Notera: efter att denna ledare skrevs, föll regeringens förslag till social- och hälsovårdsreform och statsminister Juha Sipilä avgick.
Ödesval är ett ord som i dag används i tid och otid. Egentligen är det ett ganska korkat ord – alla val är ödesval på ett eller annat sätt för någon. Men om jag nu ska tala helt från hjärtat utan diplomatiska omsvep, så känns det som om Finland står inför ett gigantiskt linjeval, ett som kan vara oerhört svårt att avvika från om det går – så att säga – åt fel håll. Det handlar om huruvida den finländska välfärdsstaten överlever fyra år till av högerstyre.
När Alexander Stubb fistbumpade sig in i regeringen 2015 grinade han brett om hur SSS-regeringen drev ”den mest samlingspartistiska politiken i Finlands historia”. Det är det lätt att hålla med om, och linjen har fortsatt oavbruten också efter att Petteri Orpo tog över som Samlingspartiets ordförande och Sannfinländarna byttes ut mot De blå. Jag behöver knappast gå in på detaljer: det gäller nedskärningarna i den offentliga sektorn, slaktningen av utbildningssektorn, aktiveringsmodellen, asylpolitiken, sättet på vilket man ser mellan fingrarna på rasism och xenofobi, motviljan till åtgärder mot skattesmitning, demoniseringen av klimataktivismen, den besynnerliga laissez-faire-attityden gentemot grundlagen och internationella överenskommelser och inte minst den utrealisering av den finländska social- och hälsovårdssektorn som sote-reformen skulle innebära.
Turerna kring social- och hälsovårdsreformen är hårresande. Det faktum att regeringen, med statsminister Juha Sipilä i spetsen, ser grundlagen som ett hinder som på något sätt måste kringgås med kryphål, munkavle på experter, svartmålning av grundlagsutskottets medlemmar och odemokratiska kupper à la Hannakaisa Heikkinens 12-minuterstrick, är djupt oroväckande för Finlands framtid som rättsstat. Då reformen gång på gång fastnat i både social- och hälsovårds- och grundlagsutskottet som alltför vagt formulerad, med bristfällande konsekvensbedömning, eller helt och hållet grundlagsvidrig borde hos de tänkande människor, som man väl ändå får anta att till och med våra ministrar är, något slags varningsklockor att börja ringa – om inte den uttryckliga avsikten med reformen verkligen är att försämra folkets tillgång till vård för att fylla de privata vårdbolagens kassakistor. Och så mycket cyniker klarar jag helt enkelt inte av att vara. Jag kan inte tro att ens våra mest högervridna politiker avsiktligt skulle arbeta för att försämra finländarnas tillgång till grundläggande hälso- och socialvård.
Jag frågar i inledningen om Finlands välfärdsstat klarar av ytterligare fyra år av högerstyre. I ljuset av den gångna regeringsperioden kan svaret inte bli annat än ”nej”. Oberoende av om regeringen har handlat utgående från en medveten plan att försvaga välfärdsstaten i den privata sektorns intresse, eller om det handlar om ett ideologiskt färgat oförstånd, så är den krassa sanningen den att om regeringen i fyra år till fortsätter montera ned de grundläggande skydden för samhällets mest utsatta, skuldbelägger arbetslösa och sjuka och överlämna basservicen till en privat marknad som i slutändan inte kan bindas med garantier för jämlik tillgång till service, betyder det adieu och goodbye till det finländska välfärdssamhället. Det är vad det här valet handlar om. Varje röst i detta val som inte går till de nuvarande regeringspartierna är en röst för att rädda vad som räddas kan.
