Moberg, Beckert och tiden

av Nora Hämäläinen

Nora Hämäläinen.

Den som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna minns kanske inte att boken börjar med ett brott mot tidsordningen. I ”årtusenden” hade människorna brukat sin jord i ett naturligt kretslopp:

”Stugorna hukade låga och gråa, men de var timrade för seklerna, och under samma tak av torv och björknäver levde människorna sitt liv från födelsen till döden. … Livet levdes stilla, medan bondens år fullbordade sin ring.”

Men så ”vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. … Jordklotets delar fördes närmare varandra. Och till nya släkten som blivit delaktiga av läsningens konst, kom det tryckta ordet med bud från ett land långt borta, som trädde fram ur sagans töcken och antog verklighetens klarnade och frestande bild.”

Det är Världen och Tiden som kommer till Ljuder socken, Konga härad, Småland. Och inte bara dit, förstås, utan till hela detta ”de små stugornas och stora barnkullarnas land” som skulle komma att upplåta över en miljon av sin befolkning till det nya landet.

Även om Karl-Oskars och Kristinas äventyr gärna konstrueras som en form av urberättelse, en diktad förhistoria till det moderna Välfärdssverige, är det inget mindre än just moderniteten som kommer till Ljuder. Strängt taget måste man säga att den kommer ganska sent: sent i förhållande till hur vi räknar när vi talar om den moderna filosofin (1500-talet och framåt), men också sent när man ser på utvecklingen av livsbetingelserna i Norden. Den kraftiga befolkningsökning som föregår de stora emigrationsvågorna var nämligen också ett definitivt brott mot den cykliska tidsordning i gråa stugor som Moberg diktar om.

Jag fastnade vid tidsskildringen i början Utvandrarna eftersom jag tidigare i höst läste den parallellt med den tyske sociologen Jens Beckerts bok Imagined Futures: Fictional Expactations and Capitalist Dynamics som kom ut 2016 och som i stort sett upprepar Mobergs modernitetsmyt. Beckerts syfte är att beskriva den grundläggande framtidsorientering som präglar vår kapitalistiska världsbild. Han menar att det som kännetecknar vår ekonomiska och tidsliga ordning är att den bygger på fiktiva framtidsprojektioner.

Såväl kredit och penningekonomi, investeringar, innovationer och konsumtion bygger på gemensamma, konstruerade bilder och berättelser om en nära eller mer avlägsen framtid. Pengar förutsätter en viss stabilitet i livsbetingelserna, tanken om en framtid där deras värde består. Kredit och investeringar förutsätter en idé om att det vi har för handen i framtiden blir mer, genom vårt eget eller någon annans arbete. Innovationer har sin plats i en framåtskridande värld, en värld där man måste vara ny för att klara sig, men där man också genom att göra det nya som faktiskt slår igenom kan vinna oanade mängder av både pengar och makt.

Bokens titel anspelar på Benedict Andersons Imagined Communities (1983), där Anderson beskriver rollen av gemensamma projektioner i byggandet av nationer. Men som Beckert noterar, fokuserar Anderson mer på projektioner av det förflutna än av framtiden. För att förstå kapitalismen menar Beckert att vi måste titta på de sätt vi berättar framtiden för oss själva och varandra. Framtiden är föreställd (imagined), men han upprepar också gärna att den är fiktiv. Med det vill han betona framtidens karaktär av icke-verklighet, som ofta döljs bakom den fond av objektivitet som ekonomiska prognoser och teorier poserar mot.

Ekonomer sitter inte med någon kristallkula som de kan spå framtiden i. I själva verket misslyckas de ofta med att förutse betydande ekonomiska kriser. Men snarare än kunskap om en faktisk framtid erbjuder de i själva verket något annat: berättelser som hjälper olika ekonomiska aktörer att samordna sina verksamheter och formulera gemensamma mål i en okänd framtid. Hur de, och vi, berättar framtiden, har alltså avgörande betydelse för vad vi gör och därmed för hur det blir.

Att få upp ögonen för den berättandets politik som pågår under ekonomiska förtecken kan vara en viktig motor för kritiskt motstånd. Men om vi vill förstå vår samtid måste vi förhålla oss avvaktande till tanken om en specifikt kapitalistisk tid.

Liksom Moberg använder Beckert sig av idén om en övergång från en uråldrig cirkulär tidsuppfattning till en modern lineär. Moberg placerar den dramatiskt vid 1850, till förmån för sin saga. Beckert i sin tur talar om födelsen av kapitalismens tidsliga ordning, där företag, entreprenörer, investerare, anställda och konsumenter orienterar sina verksamheter mot en öppen framtid som förväntas vara annorlunda än nuet.

Mobergs uppenbara myt kan kanske hjälpa oss att problematisera tanken om en specifikt modern tidsuppfattning även hos Beckert. Det är sant att kapitalismen, moderniteten, vetenskapens och teknologins utveckling, medier och kommunikationer har förändrat människans förhållande till tid. Tiden gnager kanske långsammare på våra kroppar än någonsin, men den slukar våra saker, sammanhang och föreställningar med en tidigare oförutsedd fart.

Likväl är tiden inte en utan många. De små stugornas folk hade också den lineära tiden: ett arbete som sträckte sig längre än till följande år och gud som hade dött för deras synder. Och vi har den cirkulära tiden i många former, med dess visshet om återkomst: vid jul eller midsommar, dop och begravning, i hushållets dagliga upprepning av matlagning och städning. Vi kan ställa oss ute en augustikväll, höra tystnaden som har lagt sig över skogen, och tänka: åter.

Nora Hämäläinen
är filosof

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.