Etikettarkiv: Människan

Portugisisk fado

Julia Knežević
Julia Knezevic.
Fernando Pessoa, Orons bok, föreslog min vän åt mig när jag letade efter självhatande män i modern litteratur. Trots att jag i Portsmouth 1999 köpte Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål – som ju slagfärdigt inleds med ”Jag är en sjuk man, en elak man, en frånstötande man. Jag tror att det är en leversjukdom jag har.” – läste jag den först i våras. Kort därefter läste jag pånytt den av Dostojevskij inspirerade Sartres Äcklet, där han i sitt existentiella hat mot allt och alla och sig själv till och med avvisar självmordet som meningslöst, överflödigt: ”Jag hade några obestämda tankar på att begå självmord, för att åtminstone förinta en av dessa överflödiga existenser. Men till och med min egen död skulle ha varit överflödig.”

I Orons bok, som i min engelska version heter The Book of Disquiet, möter läsaren också en inåtvänd enstöring, som likt Dostojevskijs och Sartres huvudpersoner föraktar mänskligheten och förpassar sina medmänniskor till en oädel klass av stupida imbeciller (emedan de själva givetvis skattar sig som intelligensens högsta produkt), för att i nästa paragraf framhäva sin oduglighet som människa. ”In a moment of enlightenment, I realized that I’m nobody, absolutely nobody”, skriver Pessoas heteronym Bernardo Soares.

Livro do desassossego por Bernardo Soares utkom 1982, fyrtiosju år efter Pessoas död. Hans renommé som en av Europas främsta modernister är strikt postum. Ett besynnerligt bidrag till modernismen är Pessoas myntande av heteronym som ett litterärt begrepp, som inte ska blandas ihop med det lingvistiska begreppet heteronym som avser ord som banan (i form av Guds version av fast food) och banan (på vilken racerbilar kör). Pessoas in alles sjuttiotvå heteronymer är alltså inga meningslösa pseudonymer, utan de har alla en egen biografi, personlighet och litterär stil. Fernando Pessoa (1888–1935) lär dessutom ska ha sett sig som ett medium, som tidsenligt sysslade med automatisk skrift. Och ibland när han stod framför spegeln såg han en annan man än sig själv! Som engagerad astrolog gjorde Pessoa också detaljerade personliga horoskop för sina käraste heteronymer.

Bernardo Soares, författaren till Orons bok, upplevdes snarast som en semi-heteronym av Pessoa eftersom han ansåg Soares likna honom själv mest, som blott en ”mutilation” av hans egen personlighet. Upprepade gånger reflekterar också Soares kring sitt egna persongalleri: ”I created various personalities within myself … I am the living stage across which various actors pass acting out different plays”.

Från första till sista sidan består Soares livsverk av en fragmentarisk dagbok med filosofiska funderingar, vars arrangemang för publicering vilar på akademikers informerade gissningar. Att det handlar om storartad, nästan pompös, poesi står klart. Men i längden passiveras jag av läsningen då ljuset över Lissabons gator och hustak ständigt begåvas med hela spektrets färger. Och jag blir uttråkad av att om och om igen få läsa att han tänker, känner och drömmer, varefter han klagar på att han varken tänker, känner eller drömmer.  Soares avslöjar också alltför ofta sin förälskelse i litterära effektsökerier som ”Everything is us and we are everything, but what is the point if everything is nothing”. Eller ”I am me again, exactly as I am not.”

Litterärt grottmåleri. Människan är ännu en ytterst dålig skribent som trevar i grottmörker efter sätt att utrycka sig i skrift. Och dunkelt är resultatet också.

Orons bok framträder en man som inte vill bli förstådd av sina medmänniskor (”to be understood is akin to prostituting oneself”) och därför gömmer sig bakom en fasad av falsk normalitet. I stället för att i det verkliga livet känna kärlek föredrar han att blott drömma om den. Att älska innebär alltid också att förlora. Vår drömmare är en särdeles dålig förlorare. Likaså drömmer han hellre om att insupa nya landskap, snarare än att ge sig ut på riktiga odysséer. Han är lyckligare när han sitter ensam i sin kammare och där elokvent konverserar med fantasivänner, än ute på krog med andra lissaboniter (symptomatiskt nog står det också i förordet att Pessoa var en dedikerad men diskret alkoholist).

Den besynnerliga mannen i Orons bok är en utpräglad nihilist som dock är övertygad om den Första Rörarens existens. Och liksom jag fullständigt delar den övertygelsen håller jag också med om tesen att det krävs en fenomenal intelligens för att drabbas av ångest en regnig dag! Scouter är domnade människor i sitt förhållande till dassigt väder…

Men det som inger mig mest kuslig oro med denna oroliga bok är upphaussandet av drömmeri på det levda livets bekostnad. Och det slår mig plötsligt att inom en snar framtid kommer vi också att låsa in oss i vår kammare och semestra i vårt vardagsrum med Virtual Reality Headsets på huvudet. Ingen idé att slösa riktiga pengar på en resa till Bahamas, med riktiga baksmällor som konsekvens av för många riktiga Bahama Mamas. Ingen idé att riskera brutna ben i Alperna eller uppkomsten av isterbuk efter kopiösa mängder fondue. Ingen idé med att visa riktig disrespekt för att man på riktigt försöker klättra uppför Uluru längs en helig Dreamtime track (vilket tack och lov på riktigt kommer att totalförbjudas år 2019). En obeskrivbar dag gör vi alla ännu en månvandring, i stället för att ta en riktig aftonpromenad längs stranden.

Fast med risk att låta som en konservativ bakåtsträvare ser jag inte alls fram emot den dagen. För som Albert Camus – ännu en manlig, intellektuell outsider – skriver i Myten om Sisyfos så ”är det frågan om att leva”.

Julia Knežević
är doktorand

Betraktare och brukare – om vår syn på människan och naturen

En rörelse i ögonvrån får mig att vrida på huvudet.

Jag ser ett par svarta pepparkorn till ögon och en nätt trekantig näbb i det runda vita fågelhuvudet. En halv sekund senare flyger stjärtmesen förbi rakt framför näsan, på bara några centimeters håll. Den är så nära att jag uppfattar vingfladdret. Jag följer den med blicken när den drar ut över den snötäckta sankängen och landar i en liten buske där ett par andra långstjärtade dunbollar redan sitter.

Det är inte ofta man får uppleva en fågel på så nära håll. Orsaken var säkert att jag hade stått stilla en stund, jag hoppades fota några stjärtmesar som höll till ett stycke längre fram på spången. Några användbara bilder blev det inte, men väl en liten minnesskärva av ett sekundsnabbt fågelmöte den där gråa februarimorgonen i Hjälstaviken norr om Stockholm. Egentligen hade jag åkt dit för att leta skäggmes – som namnet till trots inte är några mesar utan närmast släkt med papegojor – i vassdjungeln i södra delen av viken. Skäggmesarna var inte samarbetsvilliga den här morgonen, men det gjorde inte så mycket. Det oväntade mötet med de charmiga små stjärtmesarna var ingen dålig kompensation.

Fågelskådning handlar i hög grad om just oväntade möten. Om det är något jag lärt mig efter många års umgänge med fåglar är att de är duktiga på att överraska. Det gäller framför allt att vara uppmärksam, skarpögd och ha tålamod – ibland låter fåglarna en vänta. Man ska inte glömma bort att lyssna. Fåglar är talföra djur och brukar ofta avisera sin ankomst med allehanda läten.

Betraktare” och ”brukare” är begrepp som ibland används för att skilja mellan två olika förhållningssätt till naturen. Att fågelskådare utgör själva urtypen för den förra kategorin behöver knappast sägas. Jägare betraktar gärna sig själva som stolta brukare av naturen – i själva verket är det just i jaktanknutna medier som distinktionen betraktare-brukare oftast verkar förekomma. Mot de kunniga och naturlevande brukarna ställs betraktarna, ofta stadsbor som i allmänhet är okunniga och hämtar sin syn på naturen från Disney och National Geographic Channel i tv.

Naturdebatten är sedan länge hårt polariserad. Man behöver bara skrapa alldeles lätt på ytan så blottläggs genast konflikten mellan stad och land.

Krocken mellan synsätten blir ofta kraftig. Antropocentrismen säger att människan är unik som art, ”skapelsens krona”. Enligt bibeln skapade Gud människorna till sin avbild och sade åt dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”

Det råder knappast något tvivel om att människan mycket samvetsgrant uppfyllt Guds maning att föröka sig och uppfylla jorden. Den kontroversiella djupekologen Pentti Linkola har rätt när han säger att vi är för många människor här på jorden. Vår arts unika framgång har lett till att planetens ekosystem och klimat hotas. Den sjätte massutrotningen av arter i planetens historia pågår redan och det är vi som orsakar den. Det relativt stabila klimat som gynnat framväxten av den mänskliga civilisationen hotas nu av snabba förändringar till följd av våra utsläpp av växthusgaser, som i sin tur beror på en ohejdad användning av fossila bränslen.

Ingen art har påverkat sin livsmiljö så grundligt som Homo sapiens. Med yxa och plog har vi dramatiskt och oåterkalleligt förändrat jordytan. Urskogen Białowieźa i Polen är en påminnelse om detta. Białowieźa är en av de sista resterna av de majestätiska skogarna som en gång täckte stora delar av den europeiska kontinenten och som började huggas ut redan under romartiden. När den polska högerregeringen nu i trots mot EU tillåter avverkning i Białowieźa är det inte bara ett nationellt naturarv man medvetet och kortsiktigt förstör, att skogen bevaras är – eller borde vara – en europeisk angelägenhet.

Idén att naturen alltid är underordnad den överlägsna människan, att dess resurser står till vårt förfogande, är sedan generationer djupt inbränd i vårt medvetande. Den uppstod antagligen först i och med övergången från en jägar-samlarkultur till jordbruk. Jägare och samlare lever i naturen, som den svenska författaren Lasse Berg visar i sin trilogi om människorna i Kalahariöknen; jordbrukaren underkuvar och manipulerar naturen. Vi tämjde vilda djur och förädlade växter för att tjäna oss, systematiskt tvingade vi undan det vilda för att bereda plats för våra odlingsmarker. Jordbrukaren befinner sig i ett lågintensivt, evigt krig mot naturen – det kan varje hemmaodlare som rivit ogräs i sina rabatter vittna om. Vi kommer aldrig att segra i det här kriget. Förr eller senare tvingas vi ge upp. Naturen återerövrar förlorad mark med förvånansvärd snabbhet: varje övervuxen husgrund i skogen ger oss sin tysta påminnelse om ännu ett mänskligt nederlag.

Denna tanke, att vi aldrig kommer att lyckas besegra naturen, är svåruthärdlig för många av oss. Romantiken och moderniteten ingår här en ohelig allians för att stödja vår illusion att vi är härskare över naturen. Men när romantikerna med Rousseau i spetsen utropade sitt ”tillbaka till naturen” var det ingalunda orörd vildmark de drömde om att återvända till, utan ett tuktat parklandskap som är estetiskt tilltalande och fritt från faror och hot.

Romantikernas krav på en kuvad natur går igen också i den dag som är. I till exempel den ständigt på nytt uppblossande rovdjursdebatten stöter man på argumentet att i synnerhet varg, men också björn och lo, inte ”hör hemma” i ”vår” natur. Tankefelen är flera i det här resonemanget. För det första är naturen inte ”vår”. Vi bestämmer ingalunda över vilka arter som ”hör hemma” i naturen. Och hotet från vargar och andra rovdjur överdrivs kraftigt, ofta dessutom avsiktligt.

Rädslan för det vilda sitter djupt i oss. Antagligen är den en kvarleva från en tid när vår art var ny här på jorden och vår överlevnad krävde vaksamhet och förmåga att upptäcka faror och hot. Att vistas i naturen är ingalunda riskfritt, det måste understrykas, men i de finländska skogarna går man nog tämligen säker, antalet rovdjursangrepp är förvinnande litet. I det här sammanhanget kommer jag att tänka på en passus i Kerstin Ekmans lysande bok Herrarna i skogen. Där berättar hon om åren hon bodde på en ensligt belägen gård i Jämtland: när hon var ensam hemma hände det ibland om kvällarna att hon blev fruktansvärt rädd för inbrottstjuvar och våldsverkare; då sprang hon ut i skogen. Där kände hon sig trygg – långt tryggare än inne i det upplysta huset.

Att i synnerhet vargen får representera det farliga i naturen har en lång historia: redan bibeln lär oss att vargen är ond och grym, och det påståendet ekar genom seklerna och fortsätter att upprepas i insändarspalter, bloggar och sociala medier idag. Här finns inte utrymme att reda ut varghatets kulturhistoria, för den som vill ha en fördjupning rekommenderar jag Henrik Ekmans utmärkta bok Vargen – den jagade jägaren från 2010. Varghatet är komplext och motsägelsefullt. Vargen var ett av de första djuren människan tämjde; vårt kanske mest älskade husdjur, hunden, är rent genetiskt fortfarande en varg, det kan vara bra att påminna om. Ett skäl till det starka hatet mot vargen är, tror jag, att den till skillnad från hunden inte lyder människan. Det finns ingen inställsamhet hos vargen. Varje gång media rapporterar nya observationer av vargar får vi en påminnelse om att naturen vägrar att underkasta sig människans överhöghet. Att den atavistiska rädslan för varg utnyttjas inte minst från jägarhåll för att väcka opinion mot rovdjur gör ingalunda saken bättre. Observera att jag i det här sammanhanget inte försöker skära alla jägare över en kam; inom jägarkåren förekommer förvisso de som anser att vi kan leva tillsammans med rovdjur. Det finns dock en högljudd grupp som kräver ett totalt utrotande av främst varg men också av andra enligt dem icke-önskvärda arter, och som dessvärre medvetet sprider myter och rädsla för rovdjur i debattinlägg och sociala medier.

Vargen spelar också en annan roll i debatten. Förr eller senare – i allmänhet förr – tilldelas vargen i insändarspalterna rollen som redskap för makten i Helsingfors och Bryssel, dessa politiker och tjänstemän som saknar förståelse för livet på landet och med sin rovdjurspolitik avsiktligt försöker göra tillvaron outhärdlig för pressade glesbygdsinvånare. Det är fruktansvärt synd om dem som bor på landsbygden, om man får tro vissa debattörer. Deras självömkan blir ibland nästan besvärande.

Till landsbygdsdebattörernas försvar ska sägas att deras känsla av att vara förfördelade inte är helt ogrundad. Statliga miljömyndigheter kunde ha hanterat dialogen med landsbygden långt bättre än man gjort. Att ”miljövän” och ”ekologi” är skällsord ute på landet beror inte enbart på en part. Myndigheternas brist på lyhördhet för den oro som alltid uppstår när nya arter erövrar eller återerövrar ett område – en oro som är välkänd för forskningen – har verksamt bidragit till den hätska stämning som nu råder och som i värsta fall leder till att jägare tar lagen i egna händer när det gäller vargar och andra rovdjur, enligt den välkända parollen ”skjut, gräv ner och tig”. Att finländska myndigheter ibland tycks ha anlitat särskilda jävelskapskonsulter för att utforma sin kommunikation med medborgarna är dock ingen ursäkt för jaktbrott. Personligen tycker jag att jägarnas organisationer ännu tydligare måste markera att tjuvjakt under inga villkor är acceptabel. Tjuvjägare får absolut inte göras till hjältar, eller martyrer. Det gäller att tala klarspråk och det uppfattar jag inte att sker. Kanske har jag missat något.

vargdebatten förekommer ofta tvärsäkra uttalanden, till exempel om vargarnas ”förändrade beteende”. Tvärsäkerheten är typisk för mycket av debatten. Många utgår tydligen från att de förstår sig på naturen bara för att de råkar bo på landet eller äger en sommarstuga där de vistas under det ljusa halvåret. Riktigt så enkelt förhåller det sig emellertid inte. Visst finns det landsbygdsbor med djupa kunskaper om naturen – jag känner personligen flera. Men en adress utanför tätorten innebär inte per automatik att man blir naturexpert. Om det är någonting som präglar vår tid så är det att vi lever allt mer lika oavsett var vi bor. Barnen på landsbygden är säkert precis lika upptagna av sina smarttelefoner som stadsbarnen, de åker knappast skidor genom skogen till skolan och blir förmodligen skjutsade till fritidsaktiviteter av föräldrarna. Flera vetenskapliga studier – bland annat en från Uppsala – ger belägg för att färre människor söker sig ut i skogen än förut. Och redan i slutet av 1990-talet visade en finländsk undersökning att mer än hälften av de tillfrågade grundskoleeleverna inte kunde skilja på ens så vanliga fåglar som kråka och skata – oavsett om de bodde i stan eller på landet.

Som så mycket annat i vår tid är också naturkunskaperna ojämnt fördelade, en liten grupp vet väldigt mycket medan många vet nästan ingenting om växter och djur. Mer än 150 år efter det att den tyske biologen Ernst Haeckel (1834–1919) myntade begreppet ”ekologi” – i en fotnot i boken Generelle Morphologie der Organismen – tycker jag att det ekologiska tänkandet fortfarande lyser med sin frånvaro i vårt förhållande till naturen. Den gamla synen, brukarperspektivet är fortfarande förhärskande.

Naturen behöver inte oss människor. Den är långt bättre på att ta hand om sig själv än vi i allmänhet föreställer oss. Storskarven, en annan omstridd och i många kretsar hatad art, kan här tjäna som exempel. I debatten påstås ofta att människan måste ingripa för att hindra att skarven tar över skärgården, tömmer fjärdarna på fisk och förstör öarna där de häckar med sitt träck. Att skarven inte är den konkurrent om fisken som den från vissa håll påstås vara har påvisats i flera omfattande vetenskapliga studier, men det hör egentligen inte hit. Skarvmotståndare är uppenbart ointresserade av att lyssna på vad forskarna säger. Det intressanta i det här sammanhanget är att skarvstammen har slutat öka i stora delar av Östersjön – undantaget är främst Bottniska viken, där antalet fortfarande växer. I såväl de danska som svenska vattnen sjunker skarvpopulationen och har gjort så i flera års tid, så att man kan tala om en trend. I Danmark minskade beståndet från 42 500 par vid sekelskiftet till drygt 25 000 par tio år senare. I Holland har skarvbeståndet halverats – utan vare sig jakt eller andra åtgärder från människans sida. Naturen gillar inte att en art blir för mångtalig. När det händer träder dess egna reglermekanismer in och ser till att populationen hålls nere.

Det i stort sett enda undantaget från den regeln är vi själva – Homo sapiens. Tack vare vår intelligens har vi kunnat förbigå de begränsningar naturen vill sätta för oss.

Kanske borde vi inte vara så ivriga att ingripa och försöka reglera naturen utan lita mer på dess egen förmåga att sköta sig själv och inte minst läka de skador mänsklig verksamhet har åsamkat den. Naturens förmåga till anpassning är nästan ofattbar. Det är ingen slump att exempelvis vargen har blivit allmännare under de senaste decennierna. Nej, det handlar inte om utplanteringar, som konspirationsteoretiker påstår; minskat jakttryck, medveten förvaltning och avfolkning av landsbygden har gynnat vargarna och många andra djurarter. Det faktum att människor inte alls rör sig i naturen i samma utsträckning och med samma kontinuitet som tidigare spelar antagligen en stor och hittills underskattad roll för flera arters återkomst.

Förvisso gillar jag själv fisk, svamp och bär men skulle ändå önska att brukarperspektivet i vårt umgänge med naturen i högre grad kunde ersättas av betraktande. Om det är något många års fågelskådande lärt mig så är det en särskild slags ödmjukhet inför naturen.

Den som är tyst och stilla får också se och höra mycket mer än den som brakar ut i terrängen.

En morgon i januari kör jag längs Knypplanvägen, en av de rutter jag ofta tar när jag fågelskådar i skogarna norr om Uppsala där jag bor. För varje vinter tycks kalhyggena bli allt fler, nu ser jag att skogsmaskinerna efter jul varit i farten på en ny sträcka. Det moderna skogsbruket är ett brutalt vittnesbörd om hur ohållbart brukarperspektivet på naturen är i det långa loppet. Det är alldeles tyst och stilla denna gråa januarimorgon, det enda som hörs är det svaga motorljudet från ett flygplan på väg mot Arlanda. Men så vänder jag kikaren mot en dunge unga granar på andra sidan vägen och ser en nötkråka sitta i toppen av ett av träden.

Det är årets första nötkråka för min del. Jag studerar fågeln i kikaren. Tänker att skogsmaskinerna inte har lyckats driva bort den här fågeln. Ännu åtminstone.

Det inger hopp, trots allt. N

Lars Sund

Subtil ekopoesi

Det finns en skönhet i förgängelsen, i själva medvetenheten om att ting är tillfälliga och övergående, finns för ett litet tag och sedan omvandlas till något annat. Detta är något jag tänker på när jag läser My Lindelöfs nya diktbok Färdas (in och ut ur bilden).

Det är en tunn liten bok, nästan kvadratisk till formen, och omslaget pryds av ett skogsklätt berg i dimma. Kanske är fotot taget i Kaukasien, i det konfliktfyllda gränsområde mellan Georgien och Ryssland som dikten genom ett ”du”:s minnen återkommer till. För den rörelse som titeln anger sker bland annat med tåg och båt genom Östeuropa. Men det är inte främst resan i det fysiska rummet som det handlar om, utan mer om den inre resan, den som sker efteråt eller hela tiden. Vi rör oss genom minnesbilder; dikten flackar omkring i minnen av ”uppbrottets tid” och en resa som leder ”allt längre in/  i det som nu nästan saknar innebörd.”

Att befinna sig på nya platser tenderar att skärpa sinnena, göra en öppen och mer närvarande. Detta är något som resande har gemensamt med riktigt bra poesi: den får en att verkligen se och känna ting och stämningar som annars drar sig undan i en vardagens avtrubbande lunk. Och Lindelöf besitter verkligen förmågan att skapa bilder som stannar i läsaren. Du-formen, som ibland kan vara störig, fungerar här som en mjuk hand som drar mig in i diktens stämning:

Det bländar som sol, men det är inte sol

stigarna på din karta är dolda

Det här är dikter som frammanar en känsla av rymd. Varje rörelse in i en bild öppnar ett rum som stannar kvar en stund innan det löses upp. ”På bottnen under isen/ fiskars stim” – Dessa rader betyder inget särskilt i sammanhanget, de är en bild bara, av ett rum i världen som vi inte har tillgång till, men ändå kan vi tänka på det, kanske leka med bilden som en metafor för medvetandet eller något annat.

Om man ska koka ned vad dikten handlar om, vilket man kanske inte borde göra, så skulle jag säga att den på ett lågmält sätt gestaltar alltings förgänglighet. Men inte som i ”kom ihåg att du ska dö”, utan mer som i ”allt är i rörelse.” Dikten nämner Charles Darwins sista år, då han under sjukdom skrev en sista bok, om daggmaskar och deras förbisedda men livsviktiga arbete med att plöja jorden. Denna bok, skriver Lindelöf, har haft stor betydelse för förståelsen av mullbildningen i lövskogar – varpå dikten associativt rör sig vidare till du:ets minne av Tollundmannen, ett mosslik som finns att beskåda på ett museum på Jylland. Alltså: nedbrytning, och icke-nedbrytning. Det föränderliga och det någorlunda beständiga. Men inte det beständiga som en tröst, utan som en sorglig, osmält kvarvara. Det föränderliga, eller förgängliga, som en naturens grundförutsättning.

Färdas är på så vis ett stycke subtil ekopoesi, och Lindelöfs sätt att skriva ihop språk och biologi (”slätter av meningar på obegripliga språk, svärmar av tecken mot den vitaktiga himlen”) och förskjuta perspektivet från mikro till makro får mig att tänka på den danska poeten Inger Christensen. Men det handlar här om medvetandets ekologi minst lika mycket som det materiellas (om dessa nu verkligen är två särskilda sfärer, kanske är poängen att de inte är det) och om diktens förmåga att förmedla det subjektiva. En prosadikt beskriver hur en bild som du:et först tror är ett fotografi av en stad visar sig vara en målning, och fascinationen inför vad det innebär: att någon betraktat staden under lång tid, verkligen gett den sin fulla uppmärksamhet, och avbildat den. Och därmed blir målningen något annat än en mekanisk representation; målandets process för med sig en bit av konstnärens uppmärksamhet, liksom Lindelöfs dikt förmedlar hennes skarpa uppmärksamhet inför det till synes obetydliga eller osynliga.

Och då är vi tillbaka till detta med uppmärksamhet, ett tema som är sammanlänkat med förgängligheten. För om allting vore fast och beständigt fanns kanske ingen brännande anledning att ägna världen sin uppmärksamhet. Men nu är det inte så, och jag uppfattar det som ett imperativ när dikten säger att ”du skall framför allt fästa dig vid detaljer.” Men det är inte ett tomt imperativ, utan ett som understöds av diktens rymliga, detaljrika universum.

Bergen på bokens framsida för tankarna till ett annat imperativ, nämligen den amerikanska miljöfilosofen Aldo Leopolds uppmaning att ”tänka som ett berg”, det vill säga att utöva ett holistiskt tänkande som utgår ifrån hela ekosystemet snarare än det individuella perspektivet. I dessa tider när man talar om antropocen och ”djuptid” (det vill säga geologisk tid) pekar berget även mot en tidsrymd som går långt bortom mänsklighetens existens och fattningsförmåga. Hos Lindelöf fungerar dock det individuella medvetandet som en prisma i vilken världens ljus bryts. Människan står mellan berg och daggmask, mellan helheten och sönderdelningen. En liten stund till står hon där.

Sofia Roberg

My Lindelöf: Färdas (in och ut ur bilden).
Ellips förlag, 2017.

Globaliseringens klockor klämtar

Viveca Dahls reportage från 2000-talets början fångar människa och speglar globaliseringen.

Reportaget är i dag en försummad journalistisk genre. Med ”reportage” menar jag inte alla de texter som ibland, lite slarvigt, kallas reportage. En lång, faktabaserad artikel är inte nödvändigtvis ett reportage. Inte heller det som ofta går under beteckningen feature eller featurereportage – det vill säga texter om allt från resmål till heminredning och hobbyer – är reportage. Och de personcentrerade artiklar om barnfamiljer, flyktingar eller bilägare som används för att illustrera hur myndighetsbeslut drabbar olika grupper i samhället är också de sällan Reportage med stort R.

Om essän är en mellanform mellan (den fiktiva) skönlitteraturen och den akademiska texten kunde man säga att reportaget är en mellanform mellan skönlitteraturen och den journalistiska (nyhets)artikeln. Det goda reportaget har i normalfallet kombinerat journalistikens sanningsanspråk beträffande innehållet med skönlitteraturens njutbara och reflekterande form och förmåga att ibland berätta genom undertext. Definitioner blir lätt vanskliga men med en så här ambitiös definition publiceras ganska få reportage i finlandssvenska och nordiska dagstidningar.

Jagberättande

Reportageböcker är däremot inte helt ovanliga, inte heller i Svenskfinland. Vissa driver en tes ganska starkt, ibland nästan som pamfletter, medan andra är mer reflekterande, undersökande. Till den senare kategorin hör Viveca Dahls Ingen människa är en ö som samlar nio utrikesreportage från 2000-talets början. Dahl är reporter på Vasabladet som också står som utgivare till samlingen. Reportagen har inte tidigare publicerats som sådana och är uppbyggda som reseberättelser från olika delar av världen som Dahl besökt i egenskap av journalist. Vi får följa med genom Göteborgskravallerna 2001 då Sverigebilden rämnar och på miljö- och fredskonferenser i Sydafrika, Japan och Kenya. I Saddams skugga reser Dahl genom norra Irak våren 2008 och hälsar på kurdiska barn med faddrar i Finland och hon ingår i Tarja Halonens journalistkortege i Västafrika 2009.

Jag antar att de texter som publicerats i Vasabladet ofta haft en tydligare nyhetsvinkel (jag har inte läst dem) men de utvidgade reflektionerna i Ingen människa är en ö är både stilistiskt säkra och insiktsfulla. Dahl odlar ett jagberättande och finns själv närvarande i texterna, ibland som skeptisk betraktare, ibland som läsarens ställföreträdare. I ett kort efterord konstaterar hon att ordet jag oftast är ett otyg i journalistisk text, vilket kanske är en onödig brasklapp. I reportaget kan jaget ha sin plats om det används ansvarsfullt – det väsentliga är hur skribenten hanterar sin journalistroll. Genom jagberättandet får de Dahlska reportagen däremot drag av en annan journalistisk genre: kolumnen.

Brett fokus

Reportagen är inramade med allmänna introduktionstexter som beskriver i vilket sammanhang och varför Dahl rest någonstans och avslutas med efterord som berättar vad som hände sen.

Det blir många möten både med makthavare och vanliga människor. De senare utgörs av invånare i de områden Dahl besöker och av finländare – företrädelsevis svenskspråkiga österbottningar – som bosatt sig på andra håll i världen. Reportagen är uppbyggda enligt en roadmoviemodell där reportern skildrar möte efter möte, människa efter människa, land efter land. Modellen har sina fördelar och nackdelar.

Till nackdelarna hör att texterna saknar en sammanhållen dramaturgi och att alla möten inte tillför speciellt mycket. I synnerhet då antalet tjänstemän, politiker eller officiella ceremonier blir för stort – som i Västafrikatexten – känns texterna för långa, för triviala.

Till förtjänsterna med roadmoviegreppet och de många mötena hör att det sammantagna intrycket ändå blir just det som är bokens titel, att ingen människa är en ö, att hela mänskligheten tillhör samma fastland och att klockan, då den klämtar i globaliseringens elegi, också klämtar för mig. I reportaget från Kurdistan – i mitt tycke bokens klart bästa text – blir journalistiken direkt berörande. Trots det undrar jag om det inte hade varit än mer effektfullt att bygga texten kring ett eller två personliga öden, att djupdyka i en människa och via hennes historia skildra det stora skeendet? Det finns en orsak till att det upplägget är så oerhört dominant inom till exempel dokumentärfilmen.

Samtidigt är det lätt att som journalist inse de praktiska svårigheterna; tolkningsproblematiken, snäva tidtabeller och uppföljningssvårigheterna.  Då schemat är tight är det episodiska berättandet en praktisk och fungerande strategi.

I dagstidningar

Helhetsintrycket är ändå positivt och under läsningen börjar jag sörja reportagets svaga position inom finlandssvensk dagspress. Också i Hufvudstadsbladet, som ändå har hyggliga resurser, är långreportage ganska sällsynta. Det är knappast för att det skulle saknas journalister som kan skriva reportage – jag kommer på rak arm på en handfull som publicerat reportage bokform.

Om man ser på hur väl det visuella reportaget mår – (teve)dokumentären, alltså – är utvecklingen märklig. Dokumentärer av hygglig klass sänds ganska ofta på TV och deras popularitet syns också genom allt mer omfattande festivaler, som Doc Point. I jämförelse med vad en dokumentär kostar att producera är reportaget dessutom billigt. Men kanske inte så billigt att det enligt gängse dagstidningslogik är kostnadseffektivt att journalister ägnar några veckor åt en enda text.

I stället är journalister som vill skriva ambitiösa reportage alltså hänvisade till bokformatet. Det möjliggör å ena sidan behandling av större tematiska helheter men är å andra sidan också ett format med begränsningar. Till exempel har många reportageböcker ambitionen att binda ihop fler texter vilket innebär att enskilda kapitel kan vara både onödigt långa och sakna det fokus som den kortare dagstidningsformen tvingar fram. Dessutom kan tidningsreportaget vanligen nå en större publik.

osynliga journalister 

Men det är inte heller så att reportaget skulle vara någon omöjlighet i dagens medielandskap. Helsingin Sanomats Kuukausiliite satsar på kvalitetsreportage i längre format och den numera nedlagda Hbl-bilagan Volt publicerade, vid sidan av livsstils- och konsumtionskrafset, faktiskt en del genomarbetade och fina texter. En rikssvensk satsning som lär gå runt ekonomiskt – sedan starten 2008 har man värvat smått otroliga 25 000 prenumeranter – är magasinet Filter som i stor utsträckning lever på långreportage.

Ytterligare ett svenskt exempel Maciej Zarembas polemiska DN-reportage om allt från skolpolitik till diskrimineringsjuridik. Man behöver inte hålla med journalisten om de teser han driver, men oj vad läsningen engagerar och väcker debatt.

Den synliga, fortfarande sakliga, men aktivt värderande och närvarande journalisten är ofta en gemensam nämnare i de reportage som får genomslag i dag. I dagstidningarnas halvreportage förväntas reportern däremot ofta ha en roll som inte bara är undanskymd (det är oftast okej) utan till och med osynlig – och det hindrar många texter från att bli verkligt intressanta, från att engagera.

Viveca Dahls reflekterande texter om globaliseringen engagerar. Om berättelsen om kriget mot terrorismen och dess bihistorier präglat 2000-talets början lyckas Dahl flytta fokuset tillbaka till den globaliseringsprocess om präglade 1900-talets slut, och som de senaste 12 åren fortgått med oförminskad styrka och förändrar värden mer grundligt än vad Bush korståg gjorde (snarast var det väl en biberättelse till globaliseringens stora narrativ).

Viveca Dahls förmåga att hitta paralleller mellan det lokala och det globala gör att det inte är någon tvekan om för vem klockan klämtar. Den klämtar för oss.

Fredrik Sonck 

Viveca Dahl: Ingen människa är en ö. Vasabladet/HSS media, 2011.

Den evigt döda kroppen

Taktpinnen pekar stilla i luften och den mänskliga hand som håller den är död. Kroppen har flåtts och förevigats mitt i en rörelse – i ögonblicket före crescendot – och dess nervsystem är frilagt och synliggjort. Installationen skildrar döden, koppen, nervsystemet och kreativiteten.

Men vem var den här mannen? Vad hette han, hur dog han, varför är han här? Antagligen dirigerade han aldrig någon orkester i livet. Sannolikt levde han fattig och ensam i utkanten av något kinesiskt storstadsområde. Möjligtvis var han fängelsekund eller dissident. Man kan bara gissa.
Utställningen Bodies är en av flera liknande installationer som visar upp riktiga lik och kroppsdelar som konserverats för eftervärlden genom att en gummilösning ersatt vätskan och fettet i vävnaden. Kritiken har ofta varit hård; smaklös freakshow är vanligt omdöme, speciellt från religiösa betraktare.
Jag håller inte med. Bodies-utställningen i New York är i sig inte smaklös – tvärtom är kropparna och kroppsdelarna både konstnärligt och pedagogiskt arrangerade. Och de visar verkligen allt – i tre dimensioner och med stor detaljrikedom: muskulaturen, nervsystemet, skelettet, tarmsystemet, andningsorganen, fortplantningen. Till och med blodomloppet – ända ner till de tunnaste kapillärerna – har kunnat friläggas.
Utställningen bjuder på en alldeles utmärkt anatomilektion (”Det här ser man inte i läroböckerna,” säger en läkarstuderande bredvid mig) men är också en konstnärlig upplevelse. I alla fall i den mån att den väcker tankar om livet och den levande kroppens förgänglighet – en modern Hamlet hade säkert hängt här i stället för på kyrkogården. Sensationslysten tycker jag inte heller att installationen är, med undantag för ett fåtal onödiga inslag som ett par siamesiska tvillingar.

Det problematiska med Bodies är naturligtvis osäkerheten om kropparnas ursprung. När utställningen först presenterades meddelade arrangören att kropparna frivilligt donerats till ändamålet. Men efter ett par år kröp det fram att det handlar om kinesiska lik som ingen gjorde anspråk på efter döden. Och med tanke på den kinesiska statens nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter kan ingen garantera att ingen kropp tillhört en fånge eller en dissident (som kanske rentav avrättats). Oavsett vilket så är det faktum att de döda inte uttryckligen godkänt att de ställs ut i en aldrig så konstnärlig pose efter sin död nog för att underkänna Bodies på etiska grunder. Att utställaren Premier Exhibitions är ett börsnoterat bolag med avkastningskrav gör inte den beska eftersmaken mildare.

Det är svårt att hålla isär sitt etiska äckel från sin fascination över den ännu i döden så fantastiska människokroppen. Bodies är en estetiskt eggande skildring av både den fysiska och den metafysiska människan, men tyvärr också ett monument över diktaturens och kapitalismens institutionaliserade människoförakt.

Utställningen Bodies kan man se på The South Street Seaport på nedre Manhattan i New York.

Fredrik Sonck