SWIFT-imperialismens eldprov

av Jan Otto Andersson

Alla som gjort en internationell betalning har stött på SWIFT. Det är genom SWIFT som bankerna gör internationella transaktioner med varandra. Systemet upprätthålls av tio centralbanker, men kontrollen av penningströmmarna sker på basen av nationell lagstiftning. USA  har använt denna möjlighet för att stoppa transaktioner med banker, företag och personer i länder vars styren man ogillar. Eftersom banker och företag utanför USA är beroende av möjligheten att handla med dollar, och kan ställas till svars för sina göranden inför domstol i USA, kan också de tvingas tillämpa sanktioner som USA beslutat om.

Om något bör inkluderas i begreppet ”hybrid­krigföring” så är det USA:s användning av SWIFT-systemet för att komma åt stater, företag och personer som de utsett till skurkar eller terrorister.

Då Förenta staterna återinförde strängast möjliga sanktioner mot Iran, tvingades också bankerna i Europa att följa efter. I bland annat Tyskland opponerade man sig och började till och med undersöka möjligheten att införa ett parallellt betalningssystem. Ryssland och Kina gör vad de kan för att inte bli påtvingade USA:s regelsystem för vem man får handla med. Det kan vara en orsak till att kryptovalutor tidvis har blivit förvånansvärt populära.

Det mest aktuella exemplet på SWIFT-imperialismen är Venezuela. Det kan visa sig vara ett eldprov för hela systemet.

Första gången jag fäste mig vid Venezuela var för över tjugo år sedan, då jag studerade lite lyckostatistik. Man mäter ju inte bara medeltalet för livstillfredsställelsen i olika länder, utan också spridningen inom länderna. Venezuela hade då den största spridningen i världen. Det fanns en hel del uppenbart lyckliga, men också många som uppgav sig vara olyckliga. Inkomstfördelningen var ytterst skev. Landets inkomster kom nästan helt från oljeexporten. Det USA-styrda bolaget delade med sig av oljeintäkterna endast till sina venezuelanska kompanjoner. Det beräknades att Venezuela satt på världens största oljetillgångar, så det var viktigt att ha kontrollen även över framtida utvinningar.

USA såg till att Venezuela inte kunde uppföra egna oljeraffinaderier, och därmed förbli beroende av de USA-kontrollerade raffinaderierna på Trinidad och USA:s golfkust. Dessutom sattes oljeresurserna och annan statsegendom i pant för lån som amerikanska banker beviljade. Inga oljepengar skulle användas för de fattiga. Enligt ekonomen Michael Hudson var det ”oligarkins arroganta vägran att dela med sig av förmögenheten, eller rentav att göra Venezuela mer självförsörjande i fråga om livsförnödenheter, som gjorde att valet av Chavez blev det naturliga utfallet.” Hugo Chavez, ledare för det nationalistiska partiet ”Femte republikanska rörelsen”, valdes till president med stor majoritet 1998. Han omvaldes och drev igenom en ny konstitution år 2000.

Chavez försökte bygga ut landets infrastruktur, satsa på skolor, hälsovård och sysselsättning. Han försökte överta kontrollen av oljebolaget, men lyckades bara delvis. Han misslyckades också med att stoppa kapitalflykten som de rika givetvis satte igång. Från första början utsattes regeringen för ”smutsiga trick” från USA:s sida. I april 2002 störtades Chavez tillfälligt i en CIA-stödd statskupp. Efter massdemonstrationer lyckades han återfå makten. Aktiekurserna som hade rusat i höjden efter kuppen sjönk som en sten.

Det är ingen tvekan om att Chavez och den sittande presidenten Nicolás Maduro gjort sig skyldiga till allvarliga politiska blundrar och auktoritära försök att styra bland annat massmedia, men de har egentligen aldrig haft en chans att genomföra sina reformer utan att bli utsatta för skamlösa sanktioner. Precis som Salvador Allendes styre i Chile krossades ekonomiskt genom sabotage av olika slag, utsattes Venezuela för en ekonomisk krigsföring som småningom destabiliserade hela samhället. Landets tillgångar – deponerade i amerikanska banker – frystes, vilket gjorde det omöjligt att betala utlandsskulderna. USA har sett till att Venezuela inte kan få betalt för sin olja och inte kan använda sina guld- och valutareserver. Stater, företag och rederier som gör affärer med Venezuela hotas av repressalier. Eftersom Kuba och Nicaragua har stött Maduro har sanktionerna skärpts också mot dem. Amerikanerna kräver att bland annat Mexiko, EU och Kanada ska ta del i sanktionerna.

The New York Times rapporterade nyligen (17.4) att USA nu försöker strypa alla internationella transaktioner med den venzualanska staten. ”This sanction is saying, ’You deal with the Venezuelan Central Bank, we are going to come after you’” säger en av oljebolaget Chevrons chefer.

Det ekonomiska kaos, den superinflation och brist på förnödenheter, som drivit venezuelanerna till desperation, kan givetvis skyllas på landets ledning. Huvudskulden faller ändå på USA och den lokala oligarkin. Sedan Chavez försökte överta kontrollen av oljeproduktionen, lierade sig med Kuba och blev en vitriol­drypande kritker av USA-imperialismen, gjorde de vad som stod i deras makt för att klämma åt honom. Maduro har visat sig vara ett ännu lättare byte.

Den enda chans Maduro har är att få så många andra länder att kringgå SWIFT-systemet att det hotar USA:s förmåga att kontrollera de internationella betalningstransaktionerna. Nu vet alla – såväl vänner som fiender – att de när som helst kan drabbas av finansiell uteslutning om de misshagar Förenta Staterna. Det kan knappast ens USA:s allierade känna sig bekväma med. Åtminstone Kina och Ryssland kan erbjuda ett alternativt clearingsystem. EU har sedan Trumps vägran att följa Iran-avtalet undersökt möjligheterna att hitta lösningar för att skydda sina företag från repressalier. Venezuela-krisen visar också att man inte kan lita på att depositioner i amerikanska banker är tryggade. Det skadar på sikt dollarns dominerande ställning i världsekonomin. Det är möjligt att Trump har överspelat sin hand.

Maduro kan bita sig fast vid makten med stöd av Kina, Ryssland, Iran och Kuba, men risken att Trump beslutar att  intervenera också militärt är överhängande. ”Why can’t the U.S. simply invade the troubled country?” lär han ha frågat i augusti 2018. Han har ett starkt stöd för en invasion bland sina mer krigslystna medarbetare: utrikesministern Mike Pompeo,­ säkerhetsrådgivaren John Bolton och den från bland annat Iran-Contra-skandalen ökände, numera Venezuela-ansvarige, Elliot Abrams. Det vore ju ett sätt att rikta intresset från den fortsatta inrikeskampen om Mueller-undersökningen. Världen har redan för många ’failed states’ (sönderfallna stater) som följd av ogenomtänkta(?) amerikanska interventioner. Det har inte hjälpt USA att bli ’great again’. Tvärtom.

2 kommentarer

Thomas C. Berrian 30 maj, 2019 - 18:33

Det här är ju också intressant i frågan om ”det kontantlösa samhället” som folk till både höger och vänster ibland framhåller som något positivt. Hur otroligt utelämnade vi blir och hur mycket de facto makt vi i så fall ger bankerna/staten (vilka sedan länge i praktiken är sammansmälta). Det kan verka lockande att kunna komma åt svarta löner och diverse brottslighet med att ta bort kontanterna, men frågan är vart det leder på sikt.

Reply
Trygve Söderling 9 juni, 2019 - 01:51

Viktig poäng om hybridkrigföring. Vore fruktbar aspekt på flera fenomen vi har nu, t.ex. Huawei-konflikten. Kina anklagas för spionage via telefoner samtidigt som vi tack vare Snowden vet att uSA spionerar hur mycket som helst via motsvarande teknologier. Något för J-O A att utveckla i en artikelserie?

Reply

Lämna en kommentar