Turtschaninoffs tidlösa uppväxthistoria berör samtiden

Breven från Maresi återvänder Maresi Enresdotter till sitt hemland Rovas, som hon en gång i tiden lämnade för att räddas undan svält. Boken är den tredje delen av Maria Turtschaninoffs hyllade serie Krönikor från Röda klostret.

Med den gedigna utbildning hon fått i klostret på ön Menos ska Maresi råda bot på vidskepligheten och okunskapen som blomstrar i hennes forna hemland. Men efter det glada återseendet med familjen visar det sig snart att hennes uppgift inte kommer att vara lätt.

Rovas är ett skogbevuxet område i norr, befolkat av fattiga jordbrukare och skogshuggare. Folket arbetar hårt från morgon till kväll och kämpar mot missväxten som plågat dem. Det blir inte bättre av att även Nádor, utsänd på uppdrag av Urundiens härskare, vill ha sin andel av skörden i skatt, och gärna lite till på köpet. Vad läskunnighet och den skola Maresi vill grunda ska vara bra för begriper byborna inte. Själv känner hon sig uttittad då hon vägrar foga sig i den (kvinno)roll som byn förväntar sig och att bemötas som en utomstående av dem som känt henne sedan hon var barn skaver.

I Maresis brev framträder såväl hennes egna själsliv och Rovas skogsbyar tydligt. Hon skriver med skärpa och värme om sin hemtrakt och liksom i de tidigare böckerna är samhället Turtschaninoff byggt upp med sina festhögtider, trosföreställningar, vanor och språkliga egenheter enhetligt och imponerande i sin detaljrikedom. Också Maresi själv är helgjuten. Där hon i svitens första del präglas av fantasyhjältinnans brådmogna heroism, finns det nu en myndighet över henne som lämnar utrymme även för tvivel och felsteg – som såklart behövs för att kunna hitta rätt. En särskild eloge går till hur relationen mellan Maresi och hennes mor, i all sin ambivalens och villkorslöshet, gestaltas.

I Rovas skogar, liksom i hela Turtschaninoffs litterära universum, är det kraftkällor i själva jorden man tillber. Det är en kraft som ter sig såväl naturlig som religiös eller till och med mytisk och övernaturlig, beroende på hur och av vem den brukas. I bästa fall lyckas människorna leva i balans med jordens kraft utan att rubba harmonin i det kretslopp där årstiderna och livets faser växlar. Men girighet kan förstöra jämnvikten, och i samfund som är beroende av jordbruk kan resultaten lätt bli ödesdigra. Krönikor från Röda klostret har kallats för feministisk fantasy, men jag tycker mig kunna skymta även ekologiska förmaningar att ta fasta på. Vad den torka vi upplevde förra sommaren skulle ha inneburit för byarna i Rovas skogar vill jag inte tänka på. På så vis är berättelsens teman både tidlösa och specifikt dagsaktuella. De mytiska inslagen vävs in med en finkänslighet som ger mervärde åt såväl den här berättelsen som fantasygenren överlag.

I grunden är Breven från Maresi en uppväxthistoria och kärleksförklaring till kunskap. Maria Turtschaninoff visar återigen att hon vet hur en berättar en historia som griper tag i läsaren.

Text Kaneli Johansson
Foto Janne Wass

Maria Turtschaninoff:
Breven från Maresi
Förlaget, 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.