Arbetarklasspunkarna Perkele från Göteborg blev i flera år felaktigt förknippade med vit makt-rörelsen, på grund av frontmannen Ron Halinojas rakade skalle. I själva verket inordnar sig Perkele i Oi!-punkens antirasistiska vänsterfåra.
– Jag växte upp i ett arbetarhem i en medelklassidyll och därför blev jag också lite annorlunda än alla andra. Så jag blev på något sätt skolad medelklass men hade en arbetarbakgrund – och man kände sig lite annorlunda behandlad och en del dömd också för att man liksom inte var medelklass som alla andra eller hade samma privilegier.
Det berättar Ron Halinoja, sångare och gitarrist i det svenska punkbandet Perkele, grundat i
1993. Halinoja har själv sverigefinska föräldrar, och det var från den bakgrunden som bandets namn kom till.
Gruppen fick sin start då Halinoja i sin ungdom hamnade ”i lite trubbel med myndigheterna”, och som en del av sin rehabilitering fick hjälp av socialtjänsten med att betala för en replokal åt sitt band. Han berättar att det var musik som han egentligen brann för, och inte längre ”ville hålla på med en massa dumheter”. I stället kunde han sätta sin energi på bandet när han fick komma på permission från ungdomshemmet.
Ville stärka sig själv
När bandet först började göra musik gjorde de det inte för att andra skulle lyssna, utan för att stärka sig själva, berättar Halinoja. Han uppfattar själv punkmusik som ett slags styrka. Punken fick honom att tro på sig själv och på att han kunde påverka genom musiken. Känslan av att vara annorlunda drev honom att skriva texter för att styrka andra arbetare, och genom sina texter lyckades bandet bygga upp en arbetarklass-identitet.
Halinoja växte upp bland människor som hade problem med droger och bandets texter handlade mycket om att droger förstör liv. Deras texter som allmänt var ganska vänsterinriktade ville de alltid att skulle handla om saker som var viktiga, som till exempel rasism och livets realiteter.
Punken som påverkningskanal
Något som bandet på senare tider tagit upp i sin musik är bristen på solidaritet.
– På vår senaste skiva tar vi upp en känsla som vi känner här i Sverige: att solidaritet inte längre är lika viktigt. Jag tror bland annat att folk är rädda för att börja tänka på det kollektiva för att de tror att de själva förlorar något på det.
Vi lever i en kallare värld än förut, säger Halinoja, och med sin musik vill han uppmuntra folk att bry sig om varandra.
För Ron Halinoja har det alltid varit viktigt att skapa ett intresse för samhället och att inspirera till tänkande genom musiken. Tidigare skrev han ändå vissa texter bara för att provocera. I sin ungdom var han skinhead, vilket naturligtvis sände motstridiga signaler, och efter att bandet fått kritik för sången ”My Home” blev de anklagade för att vara rasister och nazister. Halinoja säger att den låten förenklat handlade om ”borta bra men hemma bäst”, men att den missförstods. Delvis för att provocera skrev han då låten ”Yellow & Blue”, där poängen att man kan vara antirasist fast man är patriot. Men han skulle aldrig skriva sådana sånger idag, säger han.
– Det var liksom något som kändes viktigt då, men sedan 13 år tillbaka bryr jag mig väldigt lite om nationalstaten. Tyvärr så är det här ändå någonting vi ändå fått bära med oss.
Oi!-punken är en subgenre av punkrörelsen som föddes redan i slutet av 1970-talet och som från början haft en stark politisk ådra och en tydlig arbetarklassprägel, ofta med en oborstad och brutal framtoning. Många av scenens anhängare har varit skinheads, på båda sidor av det politiska spektret. Oi! har historiskt haft en stark koppling till nationalism och extremhöger, men också till vänstern och Antifa-rörelsen. Eftersom medierna enligt Halinoja inte var speciellt väl insatta i skinheadkulturens vänsterhistoria blev Perkele till en början felaktigt ihopkopplade med vit makt-band som haft liknande visuell estetik. I dag är det mer sällan som Perkele misstas för extremhöger, dock.
Punken är inte död, den är splittrad
Liksom Jani Koskinen (se sida 16), säger Halinoja att punkscenen inte mår särskilt bra i dag. Det finns alltför få ställen att spela på, säger han; den elektroniska musiken har tagit över. Han skulle gärna se flera festivaler för punk och rock, och att punken och hårdrocken skulle enas som ett slags proteströrelse.
Igen ekar Halinoja Koskinens ord då han vägrar att deklarera punkens död, men däremot anser att den är för splittrad. Det har uppstått en massa små klickar av olika sorters punk som borde förenas, tycker Halinoja.
Foto Perkele
