväskylä. Det är en luftig, drygt 40 kvadratmeter stor etta. Vi sitter i köket och äter hemgjord tranbärsglass, något han testade på att göra häromdagen. Glassen är god, jag ser mig omkring i lägenheten. Skrivbord med laptop och några papper, trumset, gitarr, säng, bokhylla, några tavlor och planscher på väggarna, i köket finns en bild på en sengångare med sin unge.

Det känns som ett ganska vanligt hem, om än med väldigt lite prylar. Ingen teve. Samtidigt har han minskat sina klimatutsläpp med över två tredjedelar sedan han började. Vilka klimatåtgärder har han då gjort i sin vardag?

Uppvärmningen av bostäder är en stor energiförbrukare. Hemma hos Valtonen är inomhustemperaturen nu kring 19 grader. Han har skaffat ett smart termostat som sänker temperaturen till 17 grader nattetid och då han inte är hemma, och höjer den till 19–20 grader då han är hemma. Dessutom tar han korta duschar, två minuter sådär tre gånger i veckan. Mat är ett annat viktigt område. Numera äter Mikko mest veganskt, ibland vild inhemsk fisk.

Transporterna är ett område som lätt får klimatutsläppen att skjuta i höjden. Mikko slutade flyga 2011 och har ersatt de långa utlandsresorna med andra alternativ, som förra sommarens veckolånga cykelsemester på Åland. Utfärder är ett helt nytt inslag i hans liv.

– Enligt guideboken Lonely Planet är Finland världens tredje intressantaste resmål, så det har jag nu börjat utforska, säger Mikko med ett snett leende.

Utsläppen från transporter handlar om våra resvanor. Numera reser han kortare sträckor, mer sällan och landledes, gärna med tåg. Senare i vår blir det en arbetsresa ner till Italien. Då kliver han på tåget i Stockholm och planerar redan nu att göra några stopp på vägen – samtidigt en första interrail-upplevelse!

Flyget kan förbruka hela utsläppsbudgeten på en dag

Vi pratar en hel del om transporter. Det är också här som de största siffermässiga skillnaderna finns i hans satsning på att minska sina klimatutsläpp: hans utsläpp från transporter är idag 30 gånger mindre än 2011. Samtidigt är trenden i samhället överlag den motsatta. Valtonen lyfter fram att finländarnas utlandsresor har fördubblats under de senaste tio åren, och levererar den här tankeställaren:

– Så vitt jag vet är flygandet det enda sättet att förbruka hela årets utsläppsbudget på en enda dag. Är vi medvetna om att en flygresa mellan Stockholm och Madrid motsvarar 20–40 resor med tåg, undrar Valtonen, och kommenterar att spannet i siffrorna kommer sig av att det råder osäkerhet om exakt hur stora verkningarna är av utsläpp högre uppe i atmosfären.

Som att gå på en skakig bro

Ett annat område som leder till klimatutsläpp är konsumtion. Den biten av sin livsstil tog Mikko Valtonen itu med för ett par år sedan. Under det senaste året minskade han sin konsumtion med hälften, från en ganska genomsnittlig konsumtion på 500 euro till 250 euro per månad. Orsaken till att han lade ett tak på sin konsumtion är att forskning visar ett starkt samband mellan spenderade pengar och klimatpåverkan. För Valtonen betyder förändringen väl genomtänkta inköp, att handla begagnat och lära sig reparera saker.

– Den förändringen har varit utmanande, medger han.

Men det har också fört med sig glada överraskningar.

– Jag gör inte längre dåliga inköp! Jag har börjat uppskatta saker mer, satsar på kvalitet och är nöjdare än någonsin med det jag skaffar, nu då budgeten är begränsad. Nyligen köpte jag fyra par sockor med livstidsgaranti.

Tio år senare står han här och kan se tillbaka på vägen som lett till två tredjedelar mindre klimatutsläpp. Den största förändringen i hans liv?

– Egentligen ingen enskild sak, svarar han eftertänksamt, utan att på flera livsområden ha gjort stora förändringar. Han beskriver det som att ”gå på en skakig bro” och att han snart står på andra sidan och kan sträcka ut handen åt andra som ger sig i kast med liknande utmaningar.

– Det som i början kändes omöjligt känns nu möjligt. Och det finns faktiskt inget oersättligt jag behövt ge upp.

Har det funnits frustrerande stunder på vägen?

– Javisst, det har handlat om både glädje och sorg. Långflygningarna var en stor sak. För flera år sedan var jag utbyteselev i Kanada och träffade en tjej från Brasilien, vilket ledde till att jag senare flög dit. Under ett år efter resan grubblade jag över hur jag kunde gottgöra för det. Jag upplevde en så stark inre konflikt kring flygandet att jag insåg att det helt enkelt är lättare att bara sluta.

Det här fick Valtonen att inse att också svåra känslor är värdefulla. Han förklarar att de motiverade honom – om det inte hade stört honom på ett känslomässigt plan hade han knappast gjort något åt saken.

– Sorg och skuldkänslor kan i bästa fall få oss att agera. De kan också förlama, men jag vill uppmuntra även andra till att uppskatta och lyssna också på känslor som känns jobbiga. Känslorna har alltid ett budskap.

Hållbart välmående

Har det funnits dagar då du bara velat ge upp hela klimatprojektet?

– Bara då jag försökt genomföra förändringar för snabbt. Då känns det lätt som att man misslyckas. Att minska konsumtionen med hälften på ett år var på gränsen. Det lönar sig att inte kräva för mycket av sig själv. Målet är ju trots allt hållbart välmående, inte en miserabel hållbar livsstil.

Har du några tips för personer som känner klimatångest men inte vet i vilken ända de ska börja?

– Att känna klimatångest är naturligt, det är i själva verket ett sunt tecken. För att jobba med sin egen klimatpåverkan rekommenderar jag att regelbundet följa med den, till exempel genom klimattest. Sedan kan man sätta upp som mål att halvera sitt kolavtryck på fem till tio år. Om ditt kolavtryck nu är 12 ton per år, betyder det att du minskar det med fem till tio procent per år, fram till 2023 eller 2028. Du kan själv välja vilka områden du fokuserar på, transport, mat eller något annat.

Själv har Mikko Valtonen ännu en bit kvar till sitt klimatmål. Han har i offentligheten lovat att uppnå en ”en planets-livsstil” 2025. För att nå målet är det framför allt ett område som han ska ta itu med: boendet. Hans nuvarande etta har för många kvadratmetrar för en lägenhet som värms med fjärrvärme. Men också här finns en lösning: planen är nämligen att Valtonen och hans flickvän ska flytta ihop. Då minskar klimatpåverkan av boendet med hälften. Och därmed uppnår han målet att leva inom gränserna för vad vår planet ger oss. N

Text & foto: Tina Nyfors

Jämförelse mellan genomsnittsfinländarens utsläpp och Mikko Valtonens

Mikko Valtonens:

  • Boende (byggande, energianvändningen och sakerna i hemmet): 50% (1476 kg CO2)
  • Varor och tjänster: 26%  (775 kg CO2)
  • Transport: 1% (176 kg CO2)
  • Mat: 17% (513 kg CO2)
  • Totalt: 2940 kg CO2

Finländarens:

  • Boende (byggande, energianvändningen och sakerna i hemmet): 30%
  • Varor och tjänster: 30%
  • Transport: 20%
  • Mat: 20%
  • Totalt: 10 000 kg CO2

Källa: Finlands miljöcentral:  Ilmastodieetti – mihin sen  antamat ilmastopainot  perustuvat?

Testa din klimatpåverkan:

  • Livsstilstestet – ett snabbtest
    Sitras test gör du på fem minuter och utgående från resultatet får du skräddarsydda tips på smarta vardagsgärningar.
  • Ilmastodieetti (klimatdieten)  går på djupet
    Finlands miljöcentrals test tittar mer ingående på din klimatpåverkan. Det är ett verktyg för att följa med och minska din klimatpåverkan.
  • Klimatlöfte
    Avge ett klimatlöfte. Du lovar att göra ditt bästa att minska dina utsläpp av växthusgaser och att halvera din klimatpåverkan på tio år.

Åland tar sikte på hållbarhet

På Åland har arbetet med att skapa framtidens hållbara samhälle redan tagit flera steg framåt. Med insikten om att varken det Åländska eller globala samhället är hållbart, gick lagtinget och landskapsregeringen för tre år sedan in för att Åland ska vara ett till fullo hållbart samhälle senast år 2051.

Micke Larsson innehar uppdraget som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering sedan ett och ett halvt år. Då hade lagtinget fattat beslut om att Åland ska gå in för att bli ett till fullo hållbart samhälle. Nästa steg var att definiera vad ett hållbart samhälle innebär.

– Vi behövde måla en bild av det bästa samhälle vi kan tänka oss. Det är inget som det offentliga kan göra på egen hand, alla behöver vara delaktiga, alla samhällssektorer och så många medborgare som möjligt, säger Larsson.

Alla bjöds in för att vara med och förädla en gemensam vision. Med ”alla” menas verkligen alla på Åland, öriket med 30 000 invånare. Information om forumet spreds från mun till mun, genom sociala medier och annonser i traditionella medier.

– Centralt var att alla samhällssektorer var representerade: organisationer, näringsliv, föreningar, offentliga sektorn, tjänstemän, medborgare. Här var det möjligt att samla högstadieelever och akademiker för att formulera en gemensam vision. Om det är möjligt i större skala kan jag inte uttala mig om.

Visionen som utkristalliserades sammanfattas i en enda mening: ”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar”. Visionen kompletteras sedan av sju strategiska utvecklingsmål. Allt detta är samlat i en utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland.

– Viktigt var att visionen fick växa fram organiskt. Det är något som behöver få växa inifrån och ut, från människors hjärtan och från organisationers hjärtan.

Varje ord i visionen är valt med omsorg. Ordet ”blomstra” valdes för att deltagarna förde fram att var och en måste beröras som människa. Att blomstra har en djupare innebörd än lycka och materiell välfärd. Det innebär att ha ett sammanhang, att vara accepterad som man är.

– Och för att det ska finnas rum att blomstra behöver det finnas bärkraft, det vi gör ska vara ok också för naturen, säger Larsson.

I agendan ingår också fyra hållbarhetsprinciper som definierar vad naturen och människor inte utsätts för i ett hållbart samhälle, och som kan agera vägvisare för kommuner, företag och privatpersoner (se faktaruta).

I det hållbara samhället år 2050, vad har försvunnit och vad har det ersatts med?

– Jag tror det kommer att vara ett förändrat sätt att konsumera på: vi konsumerar mer medvetet, mindre. Det handlar mer om tjänster, teater snarare än ett mål snabbmat. Vi betalar mer för mat, med glädje, handlar kläder mer sällan, färre äger bil, vi konsumerar ren energi. Och sedan tror jag vi tillbringar mer tid i naturen.

– Förhoppningsvis har vi mycket av välmående människor vars inneboende resurser växer, och alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället, agendans första två mål.

Kommer något delområde att behöva speciellt mycket fokus?

– Jag tror nyckeln är att jobba med allt, parallellt. Man ska inte tro att det går av sig självt. Samtidigt ska vi vara medvetna om att det finns en god kraft i varje människa, så vissa saker kommer också att gå av sig självt!

Hur ser det ekonomiska systemet ut i ett samhälle med mindre konsumtion?

– Det är en i högsta grad relevant fråga. Finansiella resurser är medel för att uppnå utvecklingsmålen. Det är inget mål i sig att samla pengar på hög. Men i det bärkraftiga ingår också att vi ska klara av att försörja oss. De fyra hållbarhetsprinciperna ger riktlinjer att hålla sig till.

– Blir det en ekonomisk tillväxt inom de ramarna är det okej, det handlar om hållbar och långsiktigt bärkraftig tillväxt.

Hur långt har hållbarhetsarbetet på Åland kommit idag?

– Arbetet har än så länge satt lite avtryck i verkligheten. Åland som samhälle har väldigt många plus, men det är inget som denna process bidragit till, än, förhoppningen är att det ska stöda utvecklingen framöver.

Vilken är den största wow-upplevelsen under arbetet hittills?

– Det är att så många vill vara med och bidra, oberoende av utbildningsnivå, ålder eller fysiska och psykiska förmågor. Då vi började processen sa vi att om vi blir få så får vi lägga ner det hela.

– En insikt som fötts under processens gång är att innerst inne är alla i första hand människor. Sedan har vi olika positioner i samhället. Jag tror det är därför det varit möjligt att få en samsyn.

De 4 hållbarhetsprinciperna

  1. I det hållbara samhället utsätts naturen inte för systematisk…
  2. koncentrationsökning av ämnen från berggrunden (fossila bränslen, metaller och mineraler)
  3. koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion (till exempel syntetiska substanser, kemikalier) undanträngning av fysiska metoder (till exempel överuttag av naturresurser som vatten eller skog; intrång i viktiga naturområden)och i det hållbara samhället bidrar vi inte till att människor utsätts för strukturella hinder för hälsa, inflytande, kompetensutveckling, opartiskhet och meningsskapande

(ur ”Utvecklings- och
hållbarhetsagenda för Åland”)

Text & foto Tina Nyfors

Läs också: Det bästa av två världar

Det bästa av två världar

Giséla Linde är frilansskribent och medlem i styrelsen för Ålands Natur och Miljö där hon är kontaktperson till Transition Network. Omställningsrörelsen är en global gräsrotsrörelse som jobbar för klimatet och med att komma ur beroendet av fossila bränslen, två sidor av samma mynt. (sen Ny Tid 11/2015) Man jobbar lokalt utgående från de resurser man har, vissa grupper fokuserar mycket på självhushållning och odling medan andra ställer om politiskt. Rörelsen som uppstod i Storbritannien 2005 har nu börjat bli synlig också i Finland. Omställningsfilosofin har haft stor inverkan i Gisélas liv både privat och yrkesmässigt.

– Jag kom i kontakt med Omställningsrörelsen för några år sedan, det är en blandning av kreativ och livsbejakande hands-on och den allvarliga insikten om att vi akut måste ställa om samhället, berättar Giséla.

Själv försöker hon leva allt detta. Hon hoppade av det stressiga jobbet som informatör i Stockholm och är sedan tio år tillbaka på Åland. Då Giséla målar upp en bild av det hållbara samhället år 2050 genomsyras det av en varlighet framför allt med jordens resurser.

– Vi har mer cirkulära system i stället för att ta upp resurser ur jorden, har ett kretsloppssamhälle där det är möjligt. Samtidigt tar vi vara på det vi erövrat medicinskt och teknologiskt under de senaste 100–200 åren.

Giséla tror också att vi lever mer lokalt och småskaligt.

– Jag älskar avokado, choklad och citroner och vill helst inte leva utan dem, men om världen mår bättre så kanske de kan vara lyxprodukter i stället för vardagsfrosseri? Om vi nu äter 20 procent lokalproducerat och 80 procent importerat så kanske det är möjligt att svänga om proportionerna utan att helt klippa av, resonerar Giséla.

Visionen är ett samhälle där vi inte måste äga allt själva, i stället har vi prylpoolar för att dela till exempel redskap, vi byter mer i stället för att köpa nytt. Tid frigörs då vi inte behöver jobba mer för att köpa mer, köpa större hus för att få plats med allt, inte behöver städa och organisera så mycket. I en tid då oljan spelar en allt mindre roll och vi inte importerar mat i samma utsträckning som nu förutspår Giséla att fler jobbar med sina händer, att det i högre grad handlar om att vara självförsörjande, även om alla inte behöver bli bönder.

Att ställa om inombords ser Giséla som lika viktigt som att ställa om samhället till det yttre.

– Alla är så marinerade i berättelsen om hur världen är beskaffad! Vi ser oss som ensamma hjältar som konkurrerar med varandra i en hård värld. Om vi inte är medvetna om de här mönstren tar vi med oss tänket om status, makt, prestation och perfektion till det nya. Utbrändhet är en aktivistsjukdom, men arbetet tar aldrig slut. Vi är faktiskt värdefulla resurser själva också, värda att ta hand om.

Omställningen till ett post-oljesamhälle kan också väcka känslor som rädsla och sorg.

– Det är klart det finns sorg, över att vi ställt till det, att jag själv bidragit, rädsla för hur det ska bli. De känslorna ska få finnas. Många känner skepsis och vrede, en del blir förbannade. Det är stora saker, inte konstigt att folk reagerar starkt. Det ifrågasätter ju allt vi lärt oss och allt vi känner till, utan att svara vad vi ska ersätta det med. Utmaningen är att få saker att röra på sig i det här läget.

Att ha en krismedvetenhet ser Giséla ändå som något nyttigt.

– Insikten om att världen kanske ändras drastiskt kanske inte är så dålig. Tänk om enda sättet att skapa en ljus framtid är att ta klimathotet på allvar?

Hon poängterar att år 2050 inte är ”sedan”. Vi bör redan nu leva så, på alla nivåer: företag, politiker, privatpersoner.

– Det är inte bara jobbigt, det är inspirerande också. En gigantisk kreativ utmaning där vi bygger framtiden genom att göra goda val idag.

7 strategiska utvecklingsmål

  • Välmående människor vars inneboende resurser växer
  • Alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället
  • Allt vatten har god kvalitet
  • Ekosystem i balans och biologisk mångfald
  • Attraktionskraft för boende, besökare och företag
  • Markant högre andel energi från förnyelsebara källor och ökad energieffektivitet
  • Hållbara och medvetna konsumtions- och produktionsmönster

Text & foto: Tina Nyfors

Läs också: Åland tar sikte på hållbarhet

Att komma tillbaka

Brev från en ö

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Ett halvår har gått sedan jag kom tillbaka till Finland efter att ha tillbringat ett år i Nya Zeeland. Vid det här laget känns tiden med volontärjobb på ekogårdar, månaderna på hostellet, de storslagna bergen och Stillahavsstränderna samtidigt både avlägsna och nära. Landet som är i stort sett så långt borta från Finland som en kan komma på det här jordklotet har gjort avtryck inuti. Men till de fysiska realiteterna hör att bara kunna vara på ett ställe åt gången.

Jag återvände hem i mitten av december. En kylig och klar kväll stod jag ute och tittade upp i stjärnhimlen. Om det var något Nya Zeeland lärde mig var det att stanna upp och se det som finns omkring en. Stjärnhimlen på landsbygden var fantastisk, tyst och mörk välvde den sig över en, med tydlig vintergata. Nya Zeeland må vara långt borta, men det är samma stjärnor vi ser här, tänker jag där jag står, om än i lite annan vinkel. Och molnen som drar förbi känner inga landsgränser, de formas och upplöses i samma atmosfär. Och havet, också vårt Östersjön, är kopplat till de stora världshaven. Allting hänger ihop. På något sätt kände jag då en kontakt till jorden som helhet, där jag stod under den klara natthimlen. För en stund var det som att hålla jorden i mina händer, ena handen där borta och den andra här. För nu vet jag vad som finns där på andra sidan planeten. Då det är natt här vet jag var dagen är, och då det är som mörkast och kallast här uppe i norr så vet jag hur hett det är där borta, och vice versa.

Vartefter veckorna gick gjorde vardagen här intåg.

Och jag gjorde en intressant upptäckt. Jag såg hemstaden med nya ögon. Det är 15 år sedan jag flyttade härifrån och då kändes småskaligheten mer trång och begränsande. Men nu insåg jag att om jag hade råkat på den här staden under året som traveller så hade jag älskat den. Gamla stan med kullerstensgatorna och trähusen, varje hus är sitt eget.

Det jag tyckte så mycket om med Nya Zeeland, de vänliga människorna, upplevde jag nu också här. Människor som är hjälpsamma och som har tid att stanna och prata. Och att möta sin historia och träffa på människor en känt hela sitt liv kändes nu fantastiskt på ett helt annat sätt än det gjort tidigare. Kanske är det åldern, kanske är det året på andra sidan jordklotet.

Men jag märkte också hur bråttom vi ofta har i vårt samhälle. Och hur mycket som händer i huvudet, hur mycket av livet som är abstrakt. Planerande, att sköta saker online. I Nya Zeeland var internet inte lika tillgängligt och det var ofta långsammare, på hostellen var det inte ovanligt att få en begränsad kvot per dag. Resultatet var en del frustration, men också mer närvaro.

Jag märkte också att längtan efter att vara nära naturen, som var drivkraften för mellanåret i Nya Zeeland, den finns kvar. Och tänkte då varför inte göra samma sak här hemma som jag gjorde där? Så, över sommaren ska jag jobba på en gård i skärgården. Bo i en stuga utan el och rinnande vatten, med utetupp – en dröm jag haft i många år (har jag insett att det är bra att tillägga, innan folk börjar tycka synd om en!). Nu sitter jag här på verandan. Det har regnat under natten och doften från den fuktiga tallskogen är mjuk och frisk, fylld av löften om sommar.

Jag hade kanske inte trott att jag skulle hamna ute i skärgården i hemtrakterna. Det påminner mig om ett citat som fanns på ett hostell vid västkusten på Nya Zeeländska Sydön: ”Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka nya landskap utan i att se saker med nya ögon”, signerat Marcel Proust.

Det finns en charm i det småskaliga. Att någon ger en vägbeskrivning som lyder ”sväng till höger vid den stora stenen som ser ut som Mårran”, eller bjuder en ut till holmen och kännetecknet för var en ska ro i land är att de har ”den nyaste bryggan på ön”.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist. ”Brev från Nya Zeeland” publicerades i Ny Tid under år 2016.

Bioenergi är inte automatiskt hållbart

På lång sikt ska Finland bli kolneutralt och fram till år 2050 ska Finlands klimatutsläpp minska med 80–95 procent. Den finländska regeringens strategi är att öka användningen av skog. Men nu höjs kritiska röster från miljöorganisationshåll och forskare som överlag hejar på förnybart.

Under de senaste åren har det blivit fart på strategierna som ska leda våra oljeberoende samhällen in i den postfossila eran. Att ersätta fossila bränslen med hållbara alternativ var huvudtemat på den årliga nordisk-baltiska bioenergikonferensen som i år ordnades i Helsingfors i slutet av mars.

Riktningen är klar – de fossila bränslena ska ut. Några röster från regeringen, EU och Globala bioenergiföreningen:

– Nu behöver vi tackla klimatförändringen och stärka vår ekonomiska konkurrenskraft. Skogen kan spela en viktig roll i båda fallen. En smidig övergång till förnybar energi är en nyckelfråga för alla sektorer, sade näringsminister Mika Lintilä i sitt öppningsanförande.

– Finland är en riktig ledare då det gäller decarbonization, sade Giulio Volpi från EU-kommissionen, och konstaterade att Finland redan uppfyller målet för år 2020 med knappt 40 procent förnybar energi.

– De fossila bränslena behöver fasas ut till år 2050 för att nå klimatmålen i Parisavtalet. Användningen av bioenergi ökar globalt men takten är långsam – vi behöver öka våra ansträngningar, sade Remigijus Lapinskas, ordförande för Globala bioenergiföreningen WBA.

Fossilt ersätts med skog

Finlands mål för utsläppsminskningar fram till år 2030 stakades ut i energi- och klimatstrategin som publicerades i november förra året och som godkännas i sommar. Regeringens mål är att öka andelen utsläppsfri förnybar energi till mer än 50 procent under 2020-talet. Här spelar biomassa från skogen en avgörande roll. Målet ska nås genom en ökning av den årliga inhemska avverkningen av stamved från 69 miljoner kubikmeter (i medeltal 61 miljoner under den senaste tioårsperioden) till 79 miljoner. Största delen av trädbränslena ska vara biprodukter från träförädlingsindustrin.

Den ökade användningen av bioenergi välkomnas av branschen.

– Vi ser det som en förnuftig utveckling. Finland har stora reserver av biomassa, och en växande skogsindustri. Restprodukterna som inte utnyttjas som material för bioprodukter kan användas för energiproduktion och ersätta fossila bränslen som fortfarande utgör 38 procent av vår energiförbrukning, säger Harri Laurikka, VD för Bioenergiföreningen i Finland, och konstaterar att utvecklingen dikteras av EU:s energistrategi 2030 och Finlands energi- och klimatstrategi.

Miljöforskare kritiska

Målsättningen att Finland på sikt ska bli klimatneutralt och att klimatutsläppen ska minskas med minst 80 procent fram till år 2050 låter väl som ett lika ambitiöst som nödvändigt mål sedan världens länder enades i Paris kring att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Något som kan tyckas överraskande är att det under våren höjts kritiska röster från forskar- och miljöorganisationshåll.

I slutet av mars väckte en grupp på 68 forskare med insyn i klimat- och miljöfrågor uppmärksamhet genom ett uttalande där de kritiserade Finlands planer på att öka användningen av bioenergi. Det skulle i själva verket äventyra Finlands klimatmål i och med att kolsänkan, det vill säga skogens förmåga att binda koldioxid, därmed minskar, hävdade de. Ur klimatsynvinkel är en minskning i kolsänkan jämförbar med ökade utsläpp. Dessutom skulle ökad skogsavverkning äventyra biodiversiteten i skogarna – redan idag klassas över 800 skogsarter som utrotningshotade i Finland. Ur den synvinkeln är också dagens skogsbruk ohållbart. I stället för ökad avverkning skulle ytterligare skyddsåtgärder behövas för att förhindra att allt från tiotals till över 200 arter dör ut.

”Vi hoppas att det här uttalandet väcker diskussion nationellt och internationellt om hur användningen av trä kan positioneras på nytt så att de stöder de globala klimatmålen utan att äventyra naturens mångfald”, skriver forskarna.

Också Finlands naturskyddsförbund (FNF) har lyft upp hur ökad skogsavverkning minskar kolsänkan.

– Antagandet att bioenergi kan ersätta fossila bränslen bygger på att bioenergi ses som klimatneutralt, trots att Finlands planerade ökning av skogsavverkningen skulle leda till stora koldioxidutsläpp de kommande årtiondena jämfört med dagsläget. Först på längre sikt skulle utsläppen minska jämfört med fossila bränslen, säger Otto Bruun, skyddsexpert vid FNF.

Bruun hänvisar också till att klimatforskare varnar för så kallade tipping points, att ökade utsläpp kan leda till att oåterkalleliga gränser överskrids med oförutsägbara följder för ekosystemen, och att det är avgörande att få utsläppen globalt att minska senast 2030.

Hur svarar bioenergibranschen på kritiken mot ökad användning av biomassa?

– Utsläppen från bioenergi beaktas redan i inventarien över växthusgasutsläpp och Finland har trots det en av de största kolsänkorna i Europa. Frågan är om kolsänkan får minska? Vi anser att kolsänkan i Finland är så stor att den också borde få minska på kort sikt. Men inte hur mycket som helst. Vi måste behålla en betydande kolsänka och ta trovärdiga steg mot kolneutralitet innan 2050, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Det handlar alltså om olika syn på hur kolsänkan ska beaktas, vilket just nu diskuteras på EU-nivå. Laurikka säger att flera politiska frågor är kopplade till det här: vilken rätt har Finland att använda sin skog, vad är rättvist jämfört med andra länder, handlar skogsbruket bara om att bekämpa klimatförändringen eller kan den också ersätta fossila material, trygga energiförsörjningen och ge människor en utkomst?

Diskussionen om kolsänkor och utsläpp från markanvändning (LULUCF) på EU-nivå är komplicerad, men i korthet är kommissionens förslag att utsläpp från skogsbruk ska baseras på historia, vilket betyder att förändringar i klimatpåverkan skulle beaktas. Finland driver däremot på att utsläppen fortsättningsvis räknas utgående från planerad skogsavverkning.

Enligt Finlands Naturskyddsförbund finns det två problem med Finlands förslag. Länder överdriver konsekvent sin planerade avverkning och får extra utsläppskrediter. När krediterna används för att kompensera utsläpp inom trafiken eller jordbruket ökar de totala utsläppen. Otto Bruun lyfter upp att en följd av förslaget är att klimatpåverkan från skogsavverkning i praktiken inte beaktas i till exempel Finland – trots att de är ”välbevisade inom vetenskapen”. Att ignorera dem skulle urholka integriteten i klimatpolitiken generellt.

– Det handlar om en stor trovärdighetsfråga för bioenergin. Om man vill ersätta icke-förnybara resurser med skogsbiomassa så bör regelverket fungera, annars har vi ett klimat-trovärdighetsproblem, säger Bruun.

Klimatförändringen positiv för skogen?

Bioenergiföreningen för också fram att skogen i framtiden kan växa snabbare på grund av klimatförändringen vilket skulle leda till att den band mer koldioxid, något som inte beaktas i regeringens energi- och klimatstrategi. Enligt föreningen finns det därmed osäkerhet kring om ökad avverkning leder till en så betydande minskning i kolsänkan som har presenterats i offentligheten.

Finlands Naturskyddsförbund förhåller sig mer försiktigt till klimatförändringens positiva effekter på skogen.

– Det stämmer att kolsänkan varit större de senaste åren, och det är en viktig buffert. Däremot vet vi inte hur klimatförändringen påverkar skogarna i framtiden, kommer de att växa snabbare och hur de påverkas av till exempel skadedjur. Biodiversiteten i skogarna är hotad redan som det är nu, samtidigt som artrikedomen spelar en avgörande roll i skogarnas förmåga att anpassa sig till klimatförändringen, säger Bruun.

Bruun säger att man på vissa ställen kan använda mer bioenergi utan negativa konsekvenser, men att situationen är dålig till exempel i södra Finland. Överlag vill FNF se en förändring i hur de finländska skogarna används. Skogspolitiken bör anpassas så att den stärker biodiversiteten. Energimässigt ser FNF stor outnyttjad potential i biogas.

Energibehov kolliderar med klimatet?

Utgångspunkten är att tackla klimatförändringen. Det talas om nödvändigheten att frångå fossila bränslen, att Finland har stora reserver av biomassa. Å andra sidan höjs varnande röster för minskad biodiversitet och att ökad skogsavverkning i själva verket leder till mer koldioxidutsläpp totalt sett. Och då är vi tillbaka i ruta ett.

Går ekvationen ihop? Kan vi samtidigt tackla klimatförändringen, övergå från fossilt till förnybart – på ett hållbart sätt – och fortsätta leva som förut med allt vad den västerländska livsstilen innebär?

– Det här är ju en fråga som diskuteras väldigt lite, det är ofta starkt fokus på tekniska lösningar med små kostnader som inte märks. Finlands Naturskyddsförbund lyfter fram att vi inte kan fortsätta som förut. Vi måste till exempel minska privatbilismen, det finns helt enkelt inte tillräckligt med förnybara resurser, säger Otto Bruun.

Kunde bioenergibranschen själv ta hållbarhet i ett bredare perspektiv som sin ledstjärna, i stället för att fokusera på tillväxt inom den egna branschen?

– Hållbarhet är självklart en ledstjärna för oss, men vi ser ingen konflikt mellan branschens tillväxt och hållbarhet. Vi har i maj i fjol tagit ställning på EU-nivå för att hållbarheten måste säkerställas. Utöver det kan Finland göra frivilliga åtgärder. Vi funderar nu aktivt på hur vi kunde stödja biodiversiteten bättre. Skogsbranschen är en sektor med många aktörer och ett bra samarbete mellan dessa för att stödja biodiversiteten är viktigt, säger Harri Laurikka vid Bioenergiföreningen.

Hållbarhet är ett ord som ofta används i bioenergisammanhang. Men bioenergi betyder inte automatiskt hållbarhet. Många frågor kvarstår. Vilken roll ska bioenergin ha i övergången från fossilt till förnybart? Vad är hållbar användning av bioenergi? Och i ett större energiperspektiv: kan planeten förse oss med vad den västerländska livsstilen kräver då energirika fossila bränslen spelar en allt mindre roll? I vilken grad är vi villiga att minska energianvändningen – utöver energieffektivisering – det vill säga ändra vår livsstil?

Text & foto Tina Nyfors

Källor: Statsrådets redogörelse om nationell energi- och klimatstrategi fram till 2030, Forskaruttalande (http://bios.fi/julkilausuma),