När jag skriver detta sjunger studenterna om en ljusnande framtid.
På jakt efter bekräftelse på deras optimism deltog jag nyligen i den nordiska scenkonstbiennalen i Sundsvall och Härnösand. Teatern skall ju utspelas på de bräder som föreställa världen. Jag såg flera bra föreställningar, men ingen som sade något om framtiden.
Avslutningsfesten skulle börja klockan 21 och komma i gång långt senare med högljudd musik, drinkar och dans. Som åttiplussare hade jag ingenting där att hämta. Istället botaniserade jag i hotellets bibliotek av gratisböcker. Avlagd litteratur har ju ersatt luft, vatten och jord som det som ekonomerna tidigare kallade för ”fri nyttighet”.
Det mesta var pocketböcker med nordic crime. Men så såg jag Stäppvargen av Herman Hesse. Tidigare läst, men en favorit värd en repris. Medan ungdomarna minglade hade jag läst halva boken. På flyget hem fortsatte jag. Min svenska bänkkamrat kommenterade: jävla bra bok. Jag svarade med att den tål att läsas om vart tjugonde år, och ljög att det för mig var fjärde gången.
Av allt vad Hesse hade att säga 1927 fastnar jag i ett par plock med relevans ännu i dag.
”Man skulle, kanske till och med rätt snart, upptäcka att vi ständigt är kringflutna av bilder och händelser, inte bara sådana som hör hemma i nuet och omkring oss … utan att alla händelser i alla tider på samma sätt finns till nu, inregistrerade på något sätt … med eller utan tråd”.
Det var 80 år före internet.
Hesse tyckte att denna teknik, liksom tidigare radion, ”endast skulle tjäna till att låta människan fly än längre bort från sig själv och sina verkliga mål och omge sig med med ett allt tätare nät (!) av förströelser och onyttig verksamhet”.
Tanken går också till hur Goebbels skulle utnyttja radion och filmen för politisk verksamhet och hur den kommunikation Hesse förutspådde i dag används för påverkan och för att tjäna pengar.
Hesse var inte ensam om sina tankar. I Mannen utan egenskaper från 1933 lät Robert Musil sin romanhjälte Ulrich säga att människan i allt som angår de högre tingen ”beter sig på ett sätt som är mera gammalmodigt än hennes maskiner”. Också vår egen Georg Henrik von Wright skriver 50 år senare att människan i sin vanmakt går allt längre i sina försök att lösa mänskliga problem med tekniska metoder. Men, skriver han, det finns en maktfaktor som människan inte kan behärska:
”Denna makt är naturen. En på sina tillgångar uttömd, förhärjad jord, en förgiftad atmosfär och döda hav och floder erbjuder inga förutsättningar för ett mänskligt liv”.
Den kristna skapelseberättelsen om kunskapens träd framstår som en profetisk parabel. Adam borde också ha ätit av frukten på kärlekens träd. Tekniken är den spade med vilken mänskligheten urholkar naturen – och gräver sin egen grav.
Enligt Hesse finns det männisor – de flesta av dem konstnärer – som fått den förskräckliga tanken ”att hela människolivet kanske är ett svårt misstag, ett urmoderns brådstörtade missfall, ett vilt, grymt felslaget försök av naturen”.
Så långt går ingen av de dramatiska konstnärer som deltar i den nordiska Scenkonstbiennalen. Jag hoppas att de inte är blinda.
Riktigt trevlig sommar!
