Dinosaurierna kan ha haft rymdteknologi: Om människans megalomani och insignifikans

av Janne Wass

Dinosaurierna kan ha utvecklat ett högteknologiskt samhälle med gigantiska städer, industrier och rymdfart. Det skriver den prisbelönta vetenskapsjournalisten Peter Brannen i en artikel i tidningen The Atlantic. Enligt Brannen är det möjligt att skräcködlorna bedrev gruvdrift på asteroider, och att det var ”ödligt” misstag som fick en av dessa himlakroppar att störta ner på jorden och utplåna hela släktet.

Nu är det inte så att Brannen tror att det var det som hände, och ur en biologisk och evolutionär synvinkel är det högst osannolikt att dinosaurierna kunde ha utvecklat den här typen av intelligens. Men Brannens poäng är att ur en geologisk och arkeologisk synvinkel är det fullt möjligt att skräcködlorna kan ha haft en minst lika utvecklad civilisation som människan utan att vi i dag skulle se ett enda spår av den. Dinosaurierna levde på jorden i omkring 180 miljoner år. Det är en så lång tid att det är omöjligt för en mänsklig varelse att sätta i någon som helst kontext. Den mänskliga civilisationen – det vill säga då vi först samlades i samhällen och började bruka jorden – antas allmänt ha börjat för omkring 5 000 år sedan. Hela den mänskliga civilisationens historia skulle hinna utspelas 46 000 gånger under den tid som dinosaurierna dominerade jordklotet.

Ingen har kunnat lägga fram en pålitlig siffra om hur många dinosaurier som sammanlagt existerat i historien, men jag gör en helt ovetenskaplig lekmansuträkning och kommer fram till att siffran åtminstone måste överstiga en biljon. Av dessa har vi funnit fossil av så få att det är för mycket att ens kalla det för en bråkdel. Det finns glapp i forskningen på flera miljoner år, från vilken tid vi inte funnit ett enda dinosauriefossil. Om dinosarierna alltså under några tiotalstusen år uppnådde högteknologisk civilisation, är det fullt möjligt att den helt kan ha försvunnit från alla geologiska spår.

Nå, orsaken till att Brannen utför denna tankelek är att han argumenterar mot användningen av begreppet antropocen. Begreppet myntades år 2000 av den Nobelprisbelönade atmosfärkemisten Paul Crutzen och betyder ungefär ”människans tidsålder”, eller mer specifikt i det här sammanhanget ”människans geologiska epok”. Crutzen hävdar att den mänskliga inverkan på miljön – i synnerhet den globala uppvärmningen – har nått en sådan omfattning att man kan tala om en ny geologisk epok. Det här är nonsens, säger Brannen. Vissa geologiska epoker har räckt 40 miljoner år. Ingen geologisk epok har varat mindre än 2 miljoner år. Det finns knappt åldrar som varat mindre än två miljoner år. Människans inverkan på miljön och klimatet kan inte räknas ha fortgått i mer än 400 år på något som helst sätt som skulle ha någon inverkan på de geologiska sedimenten som forskarna undersöker för att fastställa den geostratiska kronologin. 400 år sveps snabbt undan av erosionen och lämnar knappt ett spår.

Om vi i dag skulle bränna upp hela vår reserv av fossila bränslen på en gång, skulle vi släppa ut ungefär 5 000 gigaton kol i atmosfären. Det är ungefär samma mängd kol som jorden spydde ut under en (geologiskt) kort period på 5 000 år för 56 miljoner år sedan. Resultatet var en klimatuppvärmning på 5–8 grader, katastrofala orkaner och megatsunamin och en total utrotning av all korall i världen. Det tog jorden 150 000 år att svalna ner igen. En liknande, men ännu värre, global katastrof inträffade för 94 miljoner år sedan. Haven förlorade hälften av allt sitt syre, havstemperaturen steg till ett medeltal på 36 grader och en katastrofal massdöd svepte genom oceanerna. Totalt varade detta skede i en halv miljon år. Andra snarlika katastrofer ägde rum till exempel för 122, 201, 250 och 445 miljoner år sedan. Det som de alla har gemensamt är att ingen av dem klassificeras som epoker. Till och med de längsta katastrofala perioderna är för korta för att klassificeras som åldrar, som alltså är kortare än epokerna. De är alla klassificerade som geologiska händelser, och har engelska namn som ”Paleocene-Eocene Thermal Maximum” och ”Cretaceous Oceanic Anoxic Event 2”, och är i den geologiska tidsskalan så insignifikanta att jag har svårt att hitta de svenska namnen på dem. Om något, är enligt Brannen alltså den mänskliga inverkan på planetens klimat och miljö att klassa som en händelse. Han föreslår termen ”Mid-Pleistocene Thermal Maximum” eller ”Pleistocene Carbon Isotope Excursion”, vilket han medger att förvisso är aningen mindre klatschigt än antropocen. Med dålig tur, skriver han, kan det hända att vi om några år kan ”uppgradera” händelsens namn till det aningen mer dramatiska ”Quaternary Anoxic Event”, om det visar sig att syrehalten i haven sjunker till en katastrofal nivå, eller i allra värsta fall ”End-Pleistocene Mass Extinction”. I vilket fall som helst, hävdar han, är det ändå frågan om en händelse och inte en epok.

Med detta vill Brannen inte förringa den katastrofala inverkan, inte bara på den mänskliga tillvaron, utan hela planetens liv, som den av människan orsakade klimatuppvärmningen kan få. Men, menar han, att i 400 år förpesta luft och hav och sedan utropa sig till herre över en hel geologisk epok är bara ytterligare ett utslag av människans oproportionerligt uppblåsta ego. Med den fart som vi i dag förstör livsförutsättningarna på planeten är det inte mycket som tyder på att vår civilisation kommer att existera i mer än 400 år till. Knappast epokgörande.

Diskussionen om huruvida vi ska kalla den mänskliga inverkan på jorden för antropocen eller för ”Pleistocene Carbon Isotope Excursion” är naturligtvis helt akademisk, och jag är ingalunda tillräckligt bevandrad i vare sig geologi eller atmosfärkemi för att ta ställning för det ena eller det andra. Det kvittar väl vad vi kallar det för. Men Brannens artikel belyser på ett sätt som jag sällan upplevt människans otroliga insignifikans i ett geologisk-historiskt perspektiv. Dinosaurierna tid på jorden sträckte sig över tre epoker – den mänskliga civilisationen är blott en mikroskopisk del av en ålder. Blinka och du missar den. Om mänskligheten inte blir bättre på att värna sina egna existensförutsättningar, och på samma gång resten av den biologiska mångfaldens, tyder mycket på att vår civilisation inte blir äldre än 6 000 år.

När nästa intelligenta varelse uppstår på planeten, om kanske 100 miljoner år eller så, kommer de att finna ett minimalt svart streck i de geologiska sedimenten som tyder på att en betydande kolisotopexkursion ägde rum under vår tid. En geologisk händelse som de kanske använder som vattendelare mellan två epoker, ett litet decimalkomma, ett bokmärke. Kanske döper de den till ”Pleistocene Carbon Isotope Excursion”, en så obskyr term att de har svårt att hitta en svensk översättning av den på nätet. Har de riktigt god tur, hittar de i någon syrefattig sumpmark några benrester av homo sapiens. Någon kanske skriver en humoristisk tidningsartikel om hur det är teoretiskt möjligt att människan landade på månen. Och så skrattar de åt den befängda tanken.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.