På vägen från metrostationen till Senatstorget ser jag hur en gigantisk, lyxig Range Rover har fastnat i folkmassan som väller fram över gatan på väg till klimatmarschen på Senaststorget i Helsingfors. Situationen känns i stunden ironisk. FN:s klimatpanel IPCC kom med ett chockbesked i början av oktober: Vår tidsfrist för att undvika en klimatkatastrof har halverats.
I medierna kunde man strax efter beskedet igen läsa de redan klassiska artiklarna om hur vi måste äta mindre kött och flyga mindre (privatbilismens inverkan på klimatet har så gott som helt glömts bort under de senaste årens debatt). Igen sattes fokus på konsumentens ansvar. Men plötsligt verkade det som om något hände: Madventures-journalisten och mediepersonligheten Riku Rantala var en av dem som röt till då han publicerade en ilsken kolumn om att ansvaret för klimatet inte kan lämpas på den enskilda konsumentens axlar. ”Ta ert ansvar, politiker”, skrev Rantala. I samma veva började också en antal politiskt obundna organisationer att veva ihop det som skulle bli klimatmarschen, som alltså gick av stapeln den 20.10. Arrangörerna hade väntat sig runt 8 000 deltagare, och enligt polisens uppskattning var det också ungefär så många som dök upp. Enligt arrangörerna var deltagarantalet över 10 000.
Mest gripande under marschen var utan tvekan brandtalet av den 15-åriga svenska klimataktivisten Greta Thunberg, som gick på felfri engelska. Thunberg blev världskändis tidigare i år på grund av sin skolstrejk för klimatet. Trots att programmet utlovade Thunbergs tal vid riksdagshuset, höll hon det redan tidigare vid samlingspunkten på Senastorget. Bland de politiska talarna på torget lyste de ansvariga centerministrarna med sin frånvaro: statsminister Juha Sipilä och miljöminister Kimmo Tiilikainen fanns ingenstans att se. Inrikesminister Kai Mykkänen (Saml) och kulturminister Sampo Terho (Blå) hade ändå bemödat sig att ta sig till platsen. Detta ska dock ses mot bakgrunden av att den blå arbetsministern Jari Lindström i samma dags Helsingin Sanomat beklagade att det hålls så många demonstrationer och strejker i dagens Finland.
”Warm our hearts, not the planet”, stod det på banderollen.
Om demonstrationen har någon betydelse på kort sikt återstår att se. Den antirasistiska demonstration som organiserades för ett par år sedan drog 15 000 personer, och andra större demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik har också hållits på sistone. Men miljödemonstrationer av den här storleken är sannerligen inte vardagsmat i Finland.
Ett problem med skuldbeläggningen av konsumenter är att till exempel de olika klimatavtryckstesten gör gällande att det enda sättet att rädda planeten ungefär är att flytta ut i en grotta och olda morötter. Testen berätter för oss att vi som finländare måste skära ner vårt personliga klimatavtryck med någonting i stil med åttio procent – vilket för gemene person är mer eller mindre omöjligt utan just den typen av drastiska livsval. Det här är livsval som i det rådande samhället helt enkelt är för stora krav på den vanliga medborgaren. Det som är hoppingivande med aktioner som klimatmarschen är att de inte bara sätter bördan på de invalda politikerna, utan också lägger fram realistiska mål och åtgärder. Klimatmarschens krav är att:
- Finland ska vara fossilfritt 2035
- Finland inte ökar på mängden skogshyggen
- Finland öppnar inte en enda ny torvtäkt
- Finlands nettoutsläpp sjunker under noll före 2030
- Stöden till fossila bränslen fasas ut före 2020
De här är krav och åtgärder som faktiskt är realistiska, och snarare hänger på politisk vilja att vidta de åtgärder som behövs. Tero Toivanen, historiker vid Helsingfors universitet som undersökt klimatförändringen ur en politisk-historisk synvinkel, förutspår för Yle att kommande riksdagsval blir ett klimatval, och redan nu har allt fler kandidater, också utanför De Gröna, lyft fram frågan som sin centrala kampanj-pitch.
Text & foto: Janne Wass
