Vita rasister, storgodsägare och religiöst konservativa utgör Jair Bolsonaros, Brasiliens nye presidents, kärntrupp. Men hans framgång bygger också på ett djupt missnöje bland en befolkning som inte känner sig delaktig i demokratin.
Mina brasilianska vänner förberedde sig för det värsta. De förberedde sig på att ytterhögerkandidaten Jair Bolsonaro skulle vinna valets andra omgång mot Arbetarpartiet PT:s Fernando Haddad. Att det skulle bli en överraskning i klass med Donald Trumps valseger i USA. Och det var så det blev.
Den före detta yrkesmilitären Bolsonaro har länge varit en outsider i den brasilianska politiken, i tjugo år aktiv inom kristna partier, innan han överraskande hoppade över till det socialliberala partiet PSL i januari 2018. PSL svarade med att genast överge sin socialliberala agenda och forma sig efter Bolsonaros nationalkonservativa ytterhögeråsikter.
Bolsonaros uttalanden om den brasilianska statskuppen 1964 har fått till och med högerpolitiker att ta avstånd från honom. Han hävdar att diktaturen inte gick tillräckligt hårt åt vänsteranhängarna – de ”bara” torterades. Enligt Bolsonaro borde den brasilianska diktaturen ha avrättat dem, i likhet med vad Augusto Pinochet gjorde i Chile eller juntan i Argentina.
Skövling, militarisering, avrättning
Bolsonaro har också upprört med uttalanden om att svarta inte borde få föröka sig och att Brasiliens ursprungsfolk ska vräkas från sin mark för att ge rum för mer jordbruk. Det är också landets storbönder som utgör ryggraden i Bolsonaros stödgrupp. I ett Brasilien som fortfarande klyvs mellan stora markägare som driver sina gårdar i snarast feodala förhållanden och det moderna, industriella Brasilien centrerat i Saõ Paulo lovar Bolsonaro att all lagstiftning som garanterar lantbrukens arbetstagare och ursprungsbefolkningen rätt till statligt stöd och skydd ska slopas.
Han gör ingen hemlighet om var hans lojalitet ligger: Amazonas ska skövlas ännu mer för att ge plats åt sojaodlingar, skolan ska militariseras och en hårdför disciplin ska garantera trygghet och ordning. Favelorna, slumområdena, ska ”saneras” och polis och militär ska få fria händer att summariskt avrätta brottslingar. Homosexuella och kvinnor befarar att deras rättigheter – som uppnåtts efter en lång kamp – nu kommer att inskränkas igen. Många av Bolsonaros väljare tillhör den evangeliska kyrkan. Brasilien är ett av världens mest katolska länder, men evangeliska sekter har vunnit terräng under de senaste trettio åren, och präster och kyrkoledare har mobiliserat miljontals människor. De motsätter sig abort och samkönade äktenskap, samt försvarar kärnfamiljen och konservativa värderingar.
Tio dagar innan valets första omgång demonstrerade tiotals miljoner kvinnor och andra Bolsonaromotståndare i en av de största demonstrationerna i Brasiliens närhistoria. Många trodde att det var vändpunkten och att Bolsonaros höga stödsiffror skulle gå ner. Men det gick precis tvärtom. Prästerskapet framställde Fernando Haddad som djävulens kandidat, som ville ha sexual-undervisning i skolorna och som skulle se till att kvinnorna fick ännu mer frihet. Evangeliska präster tutade ut i radio och tv att Bolsonaro är den enda kandidaten som kan arbeta för kristendomen och familjen, och budskapet gick hem.
Protestkandidat
Men finns det verkligen 70 miljoner brasilianer som tror på Bolsonaro? Analytikerna på en av Brasiliens och Latinamerikas mest högklassiga dagstidningar, Folha de Saõ Paulo-, tror inte på det. Tidningen uppger att den hårda kärnan av Bolsanaro–anhängarna egentligen inte består av fler än 20 miljoner människor. Resten av Bolsanaro-väljarna, 50 miljoner, är enligt Folha de Saõ Paulo proteströstare som valde att straffa Arbetarpartiet, de tidigare presidenterna Luiz Inácio Lula da Silva- och Dilma Rouseffs parti. Trötta på korruption och skeptiska mot alla etablerade politiker, valde de att rösta för en outsider.
Många ser i detta en parallell med hur USA:s väljare röstade fram Donald Trump, också en outsider som inte kom från ett traditionellt parti. Men likheterna är inte många. Brasiliens demokrati är ung och på trettio år har inga politiker lyckats få medborgarna att känna sig delaktiga och engagerade i kampen för demokrati. Det beror delvis på den stora analfabetism som präglar landet. Motsättningarna mellan å ena sidan det unga, urbana Brasilien med sin musik, konst och sexuella frihet och å andra sidan det konservativa, i huvudsak rurala, Brasilien som sympatiserar med militären och kyrkorna, är stora.
Det förekommer mycket rasism i Brasilien och den vita överklassen har med oro följt med hur de svarta och ursprungsinvånarna har fått allt fler politiska och juridiska rättigheter. Bolsonaro lovar de vita trygghet och styrka: liksom Trump motsätter han sig strikta vapenlagar och förespråkar en ekonomisk och militär isolationism. Kampen mellan den nationalistiske Bolsonaro och det industriella Brasilien, helt beroende av internationellt samarbete, kommer att prägla Bolsonaros år vid makten.
Ana Valdes
