Att få sin röst hörd

av Jesper Karlsson

Jesper Karlsson.

I sin kolumn i Hufvudstadsbladet 25.3 kritiserar journalisten Geo Stenius den mediala storm som har uppstått kring filmregissören Aku Louhimies, efter att hans arbetsmetoder offentligt blivit kraftigt ifrågasatta av ett flertal skådespelare. Stenius efterlyser ett ”journalistiskt ansvar”, och påminner oss om hur det gick för Stockholms Stadsteaters skandalomsusade chef Benny Fredriksson som begick självmord för några veckor sedan. Stenius förargar sig framför allt över den stora uppståndelsen i nyhetspressen som uthängningen har lett till, och påpekar att sådana fall borde behandlas inom ”arbetsgemenskapens egna hierarkier”.

Stenius sällar sig därmed till ett flertal andra röster i media och på Facebook som anser att dessa problem ska behandlas internt, på arbetsplatsen eller, om situationen så kräver, i domstol. Men vad både Stenius och övriga debattörer verkar oförmögna att inse är hur utsatta och ensamma dessa arbetstagare är. Var och en som har jobbat inom ett film- eller teaterprojekt vet hur osäkra arbetsförhållandena är, hur oklara hierarkierna kan vara. Det finns sällan någon etablerad ”arbetsgemenskap” att ty sig till. De egentliga arbetsgivarna, producenterna eller projektledarna, är bara i undantagsfall närvarande i själva arbetet. Att utse en förtroendeman är lönlöst om inte denna person är tillgänglig eller har allas förtroende. Somliga arbetar bara några dagar, andra några månader, men allting sker i stunden, och då är det vanligen regissören som är maktfullkomlig. Den ohyggligt intensiva process som det innebär att skapa ett verk av kulturell eller konstnärlig betydelse kräver både tilltro och hängivenhet av en mängd frilansare som alla känner sig både priviligierade och utbytbara samtidigt. I detta sammanhang är det nästan omöjligt för någon att ställa sig på tvären, att ifrågasätta ett beteende som kanske inte ens i stunden uppfattas för vad det är. Ofta är det just i eftertankens kranka blekhet som orättvisorna börjar synas klart. Och då är det för sent.

Det finns en aspekt av denna problematik som redan nu kan skönjas också utanför våra små kulturkretsar. I takt med att de fasta arbetsplatserna minskar, att allt fler av oss ska se oss själva som frilansare, som enskilda företagare som ”säljer vårt kunnande”, blir vi alla så småningom lika utsatta som de skådespelare som nu har uttalat sig om orättvisorna. Vem skyddar prekariatet från maktfullkomliga bolagsdirektörer och småsinta avdelningschefer? Vem ska en frilansare vända sig till i en arbetsmiljö där var och en är utbytbar? Snart finns bara den offentliga debatten kvar som något slags trygghet. Kanske det bara är genom att skrika högt som vi kan få upprättelse.

Mobbning är inte brottsligt. Dåligt ledarskap är inte brottsligt. Så några juridiska åtgärder är egentligen inte möjliga. Och ofta är produktionsbolagen beredda att försvara processen med alla medel. Det handlar trots allt om tusentals, om inte miljoner euro som har investerats, hundratals arbetskontrakt i vågskålen. Så vad återstår för den som blivit orättvist behandlad? För dem som ser de systematiska övertrampen? Mönstret framträder långsamt, och till slut måste ju någon tala ut.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg rannsakade sig själv efter Fredrikssons självmord. Men hon konstaterade samtidigt att tidningen bara rapporterade det som sades, och att ingen ville uttala sig positivt om Fredriksson. Det var ingen som ville försvara honom i dagspressen. Och det är ju begripligt, när debatten är som värst är det sällan klokt att sticka ut hakan. Men vilka krav kan vi då ställa på dagspressen, speciellt då vi själva slukar varenda artikel som publiceras om ämnet? Jag antar att vi får den press vi förtjänar.

Jesper Karlsson
är kulturproducent

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.