Ukrainas nya president Volodymyr Zelenskijs största politiska bedrift är att han spelat president på tv. Janne Wass analyserar hur en protestkandidat med en innehållslös agenda och löften om direktdemokrati tog det problemtyngda landet med storm.
Den före detta samlingspartisten, medieprofilen och miljonären Harry ”Hjallis” Harkimo lyckades i det nyliga riksdagsvalet säkra ett mandat (sitt eget) för den löst sammansatta politiska rörelsen Liike Nyt genom att undvika ideologiska markeringar, vallöften och all form av realpolitisk konkreti. Liike Nyts verksamhetsmodell är att – så att säga – fungera som en åsiktstratt direkt från folkets breda lager in i riksdagens plenisal. Om den håller streck, kommer rörelsen nu att inför varje omröstning i plenum ordna en webbomröstning där ”folket” får säga sitt, och Harkimo kanaliserar dess vilja till maktens borg. I praktiken är konceptet alltså att avskaffa den representativa parlamentarismen och ordna folkomröstningar om allting.
Volodymyr Zelenskij går inte riktigt lika långt i omkullkastandet av den hävdvunna demokratiska traditionen, men det finns många paralleller mellan Ukrainas nye president och enmansgruppen Harkimo i Finlands riksdag. En skillnad till Harkimo, som ändå har en stark samlingspartistisk prägel, är att Zelenksij helt saknar politiska allierade i parlamentet. Men Zelenskijs historia är nog den som skulle göra en bättre film. I själva verket har den redan blivit film, eller snarare TV-serie. Ukrainas nye president är nämligen tv-komiker, som framför allt är känd för sin roll som Vasili Holoborodko, en vanlig historielärare som helt oförhappandes blir Ukrainas president efter en explosiv utgjutelse om landets korruption i en viral video. Sedan seriens start 2015 har Zelenskij och hans produktionsbolag Kvartal 95 i tre säsonger med respektlös och ibland hejdlöst rolig satir attackerat korruptionen i den ukrainska politiken och förlöjligat den politiska kulturen i landet. I dess mest berömda scen samlar president Holoborodko alla regeringens korrupta tjänstemän i parlamentets plenisal, drar fram två Uzi-maskinpistoler, och mejar egenhändigt ner hela bunten på fläcken.
Serien blev inte bara en omedelbar succé i Ukraina, utan i stora delar av det ryska språkområdet, inklusive Ryssland. Den har distribuerats till 21 olika länders tv-kanaler och finns också i vissa områden tillgänglig via Netflix. Men att Zelenskij själv skulle följa i sin karaktärs fotspår hade han knappast ens drömt om då serien startade.
Massiv valseger
I presidentvalet 21 april fullkomligt krossade Volodymyr Zelenskij den sittande presidenten Petro Porosjenko genom att vinna 73 procent av rösterna mot Porosjenkos 25. Detta efter en kampanj där Zelenskij koncentrerat sig på att förlöjliga Porosjenko, och på ett effektivt sätt smulat sönder den sittande presidentens försök till att vinna folkets gunst genom att ikläda sig den strikte statspatriarkens mantel. Trots sitt kändisskap har Zelenskij nästan kategoriskt undvikit att ge intervjuer i medier eller delta i traditionella valdebatter. Den enda gången han mötte Porosjenko i debatt var i ett karnevalistiskt spektakel på en fotbollsstadion i Kiev där han lyckades övertala motståndaren att genomgå ett drogtest innan debatten kunde börja – ytterligare ett sätt att plocka ner Porosjenko från dennes piedestal, dit han själv placerat sig med uttalanden som att han är den enda trovärdiga kandidaten i valet – och att alternativet är Vladimir Putin. Genom att undvika traditionella valdebatter har Zelenskij kunnat forma sin egen image, arbeta utgående från sina egna styrkor och inte tvingats svara på knepiga politiska frågor som inte kan avhandlas med en one-liner. Men en annan fördel det gett honom är att han inte heller behövt formulera någon egentlig politisk agenda.
Oligargstödd?
Volodymyr Zelenskij är jude och kommer från den rysktalande minoriteten i Ukraina, och att han ställt upp mot den västvänliga Porosjenko har väckt farhågor om att han skulle spela i händerna på de Putinstödda separatisterna i östra Ukraina, eller till och med bli en nickedocka för den ryska presidenten. Något sådant har han ändå inte visat tecken på, och gratulationerna från Kreml har än så länge uteblivit. Han har också starka kopplingar till den judiska miljonären Ihor Kolomojskyj, som bland annat finansierat produktionsbolaget Kvartal 95. Kolomojskyj var en av finansiärerna för den högerextrema Azovbataljonen, som var en central aktör i samband med Euromajdan-kravallerna 2014, och avsattes 2015 av Porosjenko efter en kort tid som lokalguvernör. Kritiker har varnat för att Zelenskij i praktiken skulle bli ett språkrör för Kolomojskyj, men Östeuropaanalytikern Anders Åslund säger till Politico att risken för det är försvinnande liten:
”Alla kommer att hålla ögonen på allt som kan tolkas som Kolomojskyj-inflytande, så det skulle vara politiskt självmord av Zelenskij att erbjuda honom något dylikt.”
Zelenskijs egentliga politiska hemvist har ändå förblivit svårdefinierad. Trots sin språkliga och kulturella bakgrund, har han vunnit stort gehör bland den västtillvända ukrainskspråkiga befolkningen (vilket också är ytterligare ett tecken på att språkförbistringen är mer mångfacetterad än vad den framställs som i västmedier). Han har förordat ett ukrainskt Natomedlemskap och lovat göra sitt allt för att landet skulle kunna ansöka om EU-medlemskap år 2024. De knappa ord han nämnt om ekonomin skvallrar om en moderat nyliberal och västinriktad hållning i linje med den som företräds av Frankrikes Emanuel Macron, som också är den enda västliga statsledare som Zelenskij hittills träffat. Bland annat har han talat om skatteamnesti och en 5 procents plattskatt för storbolag. Han har också lovat arbetare högre löner och högre pensioner och talat varmt för förstärkandet av Ukrainas infrastruktur, inklusive storskaliga vägreparationer och en snabb utbyggnad av tillgången till internet.
Bättre löner och vägar och lägre skatter är ändå inte precis originella vallöften. Det som Zelenskij i första hand ridit på i sin valkampanj är sitt program för direktdemokrati, folkomröstningar och mindre politisk korruption. ”Makten åt folket” har varit en av hans valsloganer. Han har lovat att stora frågor, som Nato- och EU-medlemskap ska avgöras med folkomröstning, och att folket i mindre frågor ska tillfrågas genom någon form av riktgivande, möjligen nätbaserad, omröstning. Samtidigt har Zelenskij meddelat att han tänker lägga fram ett förslag om att avskaffa parlamentsledamöternas åtalsimmunitet i syfte att motarbeta korruptionen.
Kaotisk politisk historia
Summa summarum är alltså Zelenskijs politiska linjedragningar, generöst sagt, vaga, och domineras av en populistisk etablissemangsskepsis och ett allmänt politikerförakt. Det här har varit ett vinnande koncept i många västländer, må sedan den medföljande ideologin ha varit en centristisk marknadsliberalism, som i Kanada och Frankrike, eller tagit sig uttryck i brunhögerns framgångar. Men att en protestkandidat som Zelenskij rönt så stor framgång i just Ukraina är inte speciellt förvånande med tanke på landets närhistoria. Det rådande missnöjet med det politiska etablissemanget har naturligtvis långa rötter i ett land som blev självständigt från Sovjetunionen så sent som 1991. Men det har kanske ännu tydligare ursprung i den process som inleddes i och med den så kallade Orange revolutionen 2004, då folket drog ut på gatorna i protest mot påstått valfusk, och på ett mer allmänt plan för att protestera mot landets Rysslandstillvända, korrumperade politik. Landets sittande president Leonid Kutjmas popularitet rasade slutligt då han anklagades för inblandning i mordet på en journalist, och han valde att inte ställa upp för en tredje presidentperiod, utan stödde i stället sin protegé, premiärminister Viktor Janukovytj i presidentvalet 2004. Valet blev en nagelbitare mellan Rysslandstillvända Janukovytj och den västvänliga oppositionskandidaten Viktor Jusjtjenko. Den andra frontfiguren för oppositionen var Julia Tymosjenko, som Justjenko valde till premiärminister efter den Orange revolutionen, och efter att hans valseger slutgiltigt fastställts efter kontrollräkning.
Sett i backspegeln känns i dag Jusjtjenkos valprogram överraskande bekant. Med sloganen ”Folkets makt” lovade han att motarbeta korruption, förstärka den folkliga demokratin och liberalisera ekonomin, samt styra Ukraina mot Västeuropa. Den Orange revolutionen urartade ändå i politiskt kaos efter att Jusjtjenkos och Tymosjenkos samarbete bröts abrupt 2005 då presidenten avsatte hela den nyss tillsatta regeringen, med premiärminister Tymosjenko i spetsen, på grund av korruptionsanklagelser. Tymosjenko lierade sig med sin tidigare rival Janukovytj och rörde sig allt längre från sin tidigare pro-europeiska image mot en mer Rysslandsvänlig politik. En politisk kris utlöstes av att Jusjtjenko under oroligheterna mellan Ryssland och Georgien kategoriskt ställde sig på den georgiska ledaren Micheil Saakajsvilis sida. 2010 års presidentval blev sedan en kamp mellan Janukovytj och Tymosjenko, där Janukovytjs oligarkstödda, proryska program vann folkets förtroende. Trots det var det hans beslut att pausa förhandlingarna om ett EU-medlemskap, kombinerat med utbredda anklagelser om korruption, kopplingar till organiserad brottslighet, och om att han gick i Putins ledband, som ledde till Majdanprotesterna 2014, i samband med vilka han avsattes och gick i exil i Ryssland. Efter det öppnades hans pråliga, guldbelamrade hem för allmänheten, som ett slutgiltigt bevis på den gamla regimens korruption. Han efterträddes ändå något överraskande av en av landets rikaste oligarker, den så kallade chokladbaronen Petro Porosjenko, som satte ihop en regering som delvis bestod av representanter för landets ytterhöger. Till Porosjenkos försvar bör sägas att hans sits som president inte varit lätt — som EU- och Nato-tillvänd politiker har han fått se landet splittras i ett blodigt inbördeskrig och Rysslands annektering av Krim, och på sin egen sida av staketet har han tvingats handskas med en situation där han å ena sidan tvingats samarbeta med en brutal extremhöger, men på samma gång ta avstånd från deras blodsdåd och se till att de inte fått för mycket makt i statsapparaten. Som alla sina företrädare har han också fått kämpa med korruption inom regeringen och med anklagelser riktade mot honom själv. Till Porosjenkos heder ska också läggas att han efter den förödmjukelse som Zelenskij utsatte honom för i samband med valkampanjen inte ställde till med något bråk kring valresultatet.
Den här ytliga historiska överblicken tjänar till att belysa de sinnesstämningar i Ukraina som ledde till valet av den politiska gröngölingen Volodymyr Zelenskij till president på ett innehållslöst och populistiskt mandat.
Fastnar skrattet i halsgropen?
Sedan självständighetsförklaringen 1991 har Ukrainas befolkning, både i öst och väst, upprepade gånger fått se sig gruvligt besvikna efter stora löften om reformer, stärkt demokrati och mindre korruption. En efter en har presidenter som hyllats som landets räddare antingen visat sig vara lika stora kålsupare som sina företrädare, eller misslyckats med att ena ett folk som kulturellt och geografiskt slits mellan öst och väst. Varken den Orange revolutionen eller Majdan-upproret har lett till någon särdeles förbättring av ukrainarnas situation, snarare tvärtom, och det är lätt att förstå att många nu är desillusionerade över politiker som gång efter annan visar sig förfalla i korruption och makthunger. Zelenskijs ringa politiska erfarenhet är i folkets ögon inte en last, utan en fördel. Han är en joker i kortleken, och skrattar karriärpolitikerna och oligarkerna rakt i ansiktet. Han utlovar förändring.
Men som tidigare nämnt är också en delorsak till hans omåttliga popularitet att han vägrat specificera vad denna förändring kommer att bestå av. Och härav parallellen till Hjallis Harkimo, som också framställer sig själv som en simpel megafon för folkets röst. Han vill ”ruska om systemet” och finna nya sätt att göra politik. Både Zelenskij och Harkimo vill framstå som ett slags tabula rasa, och avsaknaden av konkreti och tydliga linjedragningar gör att var och en kan projicera sina egna förhoppningar på dem. De västvänliga kan glädjas över Zelenskijs uttalande om att Ukraina ska närma sig Nato. De Rysslandsvänliga kan glädjas över att han vill riva upp den sittande regeringens kategoriska beslut om att söka Natomedlemskap, och i stället ordna folkomröstning om saken. Hur det i praktiken ska gå till är oklart, eftersom Natomedlemskapet skrevs in i konstitutionen efter Majdan-upproret. Zelenskij kommer att möta massivt motstånd från parlamentet – nya val ordnas i oktober, och han arbetar nu frenetiskt för att tidigarelägga dem, medan hans popularitet är på topp. Som svar på hotet om slopad åtalsimmunitet, arbetar parlamentet i sin tur för fulla muggar på ett lagförslag om att inskränka presidentens makt. Innan valet har Zelenskij inte heller några allierade i parlamentet, eftersom han ställde upp för sitt eget nygrundade parti, ”Folkets tjänare”, samma namn som hans populära tv-serie hade, och i huvudsak medgrundat av hans kolleger från Kvartal 95. Att tidigarelägga valet så här nära utgången av mandatperioden utan någon egentlig orsak annan än att maximera hans eget partis framgång kan bli svårt, och fram till oktober kommer Zelenskij att tvingas hitta stöd i något av de sittande parlamentspartierna för att ha någon chans att effektivt fungera som president efter att han tillträtt i slutet av maj.
Även om han lyckas i sin balansgång är frågan om han i kraft av sin personliga karisma och drivkraft lyckas med konststycket att reformera ett oerhört splittrat politiskt fält där korruption och politik i praktiken gått hand i hand sedan Sovjetunionens tid. Allt detta i ett land som dessutom befinner sig mitt i ett inbördeskrig som krävt över 3 000 liv. Petro Porosjenko uppmanade på valdagen väljarna att inte skämta bort valet: ”Det är viktigt att rösta förnuftigt, för ett val är inget skämt. Visst kan det vara roligt och lustigt en stund, men det vänds lätt till en plåga i framtiden”. Om Porosjenko hade varit förnuftets röst ska vi lämna osagt. Men den första frågan som vi väntar på att få ett svar på är helt enkelt vem politikern Volodymyr Zelenskij är och vad han egentligen vill.
Foto: ZUMA Press/Alamy Stock Photo
