Glömska är en form av hemlängtan”, läser jag i Ralf Andtbackas tionde bok Eterniten. Jag både piskar och urskuldar mig med det, när jag inför skrivandet av den här texten snubblar över en inspelning på nättidskriften Ett lysande namn och förundrat lyssnar till min egen röst som under en dryg halvtimme läser en dikt av Andtbacka, alltmedan minnet rodnar. Den dikten slutar:
(Att av skit och bitar ljuda världen mållös.
Genom mållös ljudning bidra till en värld där arbgesorete finns.
Att i dess ljudning bidra till att dess aorgesrbete ännu finns.)
Detta är ett slags poetik, tänker jag, ett fragment av en skrivandets etik, sedan ljudar jag mig igenom Eterniten, ljudar mig mållös (är alltså nyckelordet) in i det mattgrå dikthuset, in till dess språkligt denaturalisera(n)de sorgearbete.
Ett inledande motto berättar hur den japanska 1600-talspoeten Bashō såg på varje dikt han skrev som en dikt skriven inför döden. Eterniten innehåller ingen haiku men Andtbackas sedvanligt maximalistiska praktik varvas här likväl med korta dikter som i anslag och ton påminner om haikun. Den övergripande kompositionen är av helt traditionellt snitt: tydligt avgränsade dikter, alla med titlar, följer efter varandra i en enda lång kedja, utan sviter eller avdelningar.
Den vardagligt enkla framtoningen till trots står det snart klart att det här är en text som kräver en aktiv meningsskapande roll av sin läsare och i högre grad så, skulle jag säga, än flera av Andtbackas mer formmässigt elaborerade samlingar. Drastiska non sequitur-satser återkommer som grepp, ofta i kombination med en okonventionell användning av kolon. Fokus i läsakten hamnar därför med nödvändighet på själva övergångarna och förflyttningarna inom dikten och språket. Inte minst idiomets särskilda form för inomspråklig översättning har en framträdande funktion. Outtröttligt uppbrutet och hopfogat igen tar det gestalten av en modersmålets fantom(smärta).
Så etableras i Eterniten, på en rent språklig nivå, ett för författarskapet centralt gränsland, där kollektiva myter om tillhörighet, ursprung och hemkomst, såväl som föreställningen om en stabil språklig och kulturell identitet undersöks och utmanas. Stämningsläget är bistert humoristiskt, muntert elegiskt.
Ett exempel, till sist: ”Grålltid”, en Markovkedja av några kända verser ur Predikaren, de som börjar med det så gott som idiomatiska uttrycket ”Allting har sin tid”. Titelns märkliga aggregat återkommer kursiverat på fyra ställen i dikten varefter texten accelererar mot ett alltmer oöversättbart brus. Metoden, bruket av Markovegenskapen (det att det följande endast beror av det som är just nu) talar med ursprungstexten, vars formelartade kadens dröjer i de stammande återkomsterna av orden ”sin tid”. Kanske är det här främst en utsaga om ”tiden”, vår så kallade samtids kortsynthet, som i sin tur samspråkar med bokens motto: allt är förgänglighet, människan är boskap och språket mimar döden. Eller, mer optimistiskt utryckt, ur den inledningsvis citerade dikten ”Kyoto är ett anagram av Tokyo”:
Dödsångest är nu framförhållning.
Framförhållning är nu mållöshet.
Hanna Riisager
Ralf Andtbacka: Eterniten. Duck Press, 2017.
