Jag går i cirklar i det absolut absurda beträffande folks beteende på Facebook. Nyhetsvärdet är ju noll, det har redan ironiskt skaldats om FB i alla former som den kreativa människoarten lyckats komma på, men just därför förvånar det mig att det ännu finns seriösa ”Frukost-postare”; ägg, bacon, avocado, jordgubbar och kanske även en Bellini, click.
Eller ”Prestations-postare” som redogör för sin kroppsliga statistik under en löprunda. Eller duktighetsguruer som under en och samma söndag skidar en morgontur, bakar några kakor, städar huset, skriver färdigt en rapport, ordnar barnkalas åt 20 ungar, och självklart en Osso Bucco åt svärföräldrarna på kvällen, varefter dagen ännu avslutas med att checka in till flyget till Berlin på måndag morgon. Vad exakt är det man ska gilla här? Eller ska man kommentera: ”Duktiga du!”
Och på tal om Berlin, så har man allmänna klimatångestmänniskor, som ser noga till att checka in sig på flygfältet med den där lama bilden av Helsingfors Vanda flygfält på Google Maps, varendaste en jävla gång de åker flygplan. ”Berlin bound. Hei me lennetään taas!”
En annan intressant kategori med samvete är dessa uppkopplade soffpolitiker som finner extra mening med livet i valtider, amatörer som känner sig manade att berätta och analysera åt sin bubbla hur Finland röstade i riksdagsvalet. Har inte den som är intresserad redan lyssnat på sin Göran Djupsund? Till vad behöver jag nån Tom, Dick eller Harry på Facebook att försöka överträffa den talangfulla Djupsund?
Som försvar för soffpolitikerna med sin mobil i handen, så försöker de ju ändå föra nån sorts dialog på Facebook. Värre är alla dessa världens Knausgårdar som skriver långa noveller om sina liv, eller torftiga dagar och nätter, och i värsta fall hur onkel Göstas gikt urartar sig och hur Gammelmoster Greta brukade mjölka sin ko och hur ytterligt känslig skribenten är (vilken människa är inte känslig?).
Vilket i sin tur påminner mig om Facebookare, som antingen förlorat sin skam eller värdighet – eller både och, och i vilken ordning blir oftast oklart – och som i en och samma uppdatering upplyser att de blivit sparkade från jobbet, deras partner visat sig vara en bedragare, barnen är deprimerade, hunden har dött, mögel finns i huset, den förmånliga Volvon visar sig vara stöldgods från Viborg, kylskåpet gått sönder och dessutom härjar Norovirus i familjen.
Däremot uppskattar jag folk som tar en selfie när de lyckats klättra upp till Kilimanjaro. Eller om man blivit listad på Forbes. Eller en och annan selfie med sin ”hubby” om man firar nån sorts bröllopsdag. (I värre ljus står dock de äkta makarna som redigerar veckoslutets shoppinglista offentligt.)
Jag älskar kattvideor, hundvideor, elefantvideor och framförallt tigervideor. Gillar hysteriskt komiska memes eller korta filmer som folk delar. Ävenså roligt att följa med människor man inte sett på tjugo år, bara de beter sig väl med otroligt fina fotografier. Klagosånger är kategoriskt patetiska. Men för mycket positivism kan också vara pinsamt; ”Började dagen med en promenad med hunden. Så tillbaka till stranden efter en yoga stund före ett härligt morgondopp i vaken. Så sprang jag en kilometer, hem till en varm dusch. Så min definitiva sellerismoothie och hemlagade muffinsar! På riktigt! Ni måste se till att början på dagen är god, så blir resten av dagen ännu bättre! Hashtag Love my life!”
Den presumtiva läsaren kan ju undra vad fan jag gör på Facebook om jag tycks irritera mig så mycket på forumet. Svaret är enkelt. Jag är nyfiken. Jag studerade sociologi som största biämne. Från mitt perspektiv är Facebook det mest sociologiskt spännande jag nånsin sett. Och så finner jag väl det roligt att irriteras på ett kittlande sätt, på liknande sätt som äckligt irriterande popmusik får en att vilja lyssna på den. Och så är det ganska intressant att se vilka av ens bekanta tycks dra kalsarikännit på en random tisdag.
Och klart är det väl att jag också irriterar sansen på folk. Jag postar bara bilder av roliga upplevelser, som resor, kulturevenemang, Borgbacken och Cirkus. Vilket brukar irritera framförallt ”Text-talebaner”, som tycker att bilder är tabu på FB, de vill ha texter, nämligen. Alltför mycket ironi har jag lagt av med, för folk tycks sist och slutligen tolka allt de ser och läser där på en totalt autistisk nivå.
Jag skulle ju självklart vilja göra som internetaristokratin redan gjort. Logga ut. Tänk Britannica Analytica. Det är ju egentligen total stupiditet att delta i utvecklandet av världens största Big Brother. Men jag är en nyfiken, alltför nyfiken, FB-hora.
