Efter två tidigare nomineringar har Johannes Anyuru vunnit Augustpriset för sin tredje roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. I romanen ställs en författare inför ett etiskt problem som utvecklas till ett existentiellt problem med inslag av övernaturlighet och parallella tidslinjer. Anyuru behandlar kopplingen mellan terrorism och muslimhat från ett muslimskt troende perspektiv, och utnyttjar föredömligt en av romanformens främsta egenskaper: möjligheten att berätta och resonera samtidigt. Även om det inte artikuleras några banbrytande tankegångar så väver Anyuru på ett kraftfullt sätt in aktuella frågeställningar om bland annat skuld och ansvar i berättelsen. Debattfrågor och -fraser omvandlas till element i de enskilda livsödenas poesi.
Första scenen är som en triller. Tre unga terrorister, en kvinna och två män, tar gisslan inne i en seriebutik på Kungsgatan i centrala Göteborg. I verklighetens Göteborg är det Science Fiction-bokhandeln som man hittar på Kungsgatan, men romanens terrordåd äger rum i den fiktiva affären Hondos där ett publiksamtal pågår med tecknaren Göran Loberg, känd för sina muhammedkarikatyrer. Det hela skildras från den kvinnliga terroristens perspektiv. Hennes medvetandeström består av en blandning av inlärda propagandrafraser, hallucinationer och en ihållande känsla av deja vu. Plötsligt minns hon att hon har sett allt som sker förut.
Intrigen som följer påminner om inledningen till science fiction-filmen Twelve Monkeys, där en mentalsjukhuspatient spelad av Bruce Willis försöker övertyga en psykiatriker om att han kommer från en postapokalyptisk framtid och har ett viktigt uppdrag. I Anyurus roman påstår den kvinnliga terroristen, som överlever dådet, att hon kommer från en dystopisk framtid där Sverige har utvecklats till en fasciststat med interneringsläger för muslimer. Hon spärras in på den rättspsykiatriska kliniken Tundra. Två år senare kontaktas en muslimsk författare som bär många likheter med Anyuru själv. Terroristen har läst hans böcker och vill träffa honom. Inledningsvis är han tveksam inför mötet, och beskriver henne som ”En mördare som hade spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte”. Men det är något som inte stämmer. Flickan på Tundra borde vara från Belgien men pratar som ”en vanlig tonårstjej från en av Göteborgs förorter”. Hon har skrivit ner en självbiografisk berättelse om livet i framtiden, och den är specifikt riktad till författaren: ”Jag skriver till dig som ännu har ord för det som händer, och vars hela värld alltså ligger innesluten i min”.
Tundraflickans texter är framförallt en gripande berättelse om uppväxt och vänskap, men också ett skrämmande scenario för ett lands gradvisa dehumanisering av en del av sin befolkning. Med hjälp av den övernaturliga intrigen leker Anyuru med tanken på hur Sverige kunde se ut som en antimuslimsk apartheidstat och vad som kunde få Sverige att bli det. Hur skulle befolkningen kunna tillåta det? Författaren i romanen svarar: ”För att människor är rädda, och för att de till slut kommer att göra vadsomhelst för att slippa vara det”.
Framtidsskildringen innehåller dock också en del fåniga inslag, som till exempel när en museichef i gråa dreads tvingar internerade muslimer att teckna rasistiska karikatyrer för att få behålla sin säkerhetsklassificering. Som ett inslag i ett fascistiskt Sverige känns det inte trovärdigt och som ett samtidssatiriskt misstänkliggörande av yttranderfrihetsivrare är det för slött.
Romanen har tre olika berättare. Författaren, Tundraflickan och en berättare som i tredje person skildrar terroristernas förflutna och deras dåd. Friktionen mellan de olika berättarnas verkligheter är den mest eggande konflikten i romanen. Anyuru bjuder själv på en möjlig tolkning av denna friktion när han hänvisar till teoretikern Donna Haraways beskrivning av science fiction som ”en förhandling mellan världar”. Det är inte uppenbart vad Haraway eller Anyuru menar med att förhandla mellan världar, men det låter fint och är kanske en passande beskrivning av förhållandet mellan romanens fiktionsnivåer. Hos Anyuru ges dock det övernaturliga ingen förment vetenskaplig förklaring, och därför är nog mirakelfiktion en bättre benämning än science fiction.
I Anyurus första roman Skulle jag dö under dessa himlar dominerar bildspråket över berättandet. Intrigen är trivial och berättandet fragmentariskt. I den andra, En storm kom från paradiset, har proportionerna förskjutits mot berättandet men prosan är fortfarande något bildtung. I De kommer att drunka i sina mödrars tårar är intrigen avancerad och prosan berättelsedrivande och rakt på sak. Även de mera lyriskt förtätade passagerna med avhuggna meningar och rader bidrar till berättelsens intensitet. Trots små skavanker, som inslag av banal satir, är denna religiöst och politiskt reflekterande och stilistiskt utsökta bladvändare en värdig vinnare av Augustpriset 2017.
Fredrik Österblom
Johannes Anyuru:
De kommer att drunka i
sina mödrars tårar.
Norstedts, 2017.
