Djuren ser på oss

av My Lindelöf

Kan djur berättas? Och i så fall hur? Hur kan man skriva om det som man erfarenhetsmässigt inte kan veta något om? Efter två pjäser där förhållandet mellan människan och andra arter belysts ur olika synvinklar frågar sig dramatikern Pipsa Lonka nu om det är möjligt att skifta perspektiv helt och hållet.

Pipsa Lonka hör till Nordens främsta dramatiker just nu. Hennes pjäser är flerfaldigt prisbelönta och Sånger vid randen av ett grått hav (den första av hennes pjäser som sattes upp på svenska 2016) har vunnit både Heidelberg Stückemarkt International Award, New Baltic Drama Award och Lea-priset. Redan här var människornas förhållande till naturen och den stundande ekologiska katastrofen ett centralt tema.

I sina senaste pjäser Den andra naturen och Fyra dagar av närhet, som nyligen hade en coronarestriktiv urpremiär på Viirus, fortsätter Lonka att belysa vår tids mest akuta etiska frågor, men med en väsentlig förskjutning i perspektivet. I de två senare pjäserna får människorna maka på sig för att ge plats också åt andra livsformer, och pjäsernas frågeställning kretsar oavlåtligt kring förhållandet mellan människan och andra djurarter och hur vi genom vår antropocentriska världsåskådning inkräktar på andra arters möjligheter till ett gott och fullvärdigt liv.

I Lonkas pjäser finns trots, eller kanske snarare på grund av, den allvarliga och smärtsamma tematiken en stor skönhet. Hon är oerhört lyhörd och exakt både ifråga om det som sägs och det som lämnas outtalat. Förutom text och repliker använder hon sig av ljud, musik och olika slags visuella element, till exempel film, på ett sätt som gör att även små vardagliga scener får en väldig laddning och ett slags arketypisk allmängiltighet.

Jag frågar henne på vilket sätt djuren kom in i hennes pjäser och om dramatikens möjligheter att uttrycka vår tids ödesfrågor.   

– För mig är en pjäs den plats där etiska och existentiella frågor kan ställas, ett kollektivt möte med de här frågorna. Vad är människans plats? Hur står det till med oss? Vad har vi för ansvar? Hur kan man behandla skuld? Varför gör vi inget för att förhindra förstörelsen? De här frågorna har nog mer eller mindre funnits med i mitt skrivande hela tiden.

Men hon säger att den vändpunkt som djurens inträde inneburit skedde då hon läste Elisa Aaltolas avhandling Eläinten moraalinen arvo.

– Jag läste hennes avhandling 2012, och den började ställa frågor om moral på ett sätt som för mig fann genklang i den dramatiska formen. Trots att djurrättsfrågan har varit en del av mitt etiska tänkande ända sedan tonåren, så hade jag aldrig tidigare på allvar övervägt att ställa de här frågorna i en pjäs. Den traditionella dramatikens fokusering på människan var alltid så självfallen.

Kan djur berättas?

Den andra naturen hade som motto ett citat av Leena Krohn: ”Den främmande artens blick definierar mänskan, ger henne de rätta koordinaterna. Hur skulle vårt eget språk kunna göra det? Det är bara i en främlings ögon vi får läsa vem och hurdana vi är.”

Citatet framstår nästan som en komprimerad innehållsdeklaration för pjäsen som ur olika synvinklar tar sig an denna blick på det främmande.

– I Den andra naturen ser andra djurarter på sätt och vis in i pjäsen. Det invanda förhållandet mellan den som iakttar och den som blir iakttagen bytte där plats och människorna blev föremål för de andras blickar; djuren ser på oss och inväntar våra reaktioner. Denna på en gång förväntansfulla och förpliktigande blick, som alltså verkligen ser oss – istället för att det bara är vi som ser på dem – var skrivandets drivkraft. Men skrivandet har också fört mig fram till en litterär utmaning: kan djur berättas? Och i så fall hur? Hur kan man skriva om det som man erfarenhetsmässigt inte kan veta något om? Kan ett djur manifesteras genom det mänskliga språket, det skrivna språket? Hur skulle det vara möjligt att med språkets hjälp, och i ett senare skede via scenens verklighet, kunna nå en icke-mänsklig verklighet som existerar vid sidan av vår mänskliga erfarenhet? frågar Pipsa Lonka och fortsätter:

– Jag tror att trots alla begränsningar så finns det en aning om en sådan möjlighet och att man kan skapa utrymme för denna sköra möjlighet att manifestera sig. Och att det går att vänligt leda undan människan för att låta andra livsformer bli synliga. För trots att pjäsens fiktiva verklighet använder sig av det mänskliga språket när den förhandlar om betydelser, så styrs detta språk av fenomen och processer som går att observera i den fysiska världen och som därigenom ”för sin egen talan” (”puhuvat” omasta puolestaan), som Karoliina Lummaa skriver i sin fascinerande bok Poliittinen siivekäs, säger Lonka.

Kött och känslor

I enaktaren Underskriften, Pipsa Lonkas bidrag till det strömmade dramaprojektet Urgent Drama som drivs av Folkteatern, Fjärde scenen, i Göteborg, är temat uttryckligen det lidande som människan utsätter djuren för inom köttindustrin.

”Vanan är vår andra natur” och frågan ”finns det ens något sådant som nödvändigt lidande?” är också här ett slags nyckelrepliker.

– Det är i själva verket en scen som jag lämnade bort från Den andra naturen, men som utgör en självständig helhet och som jag därför kunde erbjuda Fjärde scenen. Vanan är något jag utforskar i samband med Den andra naturen. Vi vänjer oss vid livet och dess självklarheter. Vi vänjer oss vid det industriella lidandet, normaliserar det och skuffar undan det. Och vi har vant oss vid djurens ställning i vårt samhälle. Men vanan är inte det samma som det moraliskt goda, förklarar hon.

I Den andra naturen finns en scen där en präst ber för det färdigförpackade köttet i snabbköpets köttdisk. När jag nu läste pjäsen, så kunde jag inte undgå att dra en parallell till den kolumn som pastorn Kari Kuula för en tid sedan publicerade på Kirkko & Kaupunkis webbplats (och som senare togs bort därifrån) och som väckte en stor och även aggressiv debatt. I sin kolumn skrev Kuula bland annat: ”Det är inte mänskorna som behöver en frälsare, utan djuren som lider i dessa koncentrationsläger” och ”också den oskyldiga mjölken är en fruktansvärd produkt när man tänker närmare på det”.

Vad väckte Kuulas kolumn eller reaktionerna på den för tankar hos dig?

– Jag tänkte på förbudet mot ett emotionellt språkbruk när det gäller djur, som om man inte fick tala om djur på ett sätt som väcker känslor. Ifråga om den där liknelsen med koncentrationslägren skriver Jacques Derrida i sin essä Eläin joka siis olen (L’animal que donc je suis, 2002) att den egentligen inte räcker till. Han preciserar att vi inte bara utplånar utan också oavbrutet producerar nya djur till dessa köttfabriker, säger Lonka.

Måsar och människor

Pipsa Lonkas pjäs Fyra dagar av närhet, som nyligen hade en tidsenligt restriktiv urpremiär på Teater Viirus för tio personer, kallas i förhandsreklamen en posthumanistisk pjäs. Lonka avstår helst själv från sådana definitioner men säger att om vi med begreppet posthumanism avser att synliggöra det antropocentriska förhållningssättet för att i stället flytta uppmärksamheten mot den brokiga mångfald av arter och entiteter som lever här vid sidan av människan, så kan hennes pjäser sägas vara en del av samma åskådning.

Kan du berätta om arbetet med och bakgrunden till Fyra dagar av närhet? 

– Den allra första början var faktiskt en vecka ute på Klovharun. Vi var där i Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs lilla stuga under fåglarnas häckningstid och jag hade aldrig tidigare så konkret upplevt att min rent kroppsliga närvaro utgör ett ofredande och ett hot, att varje gång jag stiger ut genom dörren är jag på fel plats. I det här fallet borde det inte ha behövts några förhandlingar om hur måsarna och vi skulle kunna dela habitat: ingen människa – varken vi eller någon annan – borde befinna sig på ett fågelskär under häckningstid. Det var säkert en annan sak på den tiden då Tove och Tuulikki bodde på ön från tidig vår till sen höst, då vande man sig med tiden vid varandra och förhandlingarna om det gemensamma habitatet skedde under vårens lopp. Vi var enbart inkräktare.

– I Fyra dagar av närhet är det en enorm måsflock som har lagt beslag på badstranden och semesterfirarna är tvungna att dela stranden med fåglarna. Trots att de gör sitt bästa går det till slut inte att bortse från den andra artens mycket påtagliga närvaro. I pjäsen bjuds måsarna in och behandlas som jämbördiga varelser vid sidan av människan, den betraktar en grupp människor och en måsflock i en och samma bild, med samma blick, förklarar Pipsa Lonka och fortsätter:

– Min fråga i pjäsen lyder hurdana ömsesidiga relationer vi har med de här varelserna som är vilda och samtidigt starkt anpassade till mänsklig närvaro. Jag har försökt skapa utrymme i texten för manifestationen av de helt konkreta måsarna, och samtidigt synliggöra mina observationer och mina försök att närma mig de här förunderliga bevingade varelsernas främmande verklighet.

Lonka berättar att pjäsen består av fyra delar som alla har olika narrativa grepp. Plats och tid förändras just inte, men sättet att berätta och avståndet växlar. De frågor som ställs inom texten är: vad är rätt avstånd till en annan levande varelse? När förvandlas närhet till äckel och avstånd till estetik?

– Jag har också tänkt att kanske inte all skrift behöver återspegla det mänskliga och att det kanske är möjligt att människan ibland bara är en spegel som reflekterar omgivningen. Då skulle pjäsen som handling vara ett försök att återbörda mänskan till hennes rätta plats, som en del av världens existens.

Vårt gemensamma öde

Ett genomgående tema i Den andra naturen är döden, som på olika sätt är närvarande i nästan varje scen. Också i Fyra dagar av närhet spelar döden en viktig roll. För Pipsa Lonka är den något som förenar mänskligheten med alla andra arter och gör oss alla lika utsatta och sårbara. Hon förklarar att viljan att stanna upp inför det här gemensamma ödet har funnits med i arbetet med båda pjäserna.

Den andra naturen koncentrerar sig huvudsakligen på industriellt lidande och död, på de olika sätt som döden flyttas och förklaras bort från våra tallrikar, normaliseras och förvandlas till en av de saker man måste vänja sig vid här i världen. Fyra dagar av närhet börjar som ett slags svallvåg från Den andra naturen, då massdöd i form av ett väldigt stim döda fiskar sköljs upp på badstranden. Jämsides med massdöden finns här två olika varelsers individuella död: en mås och en människas. De dör båda omgivna av en annan art, avlägsna, främmande och förvånansvärt lika.

Jag undrar om det funnits andra tänkare eller konstnärer än de redan nämnda Elisa Aaltola, Leena Krohn, Jacques Derrida och Karoliina Lummaa som varit viktiga just för hennes djurrättspjäser och får veta att hennes genreöverskridande och egensinniga formspråk inte helt oväntat inspirerats av både poesi, film och musik.

– När det gäller Den andra naturens formspråk var Roy Anderssons filmer en klar förebild, liksom Kaija Saariahos verk Cloud Trio varit helt avgörande för den fyrdelade strukturen i Fyra dagar av närhet, som följer strukturen hos Saariaho. I förordet till Filosofisia kirjoituksia, en samlingsvolym med Maurice Merleau-Pontys skrifter från 2012, finns en mening som jag alltid återkommer till i stunder av förtvivlan: ”att uttrycka varat är en ändlös uppgift”. Den armenisk-amerikanska poeten Aram Saroyas minimalistiska poesi har också varit viktig för Fyra dagar av närhet. Ytterligare en som inspirerat pjäsens formspråk är performanskonstnären Marina Abramović – en variation av hennes verk Cleaning the Mirror ingår i pjäsen.

Har du någon tanke om vilka frågor du vill undersöka i nästa pjäs?

– Jag fortsätter med djurfrågan. I nästa pjäs är temat sannolikt djurkärlek och frågan vilket slags utmaning det skulle innebära att ha en annan art i huvudrollen, inte som en representant för sin art utan som individ. Med det menar jag inte att man skulle ha ett levande djur på scenen, utan vad det skulle kunna betyda i sig att berätta ett djur. Och vilka slags – ändlösa – svårigheter det för med sig.

Foto: Janne Wass

Sånger vid randen av ett grått hav sattes upp på Svenska Teatern i Sofia Aminoffs översättning 2016.
Den andra naturen hade urpremiär på Teater Viirus 2018 och finns publicerad i bokform i Den andra naturen – Boismanska pjäsantologin 1. Översättning av Sofia Aminoff. Labbet, 2018.
Underskriften kan ses här.
Fyra dagar av närhet hade urpremiär på Teater Viirus för tio personer (i enlighet med coronarestriktionerna) 19.2.2021. Läs recensionen på sidan 64.

1 kommentar

Profilbild
Gösta Helander 11 mars, 2021 - 11:29

En utmärkt och tänkvärd artikel!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.