Det är redan för sent att inleda arbetet med att rädda planeten, och dessutom går det inte att göra klimatradikal politik i det konsensusbaserade beslutsfattandet i EU. Men vi måste ändå göra det, säger Vänsterförbundets EU-valskandidat Mia Haglund.
EU-valet har förblivit något i skymundan för all uppståndelse kring riksdagsvalet i april och de därpå följande regeringsspekulationerna. För Mia Haglund har ändå fokus varit inställt på valet till EU-parlamentet, som går av stapeln 26.5, med förhandsröstning 15–21.5. Haglund ställde upp för Vänsterförbundet i riksdagsvalet 2015 och kommunalvalet 2017, båda gångerna med ett för Helsingfors hyfsat valresultat på över 700 röster. I år mognade beslutet i relativt god tid att hon inte skulle ställa sig till förfogande i riksdagsvalet. Orsaken var delvis pragmatisk, säger hon, Vänsterförbundet hade helt enkelt så många goda kandidater uppställda i Helsingfors att hennes medverkan inte kändes nödvändig. Men en annan orsak var att Haglund under de senaste åren haft mer nordiska och europeiska frågor i synfältet som generalsekreterare för Nordisk grön vänster, en sammanslutning av de ”radikala” vänsterpartierna i alla de nordiska länderna, samt Färöarna och Grönland.
– EU-valet ger en möjlighet att ta upp större framtidsfrågor i ett bredare tidsperspektiv. I riksdagsvalet inskränker sig diskussionernas tidsomfång för det mesta till riksdagens mandatperiod.
Flyktingfrågorna, klimatförändringen och till exempel arbetslivets förändring och kampen mot skatteflykt är enligt Haglund sådana EU-ämnen där det är möjligt att koppla in globala perspektiv, och som anknyter till fundamentala mänskliga rättigheter och förutsättningar.
Haglund har i två och ett halvt år jobbat som generalsekreterare på Nordisk grön vänster, och under den tiden har också sammanslutningens verksamhet fått ett mer globalt och europeiskt perspektiv: Numera har NGV bland annat en medarbetare i Bryssel. Det här är ett led i en bredare utveckling inom det nordiska samarbetet, som i allt högre grad förstärkts också på EU-nivå.
Hade Vf fel?
Vänsterförbundet framstår ibland som om det gjort en lång resa då det gäller den europeiska unionen. Inför folkomröstningen 1994 motsatte sig Vf att Finland skulle ansluta sig till EG, och partiet var också starkt kritiskt till ibruktagandet av den gemensamma valutan. I dag är det ofta just Vänstern som försvarar den europeiska gemenskapen och åberopar följandet av europeiska avtal och överenskommelser. Det finns få röster i partiet som efterlyser ett utträde ur unionen eller det gemensamma valutaområdet. En fingertoppskänsla ger vid handen att är den allmänna uppfattningen inom partiet är att EU i dagsläget är mer till nytta än skada för Finland. Hade Vänsterförbundet alltså fel tidigare?
– Det är intressant! Faktum är att Vänsterförbundet av alla de nordiska vänsterpartierna antagligen är det mest EU-vänliga, säger Haglund.
Att Vänsterförbundet haft ”fel” tidigare vill Haglund ändå inte medge. Dels beror den synbarliga åsiktsförskjutningen antagligen på att det berömda talesättet om tandkrämen och tuben spökar här. Till och med de mest EU-kritiska partierna har under de senaste åren vetat att ett utträde ur EU varit högst osannolikt, men det har varit populistiskt fördelaktigt att ändå komma med klatschiga timosoiniska uttalanden som ”Missä EU, siellä ongelma” (Där EU finns, där finns problemet). Men Haglund påpekar att trots att Vänsterförbundet inte är klassiskt ”EU-kritiskt”, betyder det inte att partiet inte är EU-kritiskt.
– EU grundades som ett fredssamarbete, och där har ju unionen faktiskt lyckats. Men att vi framhäver det europeiska samarbetet betyder inte att Vänsterförbundet skulle vara okritiskt mot EU, tvärtom är vi det partiet i Finland som är mest kritiskt till exempel till EU:s ekonomiska politik och de mekanismer som styr finanspolitiken.
EU-kritik ≠ populism
Det var ett pyrande missnöje med EU som ledde till Brexit-omröstningen i Storbritannien, och strax efter att leave-sidan segrade, började det spekuleras i att unionen hotade att smulas sönder – det talades om att länder som Italien och Grekland förberedde sig för utträde, och i Norden snackades det både om Swexit och Fixit. Men enligt Mia Haglund mattades exit-ivern snabbt av då det blev tydligt vilken omöjlig soppa britterna hade kokat sig själva i och med folkomröstningen. I dag, säger hon, är både finländarna och nordborna överlag mer positivt inställda till EU än före Brexit-omröstningen. Till och med Vänsterpartiet i Sverige, som traditionellt har varit en väldigt hård EU-kritiker, har mjukat upp sina ståndpunkter. Dels beror det här på att den fria rörligheten varit en så central del av Brexit–debatten, och både- vänsterpartier och liberala partier tvingas nu välja sida mellan dem som förespråkar ett öppet Europa, och ett med allt hårdare gränser och nationalism, ett som vi redan ser i länder som Ungern och Polen. Men:
– Det som man måste vara noga med är att man måste tillåtas att vara kritisk i EU-frågor utan att stämplas som populist. Men det är inte flyktingar som är problemet och det är inte de öppna gränsernas fel att arbetsplatserna försvinner. Problemen ligger i strukturer och styr-
instrument.
Worst case scenario för Brexit säger Haglund att är en så kallad hård Brexit utan avtal.
– Som ett exempel meddelade finska tullen att i fall av en hård Brexit utan avtal, kommer det att behövas 60 tjänster till för att klara av allt extra jobb som det tillför. Och det gäller alltså en myndighet i ett land, vilket säger något om hur stor sak det är fråga om. Det skulle krävas alldeles enorma insatser för att få det att fungera. Kaos blir det, det är helt klart.
Slopa konsensusprincipen!
Det är många stora frågor som ska lösas i Europa och världen och i slutändan är det mänsklighetens överlevnad som står på spel då klimatet värms upp. Haglund ser positiva tecken på att EU:s medlemsstater har börjat ta klimatkrisen på allvar. Men för att 1,5-gradersmålet ska nås krävs ett betydligt bredare och djupare samarbete mellan länderna, säger hon. Det krävs en gemensam finanspolitik och miljöpolitik, vilket antagligen skulle vara lättast att uppnå om unionen utvecklades mot en större federalism. Men större federalism medför också olika problem, och Haglund är inte säker på att det är rätt riktning att gå. Den allt starkare politiska nationalismen i EU sätter också käppar i hjulen både för planer på federalism och på mer gemensamma linjedragningar angående till exempel flyktingfrågor, finanspolitik och miljöpolitik. Och i och med att EU i mångt och mycket arbetar utgående från en konsensusprincip, är det svårt att driva igenom stora förändringar i ett splittrat politiskt fält. Mia Haglund är ändå optimistisk.
– Mycket har faktiskt gått framåt, och vi har sett ett större samarbete, till exempel angående arbetet mot skatteflykt och för klimatåtgärder. Det diskuteras nu också mycket inom den europeiska vänstern om en Green New Deal för Europa, med inspiration från USA.
Men en Green New Deal som verkligen skulle vara bindande kräver ett mått av vänsterpolitik som alla medlemsländer inte kommer att acceptera, och därför krävs inte bara enighet i miljöfrågor, utan en omstrukturering av hela unionens beslutsfattandeprocess.
– Det går inte att driva vänsterpolitik i EU så länge vi följer konsensusprincipen, säger Haglund.
Förstår jag dig rätt nu, att för att vi ska ha en chans att rädda klimatet, måste vi driva igenom en grundläggande reform av hela Europeiska unionens beslutsfattande, och det här måste göras inom de allra närmaste åren?
– Ja, exakt så, svarar Haglund med ett menande skratt.
Tror du att det är realistiskt att vi uppnår det?
– Vi måste!
Men med alla hinder, alla de krafter som motsätter sig en effektiv klimatpolitik, ett djupt samarbete- mellan de europeiska länderna och överlag ett samhälle där politiken styr marknaden, och inte tvärtom, krävs det en närmast heraklisk insats för att klimatförändringen ska stoppas vid 1,5 grader över jordens medeltemperatur under förindustriell tid. Risken för ett fullkomligt misslyckande är stor. Mia Haglund verkar ändå under intervjuns gång bergsäkert optimistisk på att konststycket kommer att lyckas.
Är du inte rädd för att arbetet mot klimatförändringen helt misslyckas?
– Jag är jätterädd för det.
Vad tror du skulle följa av ett misslyckande?
– Vi skulle få ett samhälle med starka nationella gränser, ökade samhällsklyftor, arbetslöshet och överlag en totalitär inriktning på samhällsklimatet. Jag ser det nog som en möjlighet att det är där vi hamnar, tyvärr, men det sporrar också till att arbeta för en lösning.
Inga åtgärder är för små
I dagens läge pågår ett sorts ställningskrig där olika aktörer skyfflar över klimatansvaret på varandra. Köttproducenterna pekar på flygindustrin, flygindustrin pekar på privatbilismen, privatbilisterna slänger- över bollen till Kina. Högern talar gärna om grön konsumtion och valfrihet medan många på vänsterkanten menar att etisk konsumtion är meningslös utan politiska åtgärder. Enligt Haglund finns egentligen bara- ett val: allt eller inget.
– Vi måste göra allt. Det finns inga undantag. Allt hjälper i det stora- hela,- och det blir åtminstone inte värre av att vi alla gör vad vi kan.
Haglund påpekar att klimataspekten måste tas i beaktande i alla politiska beslut, på alla nivåer.
– Det är också viktigt att minnas att tänka i mindre skala. Det finns kommuner och byar som i dag gör väldigt klimatsmart politik. I framtiden kommer energipolitiken också att bli mer splittrad, och det kommer att finnas möjlighet att göra riktigt stora beslut också på lägre beslutsfattarnivå.
För att klimatkrisen ska lösas behövs det att, om inte alla, så i varje fall den breda majoriteten är med på noterna, och medvetna om att det krävs en förändring på alla nivåer i samhället. Haglund beklagar att det i dag finns politiska partier som aktivt motarbetar klimatlösningar – ta till exempel Samlingspartiets kampanj för privatbilismen inför riksdagsvalet, eller Sannfinländarnas och Blå framtids envetna förlöjligande av klimataktivism. Det sorgliga är, enligt Haglund, att det egentligen inte finns ett enda parti i Finland som på riktigt skulle anse att det inte behövs förändring.
– Det handlar mer om branding och imagekampanjer.
Den här typen av identitetspolitik där klimatfrågor görs till en stridsfråga mellan olika, ibland helt fiktiva, samhällsgrupper är gemensam för radikalhögern globalt, menar Haglund.
– Man klamrar sig fast i en fiktiv bild av det förflutna, där alla har rätt till sin köttallrik, alla har rätt att köra sin bil.
Att det blivit en så skarp tudelning i de politiska lägren har klimat-aktivisterna delvis ändå sig själva att skylla för, säger Haglund. Det fanns en tid då klimatkativismen, också då det gäller vänsterns dito, hade en stark moralistisk ton med vilken individen skuldbelades.
– Det gäller att göra klart att både problemen och lösningarna ligger i systemet och politiken och inte på individnivå. Att moralisera är det bästa sättet att få människor emot sig.
I stället för att skapa en ”vi mot er”-anda är det enligt Haglund centralt att få med alla i samhället, på alla nivåer.
– Vi måste alla ändra på vårt sätt att leva, och den här förändringen måste komma via politiska beslut. N
Foto: Janne Wass
