Kataloniens separatism överröstade Colaus progressiva politik

av Christin Sandberg

I Katalonien hamnade den municipalistiska rörelsen i skuggan av den politiska krisen kring självständighetsförklaringen. I fullmäktigevalet den 26 maj förlorade den progressiva sittande borgmästaren Ada Colau med knapp marginal mot det separatistiska partiet ERC. Ny Tid besökte staden för att se resultaten av Colaus borgmästarperiod.

Barcelonas första kvinnliga borgmästare Ada Colau har kallats ”världens mest radikala borgmästare”. Colau, som startade sin politiska karriär inom den lokala gräsrotsaktivismen, drev som borgmästare en stark linje för lokalt beslutsfattande och progressiv politik.

Men i valet till Barcelonas stadsfullmäktige den 26 maj, som arrangerades samtidigt som regionalvalen i Spaniens tolv autonoma regioner och EU-valet, förlorade Ada Colaus parti Barcelona en Comú (Gemensamt Barcelona) knappt mot Kataloniens republikanska vänster (ERC) som driver Kataloniens självständighet. Efter fyra år som borgmästare tvingas Colau stiga åt sidan då hennes politiska program som fokuserat på feminism, direktdemokrati och invånarnas behov överröstades av den regionala separatistiska strävan.

– Vårt intresse är att göra politik och staden är vårt projekt, sade Colau i en kommentar på valnatten och sände därmed en signal till sina motståndare om att hennes intresse var den praktiska politiken, inte att positionera sig i det nationella politiska spelet kring Kataloniens självständighet.

Ada Colau stödde folkomröstningen om Kataloniens självständighet den 1 oktober 2017, men motsatte sig däremot den ensidiga självständighetsförklaring som röstades igenom av det katalanska parlamentet och dess president Carles Puigdemont den 27 oktober 2017.

Det accepterade inte centralregeringen i Madrid, som ogiltigförklarade självständighetsförklaringen. Samma dag lät Spaniens premiärminister avsätta regionpresident Puigdemont och hans regering, upplöste regionparlamentet och tog kortvarigt över regionstyret, samt grep en rad prominenta separatistledare. En av dem var den regionens dåvarande vice president Oriol Junqueras, som står åtalad för uppror, uppvigling och misshushållning av allmänna medel. Men Junqueras, som valdes in i EU-parlamentet den 26 maj, släpptes i samband med det temporärt för registrering. Puigdemont lyckades fly och befinner sig idag i exil i Bryssel.

Barcelonas progressiva program hamnade fullkomligt i skuggan av den politiska krisen kring Kataloniens självständighetsförklaring, men trots det har Colaus stadsledning lyckats göra mycket med små resurser. Stadens politik har fokuserat på att åtgärda barnfattigdom, bostadsbrist, problem i åldringsvård, kvinnors utsatthet, samt reglering av turismen, miljöfrågor och stadsplanering ugtående från kvinnors och barns perspektiv.

Aktivism för bostäder

Colau har sina politiska rötter i gatans aktivism och var med om att grunda medborgarrörelsen Plataforma de Afectados por la Hipotecas (PAH), som bildades i Barcelona efter finanskrisen 2008 då tusentals människor vräktes eller hotades av vräkning då de inte längre kunde betala sina bostadslån. Organisationen försvarade folks rätt till bostad och räddade många från tvångsvräkningar, samtidigt som nationella regeringar i första hand fokuserade på att hjälpa bankerna.

En tisdag kväll besöker jag PAH:s lokal, där ett femtiotal personer är samlade. En lista går runt för underskrifter till medborgarinitiativet Housing for All, som på EU-nivå driver frågan att ett hem är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara.

– I stort sett varje dag av året finns det vräkningar inplanerade, och vår uppgift är att stoppa dem, säger Santi- Mas de Xaxas som leder mötet på PAH.

På en tavla bredvid honom står tiderna och adresserna för veckans vräkningar. De närvarande organiserar sig så att någon från PAH helt säkert finns närvarande vid varje tillfälle. I Barcelona är bostadsfrågan brännande eftersom staden i fjol tog emot över 15 miljoner turister.

– Att många lägenheter och hela byggnader hyrs ut till turister bidrar till problemen, men det är inte orsaken till vår svåra bostadssituation. Det grundläggande problemet är att nästan alla bostäder är föremål för spekulation. Under många år fanns det ingen kommunal bostadspolitik överhuvudtaget, säger Santi Mas de Xaxas.

Som borgmästare införde Ada Colau en regel om att 30 procent av bostäderna i nybyggen måste ställas till förfogande för socialt utsatta grupper.

En av dem som befinner sig på mötet hos PAH är Isabel Cuevas Peña. För några år sedan hade Cuevas Peña hyrt en lägenhet där hon skulle bo med sin dotter. När kontraktet var undertecknat flyttade de in. Men inom kort knackade polisen på dörren. Det som hon trodde var ett korrekt hyreskontrakt visade sig vara en bluff, lägenheten hade ockuperats och sedan hyrts ut svart till henne. Uthyraren hade inkasserat hyran och försvunnit.

– Jag hittade hit när jag själv hamnade i svårigheter och nu vill jag hjälpa andra. Hos PAH får folk hjälp att själva lösa situationen,  många som har varit i samma sits delar med sig av information, ger stöd och berättar om lagar, säger hon.

Vissa för, andra emot

Ett par veckor före valet håller Ada Colau ett torgmöte i bostadskvarteret Poble Sec strax utanför centrum. Utgångspunkten för arbetet med valkampanjen och borgmästarskapet är att möta folk på gatan. Det märks att Colau känner sig hemma i den här miljön.

– Vi prioriterar kampen mot ojämlikhet i samhället, spekulation i bostäder och miljöförstöring. Nu är jag här för att höra vad ni har att säga.

I Poble Sec är det främst säkerhetssituationen som oroar meningsmotståndarna.

– Jag har haft min bar här vid torget i 35 år och det har bara blivit osäkrare, säger Loli Balboa som serverar öl till gästerna.

Enligt henne och flera andra har Colau gjort alldeles för lite för att komma tillrätta med ficktjuvar, rån och ockuperade lägenheter som används för knarkdistribution. Colaus svar är att social rättvisa är nyckeln till att lösa de problemen.

Raquel Ruiz Diaz, musikjournalist och tidigare hotellarbetare, som kommit för att lyssna på Ada Colau under torgmötet i Poble Sec tycker att hon representerar hopp. Hon menar att Colaus styrka är just att hon kommer från de sociala rörelserna och har närhet till och är trogen människorna som bor i staden. Närheten till de mest utsatta i samhället har gjort att Colau har undvikit åtgärder som kriminaliserar människor som lever i marginalerna, till exempel migranter och de ambulerande gatuförsäljarna som finns i staden. Det har också fått några av åhörarna på torget att vända sig mot henne.

– Hur ska vi småhandlare kunna konkurrera med de illegala gatuförsäljare som rör sig över staden? frågar en köpman i publiken.

Han får i sin tur svar på tal av en man utklädd till clown.

– Gatuförsäljarna försöker bara överleva precis som jag har gjort genom att arbeta på gatan i femton år. Jag träffar barn varenda dag och det jag efterlyser är lokaler för barn och ungdomar i kvarteret, så de slipper dra omkring på gatorna där risken är större att de råkar i problem, säger clownen.

Vård och lokal organisation

Ada Colaus sätt att göra politik brukar kallas municipalism. Det är en politisk organisation baserad på lokalstyre som utgår från att invånarna organiseras på kvartersnivå i en slags direktdemokrati, som alternativ till ett centraliserat beslutsfattande. Tillsammans med städer som Amsterdam, Berlin och Neapel ingår Barcelona även i ett erfarenhetsutbyte kring municipalism som går under namnet Fearless cities, orädda städer.

Allmännyttan står i centrum för municipalismen, som växte fram som en alternativ politik till de senaste decenniernas ekonomiska kriser och åtstramningar framför allt i södra Europa.

I Barcelona blev till exempel situationen inom åldringsvården akut, och inom den sektorn tog Colaus styre ett helhetsgrepp som bland annat resulterade i ”Barcelona cuida”, ett nyöppnat center för omvårdnad. Centret är en samlingsplats för alla frågor som gäller omvårdnad, som betjänar alla från anhöriga till alzheimerpatienter till personer som letar efter arbete inom hemvård, eller migrantkvinnor som arbetar som hemvårdare och behöver hjälp med en svår arbetssituation, berättar Nieves- Ávila, samordnare på centret. Hon visar mig runt i de nyrenoverade lokalerna ett stenkast från det katalanska parlamentet.

Laia Ortiz, ansvarig för sociala rättigheter i stadshuset berättar om alla insatser som gjorts för att ta hand om stadens äldre. Det är en imponerande lista med insatser och åtgärder för att ingen lämnas ensam och att alla får sina behov tillgodosedda, både de äldre och vårdarna. Genom grannsamverkan har de utarbetat ett slags informellt kontrollsystem.

– Om en äldre kvinna som brukar köpa bröd i samma bageri varje dag helt plötsligt inte dyker upp, då ska en varningsklocka ringa och bagaren direkt försöka kontakta kvinnan för att se hur det står till, säger Ortiz.

Feminism i praktiken

Därtill omsatte Colau feminismen i praktiken, som en princip som genomsyrar allt arbete i stadshuset.

– Vi trodde inte att vi kunde vinna valet 2015, men när vi gjorde det instiftade vi omedelbart ett borgarråd med ansvar för feminism och hbtq-frågor. Det var revolutionerande, säger Laura Pérez som har suttit på den posten.

Den stora utmaningen har enligt Pérez varit att få feminismen att genomsyra hela arbetet från budgeten, upphandlingar och skatter till små förbättringar i stadsmiljön.

– Att göra feministisk politik handlar även om att satsa pengar och investera, säger hon.

Det handlar också om att engagera stadens kvinnliga invånare i att beskriva de svårigheter som vardagslivet innebär och att delta i att bestämma om vilka förändringar som behövs för att förbättra livssituationen och bostadsmiljön.

– Om vi ska rusta upp ett kvarter får kvinnor i området gå igenom invånarnas behov tillsammans med byggteknikerna. Det kan handla om att en gata behöver breddas där barnens skolväg går eller att det behövs en gatlykta på en vägstump där ingen annars vågar gå efter mörkrets inbrott, säger Laura Pérez.

Staden har även fördubblat resurserna till kvinnor som utsätts för våld och ökat antalet lägenheter till kvinnor som tagit sig ur en våldsam relation, så att de kan slussas ut från skyddade boenden.

Pérez beskriver hur de från stadens sida aktivt har arbetat med att söka upp kvinnor med ursprung i Kina och Pakistan, som är stora men osynliggjorda grupper, för att bättre förstå hur staden kan bli mer inkluderande från deras perspektiv. Arbetet i stadshuset backas upp av en stor feministisk rörelse med mycket sakkunskap.

I staden finns även en lång historia av kamp för hbtq-personers rättigheter. I början av året invigdes ett efterlängtat hbtq-centrum på tusen kvadratmeter.

– Hit kommer skolor för informationsföreläsningar, queerföräldrar för att dela erfarenheter och umgås och många föreningar för att hålla i aktiviteter, säger Andreu Agustin som ansvarar för centret.

Centret har stora och ljusa lokaler som lämpar sig utmärkt för föreläsningar och utställningar. I en sal ställer de i ordning ett arkiv.

– Hit är alla som är intresserade av stadens historiska kamp för hbtq-personers rättigheter välkomna, säger Agustin.

Även Colau har varit öppen med sin bisexualitet för att synliggöra och visa sitt stöd för hbtq-personer.

Splittring i Katalonien

Men självständighetsfrågan kvarstår, och dominerar nu politiken framom det mer jordnära arbetet för invånarnas välfärd.

– Situationen har skapat ett djupt trauma som ingen vill prata om eller kännas vid här i Katalonien, säger Amada Santos, redaktör för nättidningen La Independent.

Trots att folkomröstningen 2017 visade en tydlig majoritet för självständighet var valdeltagandet lågt och hela processen kaotisk, enligt Santos är det fel att tro att en majoritet av katalanerna vill se ett självständigt Katalonien. Men hon beskriver situationen som så inflammerad att den har fått familjer att splittras och livslånga vänskaper att gå sönder.

– Jag har väninnor sedan femtio år tillbaka som jag knappt kan prata med längre. Här handlar det om att vara för eller mot självständighetsförklaringen, säger Santos, som själv snarare känner sig som en EU-medborgare än brinner för någon av dessa två poler.

Men som Santos förutspått blev det just denna fråga som avgjorde valet för Ada Colau. Hon förlorade med bara 0,6 procentenheter mot Kataloniens republikanska vänsters kandidat Ernest Maragall, som vill se ett självständigt Katalonien.

I Bryssel har den landsflyktige Carles Puigdemont lyckats samla stöd för sin sak och sin kampanj, trots att han bara för ett par år sedan under kampen för katalansk självständighet uttryckte öppen avsky mot EU. I Madrid har det varit tyst, och Spaniens centralregering har valt att inte gå i fortsatt polemik med Puigdemont sedan han lämnade landet.

Det är ännu inte klart om Colau kommer att avgå från ledningen av Barcelona en Comú. N

Foto Christin Sandberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.