I Italien mobiliserar feminister inför en landsomfattande 8 mars-strejk och demonstrationer. Några av dem är volontärerna som driver den vräkningshotade ideella kvinnojouren Kamp och siesta (fritt översatt från Lucha y Siesta) i Rom. Christin Sandberg rapporterar från staden.
Flera fackförbund har också valt att hörsamma det feministiska nätverket Non una di meno:s (inte en – kvinna – mindre) uppmaning till strejk som ett led i kampen mot mäns våld mot kvinnor. I år vill demonstranterna även uppmärksamma den nuvarande regeringens politik som de menar är ”reaktionär, rasistisk och främlingsfientlig”.
Under tio år har kvinnojouren Kamp och siesta erbjudit fjorton platser för skyddat boende åt kvinnor och barn på flykt från hot och våld i nära relationer. Sedan starten har verksamheten utvecklats och drivits helt av ideella krafter.
– I dag är det så mycket mer än ett skyddat boende. Vi har läxläsning, kulturaktiviteter, slöjdverkstad och huset har blivit en mötesplats för så många medborgare i området, säger Sara Cherubini, som tillsammans med Elisa Rossi visar mig runt i huset.
De hör till det femtontal volontärer som har ett ”riktigt” jobb och ägnar resten av dygnets vakna timmar åt arbetet på kvinnojouren.
Hälften av allt skyddat boende
Allt började när en grupp feministiska aktivister för tio år sedan tog sig an ett av kommunens övergivna hus.
– Huset och tomten var övergivna och vi har under de här åren restaurerat och underhållit huset helt utan ekonomiskt stöd från staden, säger Elisa Rossi.
Nu ska de vräkas och verksamheten hotas av nedläggning. Anledningen är de illa skötta finanserna hos stadens kollektivtrafikverk Atac, som under många år har gått med miljonförluster.
– De har sammanställt en lista över all egendom som ska säljas ut och där ingår huset där Kamp och siesta härbärgerar. Det sker utan hänsyn det betydelsefulla bidraget till stadens sociala arbete, säger Rossi.
Sara Cherubini, en av eldsjälarna som arbetar på kvinnojouren under sin fritid.
Enligt Istanbulkonventionen, det första juridiskt bindande instrumentet om våld mot kvinnor i Europa, bör en stad i Roms storlek med närmare 3 miljoner invånare erbjuda minst 300 platser för skyddat boende. Men staden erbjuder bara en handfull fler platser för skyddat boende än Kamp och siesta, så deras volontärer bär upp nästan hälften av stadens arbete med att stötta kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet.
– Hit kommer de kvinnor som lever längst ut i samhällsmarginalen och saknar egna nätverk där de kan söka hjälp, säger Sara Cherubini.
Kamp och siesta försöker tillsammans med andra feministiska kollektiv samlade under parollen Non una di meno öppna en dialog med stadens borgmästare Virginia Raggi från regeringspartiet Femstjärnerörelsen.
– Vi har försökt på alla tänkbara sätt, men har hittills inte lyckats. Ingen har dykt upp på något av de möten vi har bjudit in dem till, säger Elisa Rossi.
Rättigheter under press
En annan verksamhet som hotas av nedläggning är Kvinnornas internationella hus vid floden Tibern i centrala Rom. Francesca Koch var en av många kvinnor som i början av 80-talet ockuperade den byggnad som på 600-talet var ett nunnekloster där unga kvinnor låstes in.
Förutom att här finns ett historiskt arkiv över italiensk feminism och kvinnorättskamp har huset under åren utvecklats till en historiskt viktig kulturell och politisk mötesplats. Över 30 000 personer besöker huset årligen. Trots det hotas verksamheterna att läggas ner eftersom föreningarna som arbetar i huset inte har råd att betala de skyhöga marknadshyrorna.
Francesca Koch.
– Vi har framför allt försökt visa hur viktiga vi är för stadens invånare genom det sociala arbete som bedrivs i huset. Vi bidrar också till att underhålla denna historiska och enormt stora byggnad, men stadens politiker visar inget som helst stöd i handling, säger Francesca Koch.
För italienska feminister finns det mycket att försvara då det kommer till kvinnors rättigheter. I landet dödades två kvinnor av sina män dagen innan 8 mars. Aborträtten är under ständig attack, jämställdheten är eftersatt och den största delen av välfärden bärs upp av familjer och volontärer.
Strejken den 8 mars har dessutom en symbolisk betydelse, eftersom Italien är ett av de OECD-länder som har absolut lägst andel kvinnor på arbetsmarknaden. Det beror bland annat på den bristande välfärdsservicen. Ändå saknar den nya regeringen en offensiv politik för att skapa arbete och bättra på jämställdheten generellt.
Istället för välfärdspolitik driver regeringen en familjepolitisk linje. I regeringskontraktet, som skrevs mellan Femstjärnerörelsen och Lega inför regeringsbildningen, är familjepolitiken inriktad på ”naturliga familjer” med fokus på mammor.
Sista helgen i mars arangeras en världskongress organiserad av den amerikanska internationella organisationen Profam i Verona i norra Italien. Konferensen lyfter fram vikten av att den naturliga kristna familjen blir basen för all familjepolitik, att homosexualitet och abort kriminaliseras och vita europeiska kvinnor uppmuntras att föda rasrena barn. Italiens vice premiärminister Matteo Salvini har tidigt annonserat att han kommer att delta liksom landets familjeminister samt ledare från flera andra länder i Europa, USA och Ryssland.
De italienska feministerna planerar motdemonstrationer.
*Elisa Rossi och Sara Cherubini heter egentligen något annat.
