Etikettarkiv: Janne Strang

Första Klubb Tigern blev en succé

Historiens första Klubb Tigern gick av stapeln den 6 oktober i Teater Viirus nybyggda utrymmen. Journalisterna Janne Strang och Kjell Simosas, samt musikerna Lina Teir och Paleface samlades för att diskutera temat Musik & Politik. Minst lika intressanta som själva diskussionen var de talturer som Teir och Paleface höll mellan sina låtar då de senare på kvällen uppträdde. Teir, som varit aktiv i den nya flyktingrörelsen, berättade om hur hon engagerade sig socialt genom att helt enkelt ställa sig under en balkong och börja samtala med en nyanländ flyktingfamilj, för vilken hon senare gav gitarrlektioner. Paleface, för sin del, gav en lång föreläsning om hur rapmusiken har sina rötter bland de västafrikanska skalderna, grioterna, på medeltiden. Ett uruppförande hördes också, då Paleface spelade sin hit Helsinki Shangri-La på svenska, i översättning av Ny Tids chefredaktör. Nästa Klubb Tigern ordnas på samma ställe den 14.12.

Bli medlem i Ny Tids utgivarförening Tigern genom att fylla i medlemsblanketten här.

Red

Ojämn första halva av Textfest

I november levererade Projekt Rekos dramatiker fyra av de åtta föreställningar som sätts upp under Textfest på Viirus. De fyra resterande texterna spelas under december månad. I detta projekt stjäl texterna rampljuset, men en stor behållning av Textfest är att åskådarna får njuta av en betydligt större bredd och blandning av skådespelare och regissörer än vanligtvis.

På det stora hela är de föreställningar som sprungit ur Mathias Rosenlunds, Janne Strangs, Kaj Korkea-ahos och Sara Ehnholm-Hielms material rätt ojämna och lämnar åskådaren med en känsla av att ytterligare bearbetning skulle ha krävts för att förvandla dem till fullödiga pjäser. Undantaget är Korkea-ahos välskrivna och satiriska familjedrama om en mammas krampaktiga strävan efter att upprätthålla en bekymmerslös familjeidyll och hålla sin växande son ovetande om världens sorg och ondska. Mammans beskyddande impulser slår omärkligt över i någonting illavarslande, vilket skapar en olycksbådande stämning i den vardagliga inramningen. Den meriterade skönlitterära skribenten Korkea-aho har inga problem med att överföra sitt sublima historieberättande från romanformen till dramatiken.

Janne Strangs bitska samhällssatir (bilden) lider av en tendens att skriva saker och ting på åskådarens näsa, men föreställningen räddas av Rasmus Slätis regi. Slätis lyfter Strangs verklighetsförankrade berättelse om ”trygghetsfascismen” ut ur flygplatsens säkerhetskontroll och förvandlar den till ett sadomasochistiskt rollspel med läder, nitar, bondage och elchocker, vilket tillför ett välkommet metaplan.

Ehnholm-Hielms satir om hur det hade gått om Nalle Wahlroos varit överbefälhavare under Vinterkriget hade kunnat räddas av ett lika utmanande regigrepp, till exempel genom att förlägga historien till en kontorsmiljö i stället för en korsu, och gradvis låta åskådaren närma sig de bakåtsträvande löntagarnas positioner. Regin iscensätter texten visuellt stiligt men snarast illustrerande, och resultatet blir att föreställningen kör fast på samma tematiska plan som etableras redan i den första scenen. Satiren som bygger på bitska och fyndiga formuleringar håller i stort sett samma växel från början till slut, och medan den tydliga politiska poängen metodiskt hamras fram lider föreställningen tyvärr av en brist på överraskningar.

Mathias Rosenlunds sceniska monolog där han själv är huvudkaraktären som förklarar sig efter debattstormen kring boken Kopparbergsvägen 20 följer på sätt och vis samma mönster som Ehnholm-Hielms och Strangs pjäser. Den behandlar ett tema som är väldigt viktigt för författaren att berätta, vilket leder till en viss oförmåga att ta ett hälsosamt avstånd från texten. Pjäsförfattarna är så måna om att föra fram en ståndpunkt, förklara, övertyga, att dramat blir lidande. Iscensättningen till trots är det svårt att betrakta föreställningen som ett autonomt konstverk, och istället blir den en slags förlängning på den debatt som förts i offentligheten.

Med detta inte sagt att texterna i sig saknar meriter. Alla fyra texter bygger på goda idéer och innehåller frön till bra pjäser. Materialet hade dock krävt en bearbetning som utgick från uttryckligen dramatikens krav – gestaltning, vändpunkter, karaktärsutveckling, klassiskt som det må låta. Det skulle vara oerhört intressant att se vad dramatikerna skulle skriva nu då de fått den första, kanske lite krampaktigt personliga idén skriven ur kroppen. Projekt Reko kunde med fördel ledsaga dem vidare och låta dem ta sig an nästa pjäs, nu kanske med en större ledighet och mindre press.

Text: Janne Wass, Lasse Garoff
Foto: Ingemar Raukola

NEDGRADERA!

Att heja på ett lag är en jävla pärs, det vet varenda en som känner något i maggropen när man följer med matchen eller läser resultaten dagen efter. Som bäst är det när oddsen trotsas – en otippad vinst på bortaplan, gärna i klädsamt hällregn. Jag minns forfarande hur vi (Arsenal) för flera år sen spöade Chelsea borta på Stamford Bridge med två sena mål, och strax före slutvisslan bröt solen genom molntäcket och skickade några bleka vinterstrålar ner på gräsmattan där de rödvita jublade. Magiskt.

Alla lag har sina magiska stunder. Liverpool hade en i andra perioden av Champions League-finalen 2005, då man vände en hopplös 0–3-situation till vinst. Manchester United gjorde något liknande 1999 då man på övertid dunkade in två strutar och knep titeln. I princip omöjliga prestationer. Man anar Faust-kontrakt i bakgrunden.

Fortsätt läsa NEDGRADERA!

64 AVGÅNGAR TILL UTOPIA

Om du är allergisk mot fotbollskolumner med svador om grenens förtjusning gör du antagligen rätt i att sluta läsa här. Men innan du gör det, försök gissa vem jag tror kommer att vinna årets VM …

Det är nästan oförklarligt hur bra man kan må framför en tv-ruta som visar direktsänd elitfotboll. Kommer att tänka på scenen ur Trainspotting där Renton drar en överdos dåligt heroin, faller baklänges genom golvet och ner i en pool som antagligen ska föreställa livmodern. Ungefär så brukar jag känna mig i soffan då domaren blåser för avspark och man har nästan två timmar högklassig action alldeles framför sig.

Filosofer, psykologer och samhällsvetare försöker förklara tv-fotbollens fascination, inte minst för sina bättre hälfter som ibland måste förfalla till tron att det bara handlar om lättja. Men inget kunde vara mer fel – fanns det bara en chans att lämna rutan utan direkta fysiska och psykiska våndor skulle jag naturligtvis genast stiga upp och hugga ved eller ta en cykeltur. Men det är oftast alltför plågsamt.

Fortsätt läsa 64 AVGÅNGAR TILL UTOPIA