Långsammare än Lipponen

av Janne Strang

Det finns en handfull människor som jag är skyldig min karriär som skribent, och Peter Lodenius är en av dem.

Jag hade länge drömt om att bli journalist, men hade ingen aning om hur man gör. Som 26-åring ansåg jag Soc&kom redan uteslutet, så vad som återstod – trodde jag – var att författa bidrag till idiotsidan på Husis (även kallad Hbl Debatt). Min bror som rörde sig i mera kultiverade kretsar berättade en dag om Ny Tid och gav mig ett ex. av blaskan, och det var kärlek vid första ögonkastet. En tidning som inte är dum! Herregud, är det ens lagligt!? Jag visste det inte då, men faktum är ju att otaliga engagerade finlandssvenska journalistfrön upplevt samma känsla av igenkännande och intellektuell befrielse när de ramlat över ”Tidningen med tanke” efter att ha vuxit upp med den lokala dagstidningen, Fantomen och Kalle Anka.

De flesta upptäcker antagligen Ny Tid rejält mycket tidigare i livet än jag gjorde, men som sagt, det var föga kultiverade kretsar jag umgicks i på den tiden.

En solig eftermiddag hoppade jag så på hojen och cyklade ner till Kabelfabriken, hittade trapporna upp till femte våningen och knallade in i den unkna redaktionen. Jesus vilket ställe. Det första intrycket kan sammanfattas i ett enda ord: papper. Papper överallt. Borden, golvet och stolarna var dränkta i högar av papper, för att inte tala om hyllorna med Peters hundra miljoner tidningsurklipp. Vid en en ålderdomlig dator satt chefredaktör Norrmén, och vid ett ännu äldre tröskverk på andra sidan bordet satt en gigantisk man i rutig flanellskjorta och skägg och bankade knapparna på tangentbordet som på en mekanisk skrivmaskin.

Gud va coolt, tänkte jag. Här vill jag bo.

Artikeln jag ville skriva skulle handla om serbiska motståndsrörelsen Otpor, som vad jag minns inte nämnts i ett enda medium i Finland. Men det är klart att Peter kände till dem. Jag minns att vår konversation var i fullständig obalans, min bubblande iver frontalkrockade med denna klippa till man, han talade långsammare än Lipponen, pauserna mellan orden var outhärdliga och jag kunde inte avgöra om det var på grund av afasi eller eftertänksamhet.

Vi kom senare att jobba ihop på Ny Tid-redaktionen, och jag undrade alltid om det var något hos mig som fick Peter att tala så hackigt. Gjorde jag honom nervös? Jag avslutade ofta meningar för honom för att driva på diskussionstempot, men det var lönlöst. Varje ord skulle övervägas i en halvtimme. Till slut gav jag upp. Det var en vägg.

Men jag lärde mig till slut att hålla klaffen och bara lyssna. Det mesta blir faktiskt bättre när man inte håsar. När man tänker före man talar. Eller fattar beslut. Framom Peters engagemang och uppenbara kvalitéer som journalist är det hans eftertänksamma omdömen som jag personligen vill hylla, som jag lärde mig uppskatta speciellt under vår tid i Tigerns styrelse. Det känns tryggt att ha Peter ombord.

Hans omdöme funkade också när han gav mig mina första journalistuppdrag och inte minst  när han valde Erkki (Andelin, red.anm.) stället för mig till chefredaktör efter Trissan (Norrmén, red.anm.). Det har gått bra för mig ändå, och numera känner jag också några kultiverade människor.

Det gick bra för Otpor också.

Men det ska erkännas, det var inte enbart Peters förtjänst.

Janne Strang

Texten är tagen ur Ny Tids specialnummer från 2007 – som var redaktionens överraskning till Peter Lodenius när han fyllde 65 år.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.