Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.
Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.
Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.
Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.
– Avsändaren var en jurist.
Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.
– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.
Självcensur ett hot
Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.
– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.
Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.
– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.
I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.
– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.
Mera samhälleligt stöd behövs
Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:
– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.
Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.
– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.
Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.
– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.
Journalistik mot hatet
I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.
– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.
De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.
– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.
Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.
– Men så blev det inte, det var helt tyst.
Text & foro Marcus Floman
