Ramsvik Revisited

av Matilda Hakala

Den svavelgula himlen är enligt Kjell Westös egen utsaga hans sista episka roman av den typ som vi lärt känna i bland annat de tidigare verken Drakarna över Helsingfors, Där vi en gång gått, Gå inte ensam ut i natten och Hägring 38. Recensenten tackar författaren för ett omsorgfullt skrivet och vemodigt tillägg till den historiska Helsingfors-sviten, men ser nu fram emot Westös nya projekt med nyfikenhet.

Nästan allt i Den svavelgula himlen är bekant från Westös tidigare romaner. En grupp rastlösa människor i och strax utanför Helsingfors vars öden vävs samman. Det övergripande historiska perspektivet, krigets långa skuggor, samspelet mellan en sval, hårdnackad överklass och deras något mindre förmögna kompisar. En ouppnåelig kvinna som är både amper och skör på samma gång.

Att Westö också i denna roman kliver i bekanta spår betyder ändå inte att författaren plockar fram gammal skåpmat, utan snarare att han rör sig på mammas gata även i denna roman. Westö är en mästare på att skildra samspelet mellan människor, och Den svavelgula himlen är som bäst i de många samtalen som karaktärerna för sinsemellan, om sin vänskap, sin kärlek och längtan på ett sätt som bränner till i läsaren.  Ofta för Westös historia tankarna till Evelyn Waughs melankoliska storverk Brideshead Revisited, som liksom Den svavelgula himlen kretsar kring ett stort adelsgods, klasskillnader och enigmatiska syskon vars liv sammanflätas med berättarens.

Alltid lyckas Westö ändå inte få till texten på ett sätt som berör. Något påklistrad känns den thrilleraktiga vändning som inleder berättelsen och som inte får sin upplösning förrän under romanens sista 100 sidor. En sådan våldshandling som beskrivs i romanens dramatiska upplösning hade krävt mer utrymme än vad som nu ges, och spåret tillför inte berättelsen något extra. Att Kjell Westö kan skriva utmärkt spänningstext är bekant från den täta och tryckande stämning som präglade Hägring 38, men i Den svavelgula himlen rinner thrillerspåret på något vis ut i sanden.

Det övervägande intrycket av Den svavelgula himlen är ändå att det är en helgjuten och väldigt kjellwestösk roman som kretsar kring minnet, dess opålitlighet och dess förmåga att få oss att strukturera världen omkring oss på ett sätt som inte alltid motsvarar sanningen. Med sitt mjukt framskridande språk och sina berörande människoporträtt är det en angenäm och okonstlad läsupplevelse som säkert kommer att pryda många bokhandlars bästsäljarlistor under både senhöst och vinter. Att se vad Westö tar sig an till näst kommer också att vara intressant; under ett författarsamtal på Helsingfors Arbis lade han fram tankar om en roman förlagd till skärgården, vilket lät mycket lovande åtminstone i denna recensents öron.

Text Matilda Hakala
Foto Fredrik Willberg

Kjell Westö:
Den svavelgula himlen.
Sets, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.