Bengt Berg, tidigare riksdagsman för Vänsterpartiet och framförallt poet med ett fyrtiotal titlar bakom sig, har nu gett ut sin senaste dikt- och fotobok på det egna förlaget. Fotografierna av huvudsakligen landskap och natur är amatörartade och banala, poesin är vardaglig och traditionell. Landskapet är det värmländska, vardagen binds ihop av årstidernas gradvisa skiftningar. Finns det något mer väsentligt att säga om denna truism till diktsamling? Möjligen att det banala, amatöristiska och traditionsbundna också har sin plats och sina läsare.
Så här ser den ut, Jag går där jag gick: omkring 120 sidor med poesi, strofer, betraktelser, behändigt ackompanjerade av ett 70-tal foton; hårda pärmar. Texterna behandlar det lilla livet, promenaderna, veden, mjölken, minnet, barndomen, med små dagspolitiska nedslag; men i synnerhet rör Berg vid årstidernas nyanser, och den solitära människans plats i universum medan dagarna och tiden passerar. Fotona föreställer himlar, skogslandskap, vattendrag, ängar, öde byggnader, blommor, solnedgångar, stenar, skuggor (fotografens egna); och ännu fler skogar, och ännu fler himlakroppar. Det är melankoliskt och smått rörande. Övergivet och människotomt. Gäspande och snabbt bortglömt.
Så här kan det låta – eller snarare – så här lyder samlingens bästa dikt:
När som regnet nästan faller
och stunden liknar ingenting
Bortom sikten finns ett sakta
som också nästan är
Våren, den är inte här,
bara nära, bara nästan
liksom du är inte här,
nästan inte här
Regnet har nu slutat falla
och jorden under våra fötter,
våra barn, våra fötter
både nu och nästan här
Genom hela boken ligger en mild sorg, ett stilla betraktande över livets banaliteter och årstidernas obönhörliga färd. En otidsenlig landskapspoesi, närmare Bo Setterlind än Yahya Hassan, om man säger så. Eller kanske än närmare Pentti Saarikoski, som inspirerat till titeln.
Om Bengt Berg inte hade haft sitt eget förlag så hade förmodligen denna bild- och ordsamling inte sett dagens ljus. Men alla utgivna böcker får förhoppningsvis ändå sin tid i rampljuset, eller biblioteket, eller arkivet – när någons blickar sveper över bokstäverna.
Andreas Holmström
Bengt Berg:
Jag går
där jag gick.
Heidruns, 2018.
