Otso Harju.
Det finns nämligen en tragikomisk aspekt speciellt inom samhällsvetenskaplig forskning. Variationer av det samma kan sägas gälla för alla som jobbar med kritisk textproduktion. Idealet är att (om inte göra världen bättre så åtminstone) inte göra någon illa. Maktanalys och konstant rannsakan av ens egen strukturella position i relation till dem man intervjuar, beskriver och analyserar är grundläggande förutsättningar för ens arbete. Teori, metodologi och etik har inte på årtionden kunnat skiljas åt. Man gör allt man kan för att försöka motarbeta maktobalanserna mellan forskaren och forskningssubjekten, och den som inte kan garantera att det yttersta gjorts för att de intervjuades röster och viljor går före forskarens får gärna lägga av.
Detta är självklart som sig bör, och fortfarande krävs enorma mängder vidare arbete för att förhindra att forskare kör över dem vars röster de lever av. Vad som är underligt är att samma krav på kritik, transparens och reflektion som vi förväntas ha ”på fältet” inte ställs på oss när vi är ”hemma”. Forskning handlar egentligen bara till en liten del om att träffa människor ute i världen, men ändå ignoreras eller avpolitiseras de miljöer där man de facto tillbringar största delen av sin tid: universiteten, organisationerna, konferenserna och de akademiska tidskrifterna. Vad som sker i dessa världar uppfattas oftast inte vara relevanta för ens forskning; få talar om intra-akademiska maktförhållanden. Ärligast vore att säga att de helt enkelt är för pinsamma eller skrämmande för att behandlas.
Det hela är vridet och suspekt nyliberalt. Den enskilda forskaren antas vara oändligt självreflexiv och kritisk; ansvaret för jämlik, icke-våldsam forskning ligger helt på individen. Hur det här skulle kunna förverkligas i miljöer som direkt motsätter sig jämlikhet på åtminstone två nivåer är ett mysterium.
För för det första är själva universitetsstrukturerna extremt hierarkiska. Det handlar inte bara om administrationernas egenvälde, utan även om universitetens behov att porträttera sig som ”toppskolor”. Det är ironiskt att poststrukturalistiska, postkoloniala och anti-elitistiska tankeströmmar globalt dominerar samhällsforskningen samtidigt som man gör allt för att marknadsföra sig som intellektuell elit.
Ett annat problem är vurmen för författarskap. Feministisk forskningsetik säger att vetenskaplig produktion alltid är samarbete – mellan dig och dem du intervjuar, mellan dig och dem du läst och utbytt idéer med. Dina tankar är aldrig bara dina; ingen äger en berättelse. Under ens fältarbete gör man allt man kan för att ge dem man jobbat med högsta möjliga erkännande, men strukturerna för examen, publikationer och jobb gör att det i sista hand aldrig är möjligt att vara jämlik: på min doktorsavhandling får endast mitt namn stå, och det enda som spelar en roll för mina framtida arbetsmöjligheter är hur många artiklar jag är first author för. Du uppmuntras göra ett fält till ditt, sätta staket runt det och panta på informationen så att ingen annan bara stjäl ditt scoop.
Denna individualism förlöjligar den jämlikhetskamp forskarna bedrivit på fältet. Frågar du mig hjälper det inte mycket att du behandlade människorna du intervjuade väl om du använder det du skrivit enbart för att främja din egen karriär. Utan att nedmontera det enskilda författarskapet kan ingen på riktigt radikal forskning finnas.
Den andra nivån är själva människorna på universiteten. Oberoende av land och institution florerar nepotism och uppblåsta egon. Ofta återspeglar universiteten världen utanför: mäktiga vita mäns sexism och rasism tolereras på fakulteterna så som i samhället i stort. I många andra fall skapar universitetens tävlingsvurm sina egna monster.
Att människor är osolidariska även inom så kallade kritiska discipliner är fruktansvärt pinsamt, men att du är en känd feminist eller marxist betyder tyvärr inte att du inte kan vara en horribel människa. Många vänstersinnade akademiker är ökänt obehagliga.
God forskningsetik säger att vi bör studera vår egen makt och dem som har mera makt än vi. Man lär de studerande att ”på fältet” skriva ned allt de kan för att sedan skriva in det i sina avhandlingar, men få säger åt oss att även studera våra egna hemknutar. Denna kultur av tystnad följer sedan med genom hela ens karriär.
Medan en forskare kan göra mycket för att motarbeta sin egen maktposition, går det inte att ensam kämpa mot strukturell toxicitiet. För att kunna närma oss verkligt icke-våldsam forskning behöver vi en kollektivisering av det moraliska ansvaret för och en kritik av våra egna institutioner. Just nu är saker skrämmande slumpmässiga: råkar du få en bra, radikal chef kan du kämpa emot, belysa och försöka nedmontera hierarkier, men det räcker med bara en makthungrig eller negativt inställd professor för att göra livet surt.
Otso Harju
är doktorand i genusvetenskap
Foto: ILRI/CC
