Fattigdomen i Kina har minskat markant de senaste decennierna. Nya åtgärdsprogram implementeras nu och president Xi har sagt att den sista gruppen fattiga ska ha lyfts ur fattigdom till och med 2020. Men ekonomiska och demografiska faktorer gör det svårare att lyfta flera miljoner ur fattigdom nu än det var i början på 2000-talet. Därtill hävdar inhemska analytiker och ledamöter i Nationella folkkongressen att också folkbokföringssystemet är ett hinder.
Sedan 1986 har den kinesiska statsmakten arbetat med storskalig fattigdomsbekämpning. Det är lite si och så med statistikunderlaget men kombinationen av öronmärkt lokal, regional och statlig finansiering har resulterat i att antalet som levde i fattigdom i Kina sjönk från 125 miljoner till 65 miljoner mellan 1986 och 1995 samt att över 55 miljoner lyftes ur fattigdom mellan 2012 och 2016, enligt FN:s utvecklingsprogram i Kina.
Tack vare landets starka ekonomiska tillväxt har det socioekonomiska välståndet ökat i en remarkabel hastighet de senaste decennierna, men resursfördelningen och utvecklingen har varit ojämn och många lever fortfarande under fattigdomsgränsen.
Vid kommunistpartiets kongress 2017 lovade partiordförande tillika landets president Xi Jingping ”ökade ansträngningar för att jämna ut välståndet och lyfta levnadsstandarden i de fattigaste områdena” och sa att ”den sista gruppen fattiga ska ha lyfts ur fattigdom till och med 2020”. Vid 2018-års Nationella folkkongress uppgav premiärministern Li Keqiang att ”10 miljoner landsbygdsbor ska lyftas ur fattigdom under 2018, inberäknat de som ska flyttas från isolerade och svårtillgängliga områden”, medan Li Bin, chef för Nationella kommissionen för hälso- och familjeplanering, poängterade att fattigdom är ett mångdimensionellt problem som kräver åtgärder på flera områden och nivåer. Enligt Li har styrdokument införts i stora delar av landet för hur de som lever i fattigdom ska identifieras samt hur finansiering och översyn av åtgärdsprogrammen ska gå till har införts. Hon sade att 7,34 miljoner fattiga patienter har identifierats, och att åtgärdsprogram för att stävja och förhindra fattigdomsrelaterade sjukdomar lanseras i detta nu, att statsmakten har ökat anslagen för behandling av fattiga patienter med kroniska sjukdomar, som till exempel högt blodtryck och diabetes, samt att statsmakten har minskat bördan av höga sjukhuskostnader för de allra fattigaste på landsbygden och stärkt tillgången till den allmänna sjukvården genom att öka antal allmänna sjukvårdsinrättningar i de fattigaste kommunerna.
Stora utmaningar
Till fattigdomsbekämpningsåtgärderna hör även dibao – en garanterad minimiinkomst som lanserades 1999 i storstadsregionerna och 2007 på landsbygden. Den garanterade minimiinkomstens nivå ska sättas utifrån den lokala medelinkomsten, men avgörs allt som oftast av kommunens finansiella kapacitet – de lokala partistyrelsens prioritering, om man så vill. Officiell statistik visar att antalet mottagare av den garanterade minimiinkomsten ökade, både i städerna och på landsbygden, de första åren efter att den hade införts, samt att antalet mottagare har minskat i några delar av landet de senaste åren. Minskningen beror, enligt inhemska analytiker, främst på att en ansenlig del av dem som tidigare har fått dibao nu, på grund av ålder, får sin inkomst från det allmänna pensionssystemet; att den garanterade minimiinkomsten i allt högre grad betalas ut endast till de som lever i fattigdom – som ett resultat av att fler offentligt anställda straffas för korruption i dag än kring millennieskiftet – samt att de lokala förvaltningarna har blivit bättre på att identifiera de som lever i fattigdom.
Men Kina står inför flera betydande utmaningar nu. Vid årets Nationella folkkongress är landets ekonomiska framtid i fokus och i sitt tal till delegaten sa Li Keqiang att det kommer vara en utmaning att nå 2019-års tillväxtmål. Handelskonflikten med USA nämndes i indirekta ordalag men konflikten tillsammans med det faktum att den ekonomiska tillväxten är betydligt lägre i dag än på flera decennier och att andelen människor i arbetsför ålder minskar medan andelen äldre ökar gör det svårare att lyfta flera miljoner ur fattigdom nu än det var i början på 2010-talet.
Därtill menar kinesiska akademiker att de lokala förvaltningarna inte är så bra på att identifiera och registrera dem som lever i fattigdom som man skulle önska. De hävdar att endast storstadsområdena Beijing och Shanghai har ett fullvärdigt registreringssystem och register över dem som är berättigade till dibao. Vissa analytiker hävdar att även landets folkbokföringssystem är ett hinder i arbetet med att bekämpa fattigdomen. De anser att systemet (re)producerar fattigdom och att det krävs ett nytt och, gemensamt folkbokföringssystem för att uppnå fattigdomsbekämpningsmålet.
Systemet bestämmer var du bor
Folkbokföringssystemet, hukou, infördes 1958, är del av folkbokföringslagen och reglerar bland annat var man får bo, arbeta och ta del av offentligt finansierad service. Statsmakten har sedan införandet av marknadsekonomi stegvis och delvis lättat på reglerna för var i landet det är tillåtet att arbeta och för var det är tillåtet att bo och ta del av välfärdssystemet. Staten har utfärdat dispenser från folkbokföringslagen och låtit dem som har tvångsflyttats att skriva sig på sin nya hemort samt de som kan att köpa bostad/fastighet i bland annat Beijing och Shanghai och skriva sig där. Det vill säga att majoriteten av de som har flyttat till storstäder för att arbeta – lyfta sig och sin familj ur fattigdom – har varit utestängda från offentligt finansierad service som sjukvård, skola och garanterad minimiinkomst. I juli 2018 utfärdade statsmakten nya dispenser. Nu kan även de som har flyttat till, arbetar samt hyr bostad i Qingdao, Guangzhou och Tianjin ansöka om att skriva sig på den ort de lever och verkar samt ta del av offentligt finansierade service. Qingdao är hamnstad i Shandongprovinsen där Folkets befrielsearméns flotta som patrullerar Gula havet är förlagd; Guangzhou är huvudort i Guangdongprovinsen där lejonparten av landets tillverkningsindustri finns; Tianjin gränsar till Beijing och är en av fyra storstäder i Kina som lyder direkt under centralregeringen. Men stora grupper bland dem som utgör ryggraden i landets ekonomiska tillväxt utesluts fortfarande från välfärdsystemet. Till exempel de många som har korttidskontrakt på korttidskontrakt, de som inte har råd med de hyror som begärs och lever under kasernliknande förhållanden i anslutning till industrikomplexen samt de som har flyttat till och arbetar i storstäder som inte tilldelats dispens.
Öppen kritik mot bokföringen
Denna fragmentisering och utveckling av folkbokföringssystemet ifrågasätts nu på ledarsidor, i kommentarsfält och mer slutna forum, av företrädare för Kinas kommunistiska ungdomsförbund, medlemmar av Allkinesiska kvinnoförbundet och ledamöter i Nationella folkkongressen. Liksom flera inhemska analytiker hävdar de att nuvarande folkbokföringssystem skapar och håller fast människor i fattigdom samt att det krävs ett nytt och nationellt folkbokföringssystem, som ger alla och envar rätt att ta del av välfärdssystemet och skapa en trygg tillvaro för sig och sin familj för att Kina ska kunna utrota fattigdomen och vara en välfärdsstat bortom 2020.
En del hävdar att ”det fragmentiserade folkbokföringssystemet ökar och i värsta fall cementerar skillnaderna i levnadsvillkoren”, andra säger att systemet ”som tillåter att olika städer har olika folkbokföringsregler, riskerar att öka segregationen, och inte endast mellan stad och land utan också mellan städer”. Några anser att det ”lämnar åt de lokala beslutsfattarna att bestämma vilken sorts invånare de vill ha” och varnar för att det ”skapar en svår balansgång när beslutsfattarna behöver se både till hyresgästernas och till bostads- och fastighetsägarnas intressen, då kommunen ska tillhandahålla offentligt finansierad service samtidigt som hyrorna är ologiskt höga”. Andra påminner om att mannen var hushållets överhuvud i hushållsregistreringssystemet som formade relationen mellan det kejserliga Kina och familjerna och hänvisar till det faktum att mannen är hushållets representant även i dagens folkbokföringssystem; att alla hushållets medlemmar får ett eget uppehållstillstånd och en egen folkbokföringsbok nu, men att det är genom maken (eller äldste sonen, makens bror, makens far…) som födsel, vigsel, anställning, skolgång med mera förs in i folkbokföringsboken och genom representanten som hushållet kan söka offentligt finansierade tjänster. De säger att ”ett nytt folkbokföringssystem behöver tas fram och mellanhanden avlegaliseras” och förklarar: ”Nuvarande system begränsar kvinnors möjligheter att själva besluta vilken samhällsservice de vill efterfråga och hur de vill nyttja den. Änkor och kvinnor på landsbygden vars makar har flyttat för att söka arbete i storstäderna, för att nämna några exempel, är i händerna på männen i makens släkt och har liten möjlighet att påverka sin och sina barns utveckling. Mellanhanden är en ekonomisk riskfaktor, inte minst för de som lever i fattigdom.”.
Foto Gordana Malešević
