Musik, kartonger och en guldfisk

av Ny Tid

Stockmann och Svenska Teatern är två institutioner som säkert väcker minnen hos många Helsingforsbor. Nu har den ena gått in i den andra och ur det har Svenska Teaterns nya produktion uppstått: Stockmann, Stockmann.

Det är Galna Dagars sista dag. Den igenkännbara gula färgen lyser på scenen och det råder ingen tvekan om var vi befinner oss. Stockmanns nya chef Alex (Dennis Nylund) har i valet mellan att spara eller expandera bestämt sig för att låtsas vara en vanlig anställd, för att kunna se hur varuhuset fungerar. Alex är en typisk hankengrabb som bara ser siffror och målet är alltid att effektivisera. Samtidigt dyker en av mellanchefernas brorsdotter Kira (Stella Laine) upp. Hon har just fått sin examen som skådespelare men går med på att jobba en dag på varuhuset då det inte finns tillräckligt med personal på grund av nedskärningarna. 

Genom sång och dans får vi träffa människorna som jobbar på och besöker varuhuset. Till den färggranna skaran hör stamkunden Gerda (Nina Hukkinen), Ritva (Silva Lillrank) som jobbat hela sitt liv på Stockmann och tre dammiga gubbar (Mikael ”Gusse” Andersson, Kristofer Möller och Niklas Åkerfelt) som parkerat sig på en soffa och har en åsikt om precis allt – oftast om hur det var bättre förr.

Det finns mycket som är igenkännbart i föreställningen, från kommentarer som ”du kan ju alltid få jobb här på Stockmann” till Robert och Ritva som jobbat på Stockmann i hela sitt liv. Nicke Lignell i rollen som Robert har fått de bästa kläderna i hela produktionen och att se hans discokostym i turkost silke väckte stark avundsjuka hos mig – den var fantastisk!

Också om man inte har någon relation till Stockmann eller minnen kopplade till platsen kan man känna igen sig i situationerna, karaktärerna och deras tankar om sina jobb, om livet och varför vi behöver köpa saker överhuvudtaget.

Musiken, som är skriven av Leif Jordansson, är Stockmann, Stockmanns absolut bästa sida. Den lyckas omedelbart skapa en intressant värld på scenen, trots att föreställningen är aningen splittrad. Speciellt första akten kändes ofokuserad – det var inte tydligt vad man ville säga, och ibland blev det direkt långrandigt.

Det finns stunder då pjäsen verkligen lyser, som scenen där Kira och Alex måste gå ner i garaget för att hämta mera strumpbyxor. Eller när Nina Hukkinen får visa sin komiska talang i roller som stamkunden Gina, guldfisken på fjärde våningen och den före detta medarbetaren Hilda, som genom att framföra sina dikter bearbetar sitt trauma av att ha jobbat på Stockmann. Hennes poesi utgör inte någon stor del av den två timmar långa föreställningen, men var absolut en av höjdpunkterna.

Precis som Stockmann är också Svenska Teatern tidlös men ändå en del av sin tid. Balansgången finns hos bägge institutionerna, och vi som publik känner också igen oss i den. Alla har säkert känt ångest över förändring samtidigt som vi känner att ingenting förändras och att tiden rinner ifrån oss.

Men den här balansgången gör också Stockmann, Stockmann till en aningen tråkig pjäs. Det blir lite för mycket av det som vi redan har sett och samtidigt är det något som saknas; ett budskap, en insikt.

Nu vill man istället berätta med musik och sång om händelser på ett varuhus som många har en relation till och ge publiken en chans att skratta åt sig själva eller någon de känner igen i de olika rollfigurerna. Pjäsen ger intryck av att ha gjorts med genuin kärlek till varuhuset och dess kunder, den hånar aldrig någon och är aldrig elak i sin framställning av karaktärerna. Svenska Teatern visar bara kärlek till sin granne och till guldfisken, som äntligen får sin chans att simma på scen.

Rebecka Vilhonen

Stockmann, Stockmann. Text: Barbro Smeds. Regissör: Aleksis Meaney. Koreografi: Markku Nenonen. Musik: Leif Jordansson. Scenografi: Erik Salvesen. Kostymdesign: Anna Sinkkonen. Kapellmästare: Maija Ruuskanen. I rollerna: Mikael ”Gusse” Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristofer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman och Niklas Åkerfelt. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.