Peter Lodenius är död

Den finlandssvenska vänster- och kulturtidskriften Ny Tids långvariga chefredaktör Peter Lodenius är död. Lodenius avled fridfullt i sitt hem i Helsingfors, ett stenkast från Ny Tids redaktion, på söndag kväll. Han blev 76 år gammal.

Peter Lodenius var journalist i tredje led. Hans farfar Elias Lodenius var chefredaktör för Åbo Underrättelser 1909-1919, och fadern Erik Lodenius var chefredaktör för Österbottningen 1947-1949, ekonomisk redaktör för Hufvudstadsbladet i över 25 år efter det, och under en kortare tid också tidningens tjänsteförrättande chefredaktör. Peter själv tog kandidatexamen i statskunskap och arbetade som utrikesjournalist på Finska Notisbyrån 1966-1973.

1973 rekryterades Peter Lodenius till DFFF:s svenskspråkiga veckotidning Folktidningen Ny Tid, i folkmun FNT, sedermera bara Ny Tid. Lodenius skulle egentligen efterträda långvariga chefredaktören Mikael Romberg – den enda person som suttit längre på tidningens chefredaktörspost än Lodenius själv. Lodenius politiska linje var dock något av ett frågetecken för tidningens direktion, som i sista minuten fick kalla fötter och i stället kallade in Ny Tids långvariga medarbetare, riksdagsmannen Georg Backlund från sin pensionering. Lodenius blev ”degraderad” till redaktionssekreterare. 1977 efterträddes Backlund av Johan ”Seppi” von Bonsdorff, och tillsammans började de båda att förvandla Ny Tid från en renodlad partitidning till en journalistiskt ambitiös samhälls- och kulturtidskrift med fokus på utrikesreportage och -analys.

Lodenius blev själv chefredaktör 1985 och arbetade på den posten till år 2000. Under den tiden föll Sovjetunionen, och DFFF förvandlades till Vänsterförbundet. I samband med händelserna 1990-1991 frigjorde sig Folktidningen Ny Tid från partiet och grundade det läsarägda bolaget Tigertext Ab som gav ut Ny Tid fram till 2016. Efter chefredaktörskapet fortsatte Lodenius som specialredaktör på tidningen ända till sin pensionering 2007 (och i praktiken några år till, fast oavlönad). Efter sin pensionering skrev Lodenius regelbundna kolumner för Vänsterförbundets tidning Kansan Uutiset, och medverkade också med kolumner i till exempel Suomen Kuvalehti, på tankesmedjan Magmas webbsida, och fortsatte skriva analyser och reportage för Ny Tid.

Under 2000-talet skrev Lodenius också flera böcker om vitt skilda ämnen. 2003 kom boken Bushs nya värld – Ett imperium föds, 2004 Islam och moderniteten och 2006 Ukraina – I Europas mitt. Böckerna publicerades av Ny Tid/Tigertext på svenska och Like på finska. 2015 gav han ut två böcker: Turkki pintaa syvemmältä (Into Kustannus) och Ukraina – Gränslandet (Schildts & Söderströms), den senare tillsammans med journalisten Anna-Lena Laurén och fotografen Niklas Meltio.

Lodenius tilldelades statens informationspris (tillsammans med resten av Ny Tids redaktion) 1992 för tidningens bevakning av omvälvningarna i Europa under åren kring Sovjetunionens fall, 1995 förlänades han med det prestigefyllda Topeliuspriset, 2006 med Allmänna journalistförbundets pris för sitt livsvärv som journalist och 2008 blev han belönad av Svenska litteratursällskapet för boken Ukraina – I Europas mitt.

Allmänna journalistförbundet beskrev i sin prismotivering Peter Lodenius som ”en långa linjens grävande journalist i ordets bästa bemärkelse”, och fortsatte: ”Lodenius har skrivit om världen och i synnerhet tredje världen i fyra årtionden – långt innan man började tala om globalisering. Han har lyft fram saker och områden som de stora medierna inte har orkat fördjupa sig i.” Förbundet noterade också att Lodenius ”var med och introducerade gröna idéer, feminism och globaliseringskritik i den finländska debatten.”

I över 30 års tid, om inte 40, var Peter Lodenius specialitet den så kallade ”Tredje sidan” eller ”Överblicken” i Ny Tid. Trygve Söderling, som arbetade som redaktionssekreterare på tidningen under större delen av 1990-talet, beskrev i ett specialnummer i samband med Lodenius pensionering 2007 denna sida som en ”helsida med citat, en sillsallad av plock&fynd-karaktär [… som] började som vampyrjournalistik men snabbt [blev] ett 1+1=5-fenomen och ett fortlöpande montage av kritisk, helt annorlunda information om allt från finska kvällspresskandaler till världens militärreligiösindustriella komplex. De nya kombinationerna, de oväntade källorna och friheten att handla om och kommentera precis vilket ämne som helst måste vara del av förklaringen till att Peters klippspalt alltid varit den enda sida i tidningen som alla Ny Tids läsare garanterat har läst.”

Lodenius var fram till sin död, trots perioder av allvarlig sjukdom, ständigt aktiv i Ny Tids understöds- och senare utgivarförening Tigern, och planerade ännu under vintern 2018 nya artiklar för Ny Tid.

Han sörjs närmast av sina syskon, sin mamma och dotter.
*******

”För en man som pratade så långsamt som Peter Lodenius var det ett smärre mirakel att han under sin karriär hann tala med så många människor. Peters makalösa nätverk sträckte sig över hela världen, och nästan varje gång man såg honom var han på väg för att träffa någon av sina tusentals bekanta för att uppdatera sig om något ämne som han förkovrade sig i. Då jag under min chefredaktörstid träffat journalister och vänsterfolk ur den äldre generationen, har deras avskedsfras alltid varit: ’Hälsa Peter då du ser honom!’

Peter VAR Ny Tid: hans vision av Ny Tid som en analytisk, men nyfiken och fördomsfri tummelplats för vänsteridéer, där högt och lågt kunde blandas, genomsyrar tidskriften än i dag. Hans arbetsmoral och osläckbara kunskapstörst gjorde honom till ett vandrande uppslagsverk, i synnerhet vad utrikesangelägenheter beträffar. Den höga abstraktionsnivån på hans ibland till och med överlånga texter lade basen för Ny Tids ambition att erbjuda innehåll med tuggmotstånd – få skribenter har dock lyckats överträffa det sätt på vilket Lodenius lyckades smyga in sin underfundiga humor i de mest allvarliga sammanhang.

Om Peter Lodenius trots sitt unika livsverk förblivit en doldis, har han delvis sig själv att skylla – det var så han ville ha det. Peter gjorde aldrig något väsen av sig, och blev alltid förlägen då någon annan gjorde det.

Peters värme, hjälpsamhet, solidaritet och ständigt goda humör har varit en oumbärlig resurs för Ny Tid i 45 års tid. Det är inte bara en stor journalist som gått ur tiden, vi har också förlorat en mycket kär vän.”

— Janne Wass, chefredaktör för Ny Tid
*********

Sagt om Peter Lodenius i samband med hans 65-årsdag och pensionering 2007:

”Jag mötte Peter Lodenius första gången på Folktidningen Ny Tids redaktion på 1970-talet. Jag visste inte då att den där mannen som satt dold bakom lutande tidningshögar, anteckningsblock och matrester skulle bli mitt universitet för lång tid framåt. Han lärde mig vänsterpolitik, solidaritet, journalistik, vänskap och något om svampplockning. Han fanns till hands i svåra situationer, sådana situationer som feminister och folkbildare kunde råka ut för när striden mellan folkdemokrater, kommunister, socialister, trotskister, maoister och andra tänkare svallade som värst. Peter noterade och skrev promemorior om vad som sagts och utspelats vid olika möten. Carita Nyström och jag, nyanställda vid Folkets Bildningsförbund, var mestadels alldeles för upprörda för att hinna lägga märke till detaljer. Men Peter stödde och uppmuntrade, satte mången gång sin egen position på spel för oss. […] Peter är både central och marginell. Folk säger att han är arbetsnarkoman, vilket han är. Men han är också en vandrare i djupa skogar, där inga förhatliga cocktailparties, inget minglande, inga gruppmöten kan hållas. Kanske går han där och funderar på böcker han ännu ska skriva, resor han vill företa sig. Kanske han bara ser sig omkring och njuter av naturens underligheter.”

— Birgitta Boucht, författare

”Jag kom till Ny Tid 1990 som vikarie. Mamma var orolig innan och hade lärt mig att säga “Ei ole raha.” Minns först ett möte av nåt slag. Peter Lodenius tar golvet med världens bästa inledningsreplik: ”Detdär”, följt av ingenting och ingenting, bara en lång paus. Jag hade aldrig träffat karln förr men förstod ändå instruktionerna.”

— John Swedenmark, översättare

”Peter Lodenius hör till dem som jag helt enkelt beundrar. Det är lätt att säga så om ’stora män’ som man aldrig har mött, men Peter är en stor man som jag känt länge. Trots det beundrar jag helt enkelt hans kunskaper, flit, omdöme, kapacitet, kontakter, blick för vad som håller på att bli viktigt, osjälviskhet, hovsamhet och uthållighet. Jag vet inte om det var Peter som präglade devisen ’Någon måste visa vägen’ som fanns på Ny Tids t-skjortor, men han har visat vägen – inte genom att peka ut den – utan genom att själv gå den och genom att förbättra kartan för oss andra.”

— Jan Otto Andersson, nationalekonom

”Jag har alltid fascinerats av att Peter är på en gång så kunnig OCH anspråkslös, så engagerad OCH vänlig. Ovanlig journalist. Orädd grävare. Unik kulturbärare.”

— Kristin Olsoni, regissör

”Peter kanske är nära Jesus, jag vet inte, jag tänker mig honom som en kombination av buddha och orakel.”

— Ann-Christine Snickars, kulturkritiker

”En natt för många år sedan drömde jag att Peter bodde på Ny Tids redaktion på Kabelfabriken. Hans säng stod i ett ljust rum med fönster ut mot Drumsö, som på en kommandobrygga. Det var en vacker bild – men ännu inne i drömmen fick jag en känsla av att det var någonting som inte stämde. Och när jag förra våren för första gången på länge besökte redaktionen förstod jag vad. Peter verkar inte på det sättet, som en överblickande befälhavare, utan håller till i skymundan. Hans rum på redaktionen är det minsta och helt utan fönster – fast hade det funnits några skulle de ändå inte ha synats, för tidningsstaplarna sträcker sig från golvet till taket. Det är hans biotop, den ort där han plöjer genom drösarna av trycksvärta och destillerar fram tredje sidorna. Det är där apelsinerna trillar ut mellan de gulnade bladen.”

— Henrika Ringbom, författare

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.