Vackert tonfall och kämpande dikter

Diktboken Mellanblad inleds med raderna ”det inleddes och det var / och det var inte”, vidare att ”det var jag / och det var inte jag”. En dubbelt abstrakt situation där vaga enheter som ”det” och ”jag” både finns och inte. Heidi von Wrights senaste diktbok utvecklar sig sedan mot olika riktningar, men redan i det inledande abstrakta trevandet börjar tankarna gro. Exempelvis: Är samtidens uppmärksamhet mer splittrad, mer oförmögen att överblicka än förr? En enhetlig berättelse om någonting kan genast ifrågasättas, ersättas av andra perspektiv, andra sanningar. Nya kommunikationsmedel och filosofisk-politisk värdeupplösning ger en känsla av att ingen varaktig kärna existerar.

Denna bekanta visa nynnas i bakhuvudet under läsningen. Boken är poetens sjunde och det är inte lätt att säga vad den vill berätta – och inget negativt i det. von Wrights ofta vackra tonfall och varsamt skalade rader bär antydningar om platser och historier, dock är det själva osäkerheten och splittringen som fäster i mig, känslan av att dikten hela tiden kämpar med att befästa varaktighet, men som slinter, börjar om någon annanstans.

Efter den abstrakta öppningen börjar dikterna – som tur är – bebo en konkret skogsmiljö. Däri står ensliga och tomma hus i grådisiga väder, dropparna hänger från barren. En finmejslad övergivenhet sprider sig bland en förfallen spånskivefabrik och ”övergivna rum och hem”, ja, här finns ”ett avlägset eko av alla som en gång rört sig här”.

Men snart löser von Wright upp känslan av enhetlig miljö och röst igen. Plötsligt är jag bland ”hamnområdet” eller stadens ”torn och underjordiska gångar”, och undersökningen av jaget övergår i utsagor från och till olika kollektiv: ”rösterna / viskar våra namn i natten / allvaret i orden / för första gången våra egna”. Den angelägna tonen vill något men säger aldrig vad, raderna är fulla av ”något” och ”ingenting”, ”allt” och ”det” – beteckningar som glider undan. Undanglidande är också orsaken till den allmänna försämring som besjungs i rader som: ”de naiva dragen framträder allt / tydligare / för varje år som går // ensamhet och fördomar / rasslar genom generationer”. Ibland före-faller detta handla om en misstänksamhet mot den poststrukturella synen att sanningen uppstår i situationer, snarare än i eviga bud:

vi behöver ett nytt sätt att se

det här är det nya sättet

nu ser vi på et nya sättet

sätt dig här

se den nya världen

på den nya sättet

precis likadan

Heidi von Wright skriver melodiska, ofta vackra små rader, med bilder som laddas med betydelse i det sparsamma sättet hon lägger en liten detalj i väderleken mot en vardaglig handling som ger dikten både tyngd och rymd. Därutöver finns en vilja att berätta något, och här upplever jag dikterna för glidande och mumlande, kanske hade ”något” eller ”det” – eller för den delen ”jag” – behövt mer blod. Samtidigt är det detta dikten kämpar för: en språkets kamp att hålla verkligheten kvar. Kanske är det därför som det löst sammanhållna jaget sover med anteckningsblock vid sängen som med ett vapen, väntande på ”infall / avfall / överfall”.

Text David Zimmerman
Foto Charlotta Boucht

Heidi von Wright:
Mellanblad
Schildts &
Söderströms
2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.