Publikrapport: sänk tröskeln till teatern!

av Hanna Åkerfelt

Teaterbesöket behöver avdramatiseras för att de finlandssvenska teatrarna ska locka nya besökare, skriver Elisabeth Lindfors i sin färska rapport om den finlandssvenska teaterpubliken. Till exempel pausen mellan akterna kunde göras trivsammare, visar enkätsvaren. Rapporten lyfter fram flera intressanta frågeställningar, men kunde ha varit mer detaljerad och gått djupare i resonemangen, anser Hanna Åkerfelt.

Under de sista månaderna av 2018 var det publikens tur att stå i fokus för diskussioner på och om teaterfältet. Inläggen och kommentarerna utgick ofta från individuella upplevelser och iakttagelser, vilket inte är särskilt överraskande. Det rådde också en del begreppsförvirring när personer menade olika saker med samma ord eller använde olika ord för samma sak. Eftersom publiken är ett återkommande ”problem” för teatrarna återkommer också diskussionerna om den med jämna mellanrum. Då brukar det konstateras att det inte finns någon oberoende information om teaterpubliken, inga siffror, ingen statistik, ingen kunskap som inte bottnar i personliga antaganden. Det intressanta i det här fallet är att några månader innan diskussionerna om publiken fördes på teatrarna hade Svenska Kulturfonden publicerat rapporten Det handlar om publiken av Elisabeth Lindfors, som bland annat redogör för den pinfärska publikundersökning Svenska Kulturfonden hade beställt. Rimligtvis borde Lindfors rapport ha varit av stort intresse som ett konkret inlägg i diskussionen men mig veterligen hänvisades det varken till skriftens innehåll eller dess existens.

Varför görs teater?

Ur teatrarnas och teatermakarnas perspektiv verkar publiken ses som något av en nöt att knäcka. Det efterlyses undersökningar och enkäter för att få svar på hur man ska göra för att locka (den potentiella) publiken till teatern, till just den här produktionen och dessutom locka dem att komma tillbaka igen efter sitt förra besök. Teaterpublik är som bekant ett tillfälligt kollektiv bestående av individer som alla hämtar med sig sitt eget bagage till en föreställning. Som Helen ­Freshwater skriver i Theatre & ­Audience (2009): ”Regular theatre-goers know that post-show discussions reveal how widely responses can vary, even among friends who might be expected to bring similar ideological perspectives and cultural experiences to the event.” Det gör att det egentligen inte går att tala om teaterpubliken som en grupp annat än som en grov generalisering. Men, som Freshwater fortsätter med att säga, ”these differences are present within the individual as well as among them. It is possible to find yourself judging and responding to a production in a number of different – even conflicting – ways”. Det här gäller ju också livet i stort, inte bara som en person i publiken under en teaterföreställning. Att analysera en enskild individ för att förstå publikbeteende i stort är med andra ord inte mycket enklare.

Diskussionerna om varför publiken “sviker” slår ofta ner sina rötter i antingen frågor om repertoar och enskilda uppsättningar eller i frågan om biljettpriserna. Repertoar och biljettpriser är förstås viktiga faktorer men det verkar förenklat att påstå att alla (potentiella) teaterbesökares beslut står och faller på de här två punkterna. I sin inledning lyfter Lindfors också den här katten på bordet; ”[k]reerar vi teater för publiken eller för att sälja många biljetter?”, och skiljer på två olika sätt att närma sig både teater som konstform och diskussioner om publiken, med att positionera ”det som utgår ifrån teatern” mot ”det som utgår ifrån publiken.” Det får mig osökt att tänka på en tweet som dök upp i mitt flöde under julen: ”theatre people often need reminding that most people aren’t theatre people”.  Till den skulle jag tillägga att det inte för den skull behöver vara ett antagonistiskt förhållande mellan de två grupperna.

Obekväma besökare

I slutet av sin rapport lyfter Lindfors upp tre områden som kunde förbättras för att de svenska teatrarna i Finland ska kunna nå och ”återerövra, både den nya, gamla och unga publiken.” Hennes idéer lyfter blicken åtminstone en bit ovanför de ovannämnda faktorerna kring repertoar och biljettpriser. För det första lyfter hon fram samarbete, både över språk- och landsgränser. Hon konstaterar att ”[o]m teaterintresset ökar tillfaller detta intresse alla teatrar” och det hade varit intressant att läsa henne konkretisera sina tankar om på vilket sätt turnéer, gästspel och samproduktioner bidrar till ett ökat intresse för teater. Däremot ser hon inte samarbete som något som måste begränsas till produktionsnivå utan som kunde gälla frågor som biljettsystem, rabatter, kringprogram. För det andra föreslår Lindfors en avdramatisering av teaterbesöket, i första hand genom exempel på experiment från teatrar på olika håll i världen och genom tanken att skapa en känsla av ”vardagsrum” på och kring teatern. Hon sammanfattar med att säga att ”[t]eatermiljön ska inte skrämma bort ovana besökare, den bör vara välkomnande och opretentiös.” Som tredje punkt lyfter Lindfors fram pausen och behovet av att avdramatisera den. Under fokusgrupperna som hon genomfört i Helsingfors, Vasa och Åbo har det kommit fram att flera personer hade ”känt sig obekväma under pausen.”

Trots att Det handlar om publiken innehåller flera intressanta poänger och tankar landar den mellan att ge en kort och koncis sammanfattning och att gå på djupet med att ”genomlysa den publika situationen på den svenska teatern i Finland”, vilket i slutordet visar sig ha varit uppdraget. I samma slutord kommer också fram att den specifika fråga Lindfors själv varit mest intresserad av är ”Varför går man inte på den svenska teatern?”. Den här informationen, tillsammans med den korta kommentaren om rapportens begränsningar och urval, hade med fördel fått komma redan i början av skriften. 

Beklagligt få detaljer

I avsnittet om publikenkäten sägs att redovisningen av själva undersökningen i sin helhet finns att läsa på Svenska Kulturfondens hemsida men personligen tycker jag att det skulle ha varit givande att få resultaten satta i någon form av kontext också i Lindfors rapport. Antingen genom en diskussion av frågorna och upplägget av enkäten, eller genom att ställa de insamlade svaren i relation till befolkningen överlag eller jämföra med tidigare mindre publikundersökningar som gjorts i Finland eller varför inte i andra nordiska länder. Att presentera resultatet av enkäten i huvudsak genom en räcka cirkeldiagram med några raders kommentar känns nästan torftigt. Den informationen kunde lika gärna ha delgetts som en bilaga.

Redogörelsen för fokusgrupperna som arrangerades i Helsingfors, Vasa och Åbo ger större insikt i publikens egna tankar och erfarenheter kring teater och teaterbesök. Visserligen återkommer biljettpriser och repertoar som aspekter som påverkar deltagarnas gjorda eller ogjorda teaterbesök, men också andra faktorer lyfts fram. Den här delen av skriften kunde gärna ha getts mera utrymme och gått djupare in i diskussionerna som fördes.

Medan jag läser rapporten hänger jag flera gånger upp mig på tilltalet och stilen i texten. Som ett exempel: I sin tre rader långa kommentar till cirkeldiagrammet om deltagarnas utbildningsnivå avslutar Lindfors med ”och 2 procent nöjde sig med grundskola” (kursiveringen är min), vilket i mina ögon är både en onyanserad och osaklig kommentar i en skrift av det här slaget.

En av de trådar i väven jag fastnar för är synen på kommunikation. Lindfors lyfter fram kommunikatörernas (till vilka hon räknar bland annat marknadsförare, publikarbetare, biljettförsäljare och grafiker) roll när det gäller att skapa ”både nyfikenhet och en relation med sin publik” till skillnad från till exempel planscher eller flygblad, som hon ser som ”ett sätt att informera, inte kommunicera”. Är det som kallas eller upplevs som en brist på information hos potentiella teaterbesökare egentligen en brist på kommunikation och en personlig kontakt eller ett personligt tilltal, som efterlyses i fokusgrupperna? Däremot är jag inte övertygad om att den dikotomi hon framställer, där dessa kommunikatörer ska stå på publikens sida, medan de som jobbar med föreställningarna (till exemempel skådespelare, regissörer, kostymörer, scenografer och scentekniker) ska stå på konstens sida, ska ses som annat än en grov förenkling. N

Fondrapport som tarvar uppföljning

Skriften Teater i Transit: Svenska Kulturfondens strategiska program för teater 2014-2016 är en presentation av de tio projekt som ingick i Svenska Kulturfondens strategiska satsning på teaterfältet åren 2014 till 2016. I sin inledning förklarar Camilla Lindberg i egenskap av redaktör att presentationerna är baserade på intervjuer. Artiklarna ger en kort sammanfattning av projektets grundtanke och målsättning och kompletterar det med kommentarer om och erfarenheter av genomförandet och utfallet (hittills) av de olika projekten. Den läsvänliga stilen och den bildrika layouten gör det till en skrift som är trevlig att läsa. Om man vill skapa sig en överblick av de projekt som utgjorde den strategiska satsningen är det här en givande publikation.

Lindberg kommenterar också i sin inledning att det i intervjuerna har kommit fram få negativa aspekter. Det har säkert sina mångfacetterade orsaker. Lindberg ser att den långa projekttiden har gjort det möjligt för projekten att ”justera riktning flera gånger och ompröva, vilket bidragit till ett gott slutresultat”. Utan att känna till artiklarnas föreskrivna längd tänker jag att det relativt korta formatet gör att mera djuplodande analyser av och diskussioner om konkreta problem som varit del av processen skulle blivit rumphuggna. Med det sagt är förstås också projektens problemlösning intressant för resten av teaterfältet, med tanke på att kunskap kan spridas både genom goda exempel och genom att lära sig av andras misstag. I skriften kommer dock inte fram om det finns planer på att sprida projektens slutrapporter (där dylika frågor torde behandlas) eller delar av dem, på ett motsvarande sätt.

De här tio projektens effekt på både stort och smått i teatervärlden, och utanför, är förstås svåra att kommentera i det här skedet. Med andra ord skulle det vara mycket intressant att få läsa en uppföljning gjord om tio, femton år.

Hanna Åkerfelt

Fakta

  • Svenska Kulturfonden har under de senaste dryga fem åren gett ut fyra skrifter med fokus på det finlandssvenska teaterfältet.
  • Linnea Staras rapport Teaterfältets aktörer – De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar kom ut 2013, samma år som Svenska Kulturfonden sitt treåriga strategiska program för teaterfältet (2014-16).
  • Under 2018 utkom tre separata skrifter som från olika perspektiv närmar sig frågor som aktualiserats under projektåren:
  • Teater 3.0 – Scenkonstens förutsättningar 2017 av Ann-Luise Bertell och Jussi Helminen;
  • Det handlar om publiken av Elisabeth Lindfors och
  • Teater i transit – Svenska Kulturfondens strategiska program för teater 2014-2016 av Camilla Lindberg (red.).

Foto: Cata Portin/Svenska Teatern

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.