Punken lever och mår bra under ytan

2,5K

0 shares

• Share
• Tweet

Ofta stöter man på beskrivningar av diverse band som ”punkens räddare” eller något dylikt. Detta betyder i praktiken att de, enligt skivindustrins kommersiella standarder, kommer att gå långt. På Puntala-rock, som är Finlands största punkfestival, står det dock klart att punken mår bra som den är, utan allt för mycket synlighet i mainstream-media. Över 30 band – de flesta naturligtvis från Finland, men även från Frankrike, Belgien, Mexiko, Ryssland med mera – spelade under två dygn på en större och en mindre scen på ett camping-område i Lempäälä. Och här syntes ingen större indelning i artist och publik, utan de som stod på scenen befann sig ofta i publiken då följande band spelade.

Öl och musik

Till skillnad från de flesta större festivalerna, tillåts besökarna på Puntala-rock att avnjuta egna alkoholdrycker utanför det lilla, inrutade barområdet. Med andra ord flödar det enorma mängder av öl då över tusen punkare från världen över samlas. Trots (eller kanske på grund av?) detta var stämningen glad och vänlig, med endast ett par mindre undantag. Framför scenerna gick det ofta vilt till, men trots att det kunde se aggressivt ut, var folk vänliga och hjälpte sina meddansare upp på fötterna om någon råkade falla omkull.

Punk är en svårbestämd genre, vilket delvis beror på att den utvecklats åt flera olika håll från sina 70-talsrötter. Därför kan det för en utomstående vara svårt att se vissa av banden som punkmusik. För en oinsatt kan vissa av artisterna låta mera som något som hör hemma på Tuska, medan andra låter mera som pop eller traditionell rock. Själv upplevde jag det relativt breda utbudet av olika sorters punk som upplyftande.

Yleiset syyt.

Även om de utländska banden lätt uppfattas som större – eftersom de rest längre för spelningarna – gjorde flera finska artister väldigt bra ifrån sig. Harhat spelade, trots soundproblem, en väldigt energisk spelning med sin noise-influerade hardcorepunk. Blossom Hill har redan över tio år på nacken och kallas ofta för ”Finlands Green Day”, inte helt utan orsak. Kürøishi från Uleåborg bjöd på en tyngre, mera metalliska form av hardcore. Det är sällan man får möjlighet att se Last Days på scenen, med sin mörka men dansbara punkrock. Kovaa rasvaa spelade hårdare än de flesta andra och var så energiska att även publiken hade lätt för att komma igång. Yleiset syyt var en ny bekantskap för mig, men medlemmarna är bekanta från förr från sådana band som Perikato och Sick Urge. Stilen var hardcore-punk, rakt på sak.

Massacre 68 från Barcelona har spelat tillsammans i över 30 år.

Bland de utländska kan nämnas att både mexikanska hardcoreveteranerna Massacre 68 och belgiska The Kids med sin gladare typ av punkrock har över trettio år på nacken. Hellshock spelade en väldigt metallisk form av crust-punk. Anti-System var energiska, arga och stämningsfulla – allt på en gång. Tau Cross skiljde sig från mängden med sångrösten hos ”The Baron”, känd från sin tid i det legendariska Amebix. För att nämna några av artisterna.

Punk är politik

Men punk är mera än musik och trots ett rejält festande, hade även politiken sin plats på festivalen. Förutom de bord där skivor såldes, fann man även flera politiska organisationer, nämligen Oikeutta eläimille, Vapenvägrarförbundet och diverse anarkistiska grupper. Även politisk litteratur såldes, så det handlade inte bara om fest och öl. Partipolitik fanns det dock inte utrymme för, utan det handlade endast om utomparlamentariska grupper.

Förutom öl och fest så fanns det även en möjlighet att införskaffa politisk litteratur.

Politiken syntes även i och med att alla av de fyra olika matförsäljarna erbjöd veganalternativ och två var helt och hållet veganska. Och i en viss grad skedde ett meningsutbyte banden emellan; efter ett av de äldre inhemska banden gjorde ett idiotiskt och förmodligen ogenomtänkt uttalande och skämtade om våldtäkter, tog flera bland öppet avstånd till detta, bland dessa barcelonarna Ultra med sin snabba version av hardcore och den finländska powerpopkvintetten Plastic Tones, som gladde publiken med sina solskenstoner. Både sexism och rasism är något som de flesta punkarna har nolltolernas för, även om sorgliga undantag förekommer. Som ett mera allmänt ställningstagande togs även ett stort grupp-porträtt av alla som ville ställa upp, som ett symboliskt tecken på solidaritet till antifascistiska fångar världen över. Bilden skall spridas till stödorganisationer för dessa fångar.

Puntalas campingområde, som fungerar både som festivalområde och tältplats för besökarna, har också en simstrand. Då man fick nog av höga volymer och leriga punkare var det skönt att, trots en del köande (för att undvika olyckor får bara ett visst antal personer besöka befinna sig på stranden samtidigt), gå ner till stranden och ta en simtur i all lugn och ro.

Text & foto Janne Nyström