Att drömma under coronapandemin

av Axel Vikström

Coronaviruset är mycket på samma gång. Rädsla. Förvirring. Improvisation. Statsepidemiolog Anders Tegnells gubbmysiga tröja klockan 14 varje eftermiddag. Vänner i Finland som kommenterar mina Instagram-bilder från vårpromenader i Malmö med ”VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED I SVERIGE?!?!?!”.

Men coronaviruset är också en glänta i kapitalismen. Tydligare än kanske någon gång under min livstid blottläggs konsekvenserna av privatiserade apotek, osäkra anställningskontrakt och inte minst en sjukvård där både arbetsförhållanden och vårdkapacitet fått ge vika i effektiviseringens namn. För att inte tala om alla de tusen och åter tusen arbetare lägre ner i storföretagens produktionskedjor runtom i världen som nu tvingas lämna sina (inte sällan omänskliga) arbetsplatser utan tillgång till sociala skyddsnät.

Samtidigt är det ju långt ifrån första gången vi befinner oss här. Kapitalismens historia kantas av ekonomiska och moraliska kriser som i slutändan gjort lite för att sätta stopp för det som Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt beskrev som ”den enda vägens politik”. Börskraschen 1929 och kapitalets rädsla för socialistisk revolution må ha gett oss några decennier av Keynesiansk omfördelningspolitik, men erfarenheterna av de senaste årens återkommande kriser visar hur smärtfyllt svårt det är att komma åt kapitalismen. Utan att förminska betydelsen av den organisering som äger rum på lokalt och globalt plan har varken finanskrisen 2008, Panama papers-avslöjandet, eller mer långsamma utvecklingar som den globala uppvärmningen och den ökade ekonomiska ojämlikheten gjort mycket för att förändra det dominerande narrativet kring kapitalismen.

När klimataktvisten Greta Thunberg ifjol pratade på FN:s klimattoppmöte i New York anklagade hon världsledarna för att ”ha stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord”. Vad Greta har för drömmar vet jag inget om, men låt oss fastna vid ordet. För det vi upplever just nu är inte bara en medicinisk, ekonomisk, moralisk och ekologisk kris. Det är lika mycket en fantasins och drömmandets kris.

Under våren har min partner arbetat med ett projekt som fokuserar på att hitta nya metoder för att engagera ungdomar i kommunens klimatarbete. När vi pratat om projektet har hon gång på gång återkommit till de dystopiska framtidsvisioner som högstadieungdomarna delar med sig av. Framför sig ser de främst ökad nedskräpning, översvämningar och större ojämlikhet. Men än mer slående är hur svårt ungdomarna har att sätta ord på hur de skulle önska att samhället såg ut. Det är som att de inte riktigt förstår premisserna för frågan. Deras energi går åt till att förhålla sig till det som är, inte till att tänka på det som kunde vara.

Den bortgångne kulturteoretikern Mark Fischer använde sig av begreppet ”kapitalistisk realism” för att förklara den nyliberala ideologins grepp över samtiden. Fischers centrala tes var att kapitalismen inte överlever eftersom andra alternativ uppfattas som dåliga, utan snarare eftersom det blivit omöjligt för oss att ens föreställa oss dessa andra alternativ. Under kapitalistisk realism är det fullt möjligt att uppfatta marknadsekonomin som problematisk, men eftersom de ekonomiska lagarna som styr marknaden tas för givna framstår kapitalismen trots allt som det enda realistiska alternativet. Enligt Fischer är det denna hopplöshet, även om vi inte själva är medvetna om att det, som ligger till grund för mycket av den psykiska ohälsa som idag sprider sig i samhället.

Fischers ingång har därmed en hel del gemensamt med den filosofen Michel Foucaults tankar kring normalisering. Enligt Foucault sker normalisering av ett visst beteende inte främst genom att samhället officiellt förbjuder vissa åsikter eller handlingar, utan snarare genom att uppmuntra beteendenormer som steg för steg sätter gränserna för vad vi anser vara acceptabelt. För att tala i idrottsmetaforer så befästs samhällsordningen inte av någon domare eller regelbok, utan av att alla spelarna frivilligt följer reglerna utan den minsta tanke på att fuska. Även när de ligger under med 10–0.

Den nyliberala kapitalismens styrka ligger alltså i dess förmåga att få oss att endast drömma drömmar som den kan bejaka. Kapitalismen säger ja till de som drömmer om att bli influencers. Den säger ja till de som drömmer om fondportföljer, fotbollskarriärer eller om att utveckla ännu en app för utkörning av hämtmat. Den försöker till och med säga ja till de som drömmer om ett ekologiskt hållbart samhälle genom att svamla om grön tillväxt. Drömmar om kollektivt ägande av produktionsmedlen, tryggare anställningar och bekämpande av klassklyftor behöver den inte ödsla mycket tid på att säga nej till. De alternativa drömmar som idag kommer till uttryck i samhällsdebatten handlar främst om nationalism och protektionism, vilket visar hur destruktiva drag drömmandet ter sig i en tid där socialistiska alternativ förpassats till historiens skamvrå.

Med det sagt: visst dröms det fortfarande om solidaritet. Det praktiseras och det dröms, om än i beklämmande liten skara (vilket tyvärr är förståeligt med tanke på att vi uppmanas att jaga den egna grundtryggheten). Medan vi befinner oss i denna corona-glänta bör vi dock göra allt vi kan för att bejaka dessa drömmar, både de som andra bär på och de som finns inom oss – men som vi lärt oss att avfärda som naiva och orealistiska. Ska vi komma förbi det nuvarande tillståndet, där det gamla dör och det nya inte kan födas (för att parafrasera Antonio Gramsci), är möjliggörandet av antikapitalistiskt drömmande det första steget på vägen mot politisk handling.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.