Flygande veganer vs. hemmasittande köttätare

”Undersökning: En flygande vegetarian belastar sin omgivning lika mycket som en nötköttätare som stannar i Finland åtta år”.  Så rubricerade jordbrukarnas språkrör Maaseudun tulevaisuus en artikel den 11 januari, som ett svar på den alltid då och då uppblossande debatten kring köttproduktionens miljöpåverkan. Artikeln satt passligt i den pågående diskussionen om flygandets belastning på klimatet. Artikeln fick en hel del kritik, bland annat av Svenska Yles journalist Marianne Sundholm, som skrev en webbartikel (10.6.2018) med rubriken ”Nej, du kan inte försvara ditt flygande med att du äter mindre kött”. Sundholm argumenterar för att man blandar ihop de globala effekterna med effekter på individnivå.

Nina Janasik, seniorforskare och universitetslektor i miljöpolitik, har följt debatten med intresse, i synnerhet den om de populära webbaserade testen man kan använda för att räkna ut sitt klimatavtryck.

– I vår forskningsgrupp har vi en doktorand, som har studerat hur olika slags klimatindikatorer för konsumentbruk byggs, och som även varit med och skapat den här typen av mätare. Vi har diskuterat hur vi ska förhålla oss till de olika mätarna, säger Janasik.

Privatpersonens ansvar

Janasik berättar att hon har funderat mycket på vad man som privatperson kan göra för att hjälpa miljön. Hon nämner en nyss utkommen doktorsavhandling av Tammerforsfilosofen Lauri Lahikainen, som jobbar inom samma projekt som hon (Creative adaptation to wicked socio-environmental disruptions, förkortat WISE). Avhandlingen handlar om att klimatförändringen är en fråga om samhällsstrukturer, vilket hon håller helt med om.

– Det är en strukturell fråga, och det som vi gör som en del av vårt normala beteende varje dag, våra rutiner och vanor, det är det som skapar problemet. Inte enskilda väldigt medvetna val.

Janasik frågar sig själv var ansvaret ligger, om det inte är på individens axlar, utan snarare är bundet till de olika beteenden vi hela tiden håller på med då vi till exempel åker bil till jobbet, flyger eller äter kött på fina restauranger. Här håller hon också med om vad Lahikainen säger i sin avhandling: han tänker att frågan om ansvar är bunden till de olika beteendemönstren vi tar del av och ingår i.

– Om du tar del av ett beteende som till exempel uppehåller oljeindustrin, så har du helt andra möjligheter att handla respektive inte handla än om du bara är en vanlig person och skriver artiklar på universitetet. Frågan är var du är belägen inom de här samhällsstrukturerna.

Janasik tycker det är viktigt att man som individ är medveten om problematiken, men också är medveten om att man inte ensam kan bära den på bara sina axlar. Just nu finns det en uppsjö av människor som lider av miljöångest – en ständig oro över vad som ska hända med miljön.

– De bär bokstavligen hela världens sorger på sina axlar, och de känner grym ångest och grymt ansvar och bär väldigt tungt något som i ljuset av Lahikainens tänkande blir lite besvärligt.

Flyg versus köttätande

I Maaseudun tulevaisuus artikel ställs flyg och köttätande mot varandra, vilket Janasik tycker att är en smula onödigt. Enligt henne är båda i sig problematiska beteenden, som ingår i större problematiska strukturer. Janasik anser att det inte nödvändigtvis är meningsfullt att plocka ut enskilda fenomen och jämföra dem på basis av någon form av indikatorer.

– Men å andra sidan, säger hon, kan det kännas som en provokation. Något som får människorna att tänka på hur saker och ting hänger ihop och vad som är problematiskt. Då kan det fungera som ett incitament till att inse att något är problematiskt och borde göras annorlunda, vilket på långsikt kan leda till att de problematiska mönstren förändras.

En fråga som ofta diskuteras är hur effektivt det är att uppmana till förändrat konsumentbeteende jämfört med arbete för politiska förändringar, och det är också något som Janasik och hennes kolleger grälat om, berättar hon

– Jag har en kollega som hävdar att individens roll är helt obetydlig, att det är strukturerna som spelar roll och det är helt befängt att be enskilda individer ta ansvar för sådant som egentligen är strukturella frågor. Också jag har framfört åsikter av det slaget, till exempel i samband med hormonstörande ämnen. Andra igen lyfter fram energiexperiment. Om man tar solenergin till exempel – först var det någon enstaka eldsjäl som satte igång på sin bakgård, och så småningom blev det en hel rörelse som kom att påverka större strukturer. Så jag tänker väl att det är lite hönan och ägget. Man kan välja vad man betonar, men egentligen står väl individen och de större strukturerna i ett beroendeförhållande till varandra.

Om du skulle vara diktator och du skulle få fatta ett beslut, vad skulle du då göra?

– Jag skulle lyssna till den kommentar som jag hörde professor Janne I. Hukkinen säga: ”Tänk på bundet kol som en skatt eller dyrgrip.” Tänk alltså inte att det är något vardagligt. Allt som binder och har en förmåga att binda koldioxid är något som måste användas med yttersta hänsyn och finess och helst bara på fina baler. Det vill säga jag skulle förbjuda kolanvändning överallt där det bara går. Tänk på kol som på diamanter.

Text & foto Adele Westerlund

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.